Citat:
Ursprungligen postat av Lava
En tillägg:
Du har inget att lära av dessa män.
Absolut-ingenting-alls.
Kunskapen du har att lära är den om Dig själv och den kan du få på ett mkt mer stimulerande och givande sätt - än genom Dem (männen).
Frivol, du har äntligen kommit på vad du vill jobba med i framtiden!
Du står med ärmarna uppkavlade i tag med att välja det universitet/högskola som kan tänkas ge dig de bästa förutsättningar.
Väljer du då den skolan med störst andel inkompetenta, opedagogiska, outbildade lärare och lägst andel studenter som efter utbildningen nått sitt mål?
Den svåