Barn- och ungdomsfotboll - När satsa?

Hej, som fotbollsledare och allmänt fotbollsintresserad har jag alltid stått inför ett dilemma när det gäller unga och elitsatsning. Jag har aldrig riktigt fått klarhet i vad som är det optimala träningssättet för barn och ungdomar som vill gå långt inom fotbollen.

Vid vilken ålder är det okej för dessa att börja satsa på riktigt? Hur ska intensiteten se ut i respektive åldrar? Är det viktigt för unga (<15 år säger vi) att spela i seriösa och elitinriktade lag eller kan dessa bli minst lika bra genom att ha skoj i ett breddlag?

Kort och gott, vid vilken ålder är det god tid för de seriösa att börja spela i satsarlag, om ens någonsin?

Notera: Detta gäller spelare som på allvar vill försöka bli fotbollsproffs.

så fort de rör en boll så är det bäst som gäller.
ingen kommer ihåg en tvåa.
fotboll är ingen lek.
inte skam den som ger sig - död åt den som ger sig, skam den som inte ger sig men misslyckas.

Alla utvecklas olika; de finns de som har mycket boll i sig men ligger efter fysiskt i femtonårsåldern. Jag tror att det är bra med ett "elitlag" så länge det finns en bredtrupp bakom som känner att de blir uppmärksammade om de går framåt.

Fotbollsklubbar ska elitsatsa i tidig ålder. Bayerns köp av en 7-årig kroatisk talang för några år sedan sätter standarden.

Skolorna får stå för leken.

Vill svensk fotboll bli något så måste vi elitsatsa tidigt, den svenska "all-är-på-lek" stilen måste bort. Helst igår.

Så fort som möjligt, det finns väl ingen vettig anledning till att vänta?

Så tanken är att få fram fler Jonny Rödlund-exemplar än Didier Drogba-typer alltså? Finns ju trots allt "late-bloomers". Men vill vi se till att de som inte är på topp som 7-åringar söka sig till andra sporter så visst.

Säg den 7-åring som inte vill bli fotbollsproffs? Är du en riktig talang så bör det väl i och för sig visa sig rätt tidigt och de mer realistiska tankarna om proffslivet komma. Men sedan finns det ju de som tar sig rätt långt enbart på vilja. Människor är olika och det finns inget 100%-igt rätt svar. En del behöver den lekande miljön för att sedan blomma ut medan en del mår bra mycket bättre av att drillas i det hårda klimatet från ganska tidig ålder. Huvudsaken anser jag vara att båda alternativen finns tillgängliga, även om jag personligen ser "leken" (gäller livet som helhet och inte bara inom sporten) som en väldigt viktig del i en människas utveckling.

+1

Det hindrar väl inte att "late-bloomers" får chansen. Jag ställer mig bara frågande till varför de bästa knattarna måste invänta att resten av pöblen skall nå samma nivå när de själva har potenial att blir riktigt bra. Andelen "late-bloomers" känns inte lika stor som den delen som innehåller de spelare som haft elitfotboll som mål sedan de föddes.

Inte nödvändigtvis, men chansen minskar betydligt. Men det finns en anledning till att jag la till det sista citatet. Så länge man har möjlighet att fortsätta spela/träna på sin nivå och har möjlighet att ta steget när man väl är mogen är det ju inte så illa. Dock verkar en del vara inne på att det ska vara stenhård konkurens från början överallt så att bara de bästa blir kvar. Och det är mer det jag motsätter mig.

Vet ju hur det var när man själv började. Ett lag körde på devisen "Bäst spelar, oavsett hur lite man tränar" redan på lågstadieåldernivå. Vilket resulterade i att de barn som dök upp på varje träning under en lång period knappt fick någon speltid alls medan de mer talanfulla fick spela oavsett om de kom till träningen eller inte (nåja). Nu hade ju de stackars icke så talangfulla spelarna möjlighet att gå till andra klubbar. Men hur hade det sett ut om varenda klubb hade agerat som den förstämnda? Alternativ måste finnas.


Av de som väl lyckas så stämmer det troligvis. Men sedan finns ju andelen som har den inställningen men trots det inte lyckas. Sedan beror det väl på hur man definierar late-bloomer. Ska elitsatsningen börja innan tioårsåldern kan man ju fråga sig hur det sett ut idag. Ett exempel är ju Zlatan och Rosenberg. Båda har lyckats (till slut) att bli helt godända proffs. En av dem var mycket större "stjärna" i tidig ålder. Gissa vem? Men om jag inte missminner mig var Tony Flygare den största talangen och var den som först fick chansen i MFF:S a-lag. Någon som vet vem det är?

"HBK-målvakten Håkan Svensson gjorde en rörelse som om han tänkte slänga sig till höger. Malmö FF:s Tony Flygare lät sig luras och lade den i andra hörnet. Svensson knep den. Ingen hade velat slå straffen, nu blev 18-årige Flygare syndabock.

Det var på Örjans Vall i september 1999, året då MFF åkte ur allsvenskan. Symboliken var nästan övertydlig. Tony hamnade i kylan, i den 82:a minuten fick Zlatan Ibrahimovic göra sitt första inhopp i allsvenskan och under resten av säsongen var det honom ledningen satsade på.
- Det kändes som om det kom uppifrån, inte från tränarna. Det verkade som om någon i klubben tyckte att jag hade svikit, säger Tony Flygare.

Medan kompisen Zlatan seglade upp i skyn bar det rakt ned i källaren för Tony.

De träffades som sexåringar på hemspråksundervisningen, bägge hade föräldrar med rötter på Balkan, de spelade i MFF:s ungdomslag och det var Tony som öste in mål och som dittills fått mest uppmärksamhet. "

Min mening är inte att påvisa att Zlatan var utan talang, för det lär inte vara sant. Det är mest för att visa de som är lite enkelspåriga att bäst som yngst inte automatiskt betyder samma sak som vuxen.

Dom flesta ligor satsar ju olika, jag kan bara ge min syn på hur svenska fungerar & vi är ju tämligen dåliga. Så jag tar min personliga syn på det. (Duh)

Här i sverige är det lek t.om 13-14års ålder. Efter det blir det nästan en chock för spelarna som genast kommer med i diverse distriktslag & mästerskap.
Sedan fortsätter gallringen med 1a, 2a och i vissa fall 3e lag.
Dom bästa brukar dessutom flyttas upp i åldersgrupperna fort för att maximera deras utveckling. Men för att svara på din fråga. Runt 13-14 så förändras man snabbt som individ så då kan det vara rätt bra att börja satsa med kost, teori, och lära dom exakt vad som krävs och i slutändan bara stötta dom för att dom ska ha kvar glädjen. Dvs inte pusha utan vara det stöd i egenskap av ledare som dom verkligen behöver. Beslutet ligger i slutändan hos dom+deras närmaste

Instämmer.

Den "enda" risken med att satsa för tidigt (om talangen är tillräckligt bra för att kunna nå ända till toppen) är att det kan bli för mycket och att de inte orkar med satsningen i längden.

Motgångar har ju även de allra bästa på vägen och den mentala besvikelsen kan bli för stor ibland då det helt plötsligt tar emot och de inser att de inte är "bäst" längre.

Om det blir för mycket så har de inte den mentala styrka som krävs för att lyckas. Rent tekniskt finns det hur många spelare som helst som kunnat spela på elitnivå. Det är kombinationen mellan teknik och huvud som är svår att uppnå. Givetvis finns det undantag.
Självklart måste det också finnas en breddsatsning för de som bara vill spela för skojs skull. Nu är jag inte lika insatt i fotbollens ungdomssatsningar som jag är i hockeyns där jag själv varit aktiv. Problemet med hockeyn var i alla fall att det endast fanns lag som satsade, det fanns inga mellanting. Det kan på sikt leda till döden för den folkrörelse som idrotten är.

Jag gör det lite lätt för mig och kopierar in ett av mina inlägg från den här tråden.

http://www.flashback.org/showthread.php?t=587941


Jag tror att du har helt fel här. Det finns en rad andra parametrar som man måste ta hänsyn till. Själv är jag i högsta grad inblandad i just detta och vi ser för ofta att det är föräldrarna som väljer åt barnen. Föräldrar och ledare sätter för mycket press på ungarna i för tidig ålder.

Du skriver att barnen vill visa hur bra de är och det är helt sant. Men vänd på frågeställningen lite.
Om vi som exempel tar ett ishockeylag där spelarna är 12-13 år gamla så ser de i många fall ut så här:

* Vi har ett par tre spelare som har varit bäst sedan de började.
Om något år måste de som alltid har varit bäst och glidit runt på en räkmacka måste helt plötsligt börja träna hårt för att vara i topp och det är de inte vana vid. Alltför ofta leder det till att de slutar med idrotten helt istället för att ta vara på sin talang.

* Vi har en merparten av spelarna i mittensegmentet där en del är lite bättre och en del är lite sämre.
Medelgruppen kan inom några år blomma ut både psykiskt och fysiskt och helt plötsligt bli riktigt bra. De är vana att hela tiden få träna och kämpa så för de är det inget problem med den fortsatta satsningen vid 15 år och äldre.

* Vi har de som är sämst och förmodligen alltid har varit det.
De kommer förmodligen aldrig att bli bra heller.

Det här är naturligtvis en kraftig generalisering eftersom det är människor vi diskuterar.

Vän av ordning som dessutom är hockeyintresserad invänder då genast mot mitt resonemang och säger TV-pucken i samma mening. Men, TV-pucken är inte den plantskola vi tror att det är. Det är få av stjärnorna i de lagen som sedan blir stjärnor i vuxen ålder.
Ett stort problem med för tidig satsning är att vi dels slår ut de som skulle ha blommat ut lite senare och dels att vi bränner ut barnen så att de slutar med idrotten i den ålder då det egentligen är dags att börja satsa...

För att styrka mina påståenden länkar jag till ett par dokument som jag tycker att alla idrottsintresserade ska läsa igenom och sedan bilda sig en uppfattning utifrån det.

Studier av ungdomsidrott

Så blir ditt barn en guldgosse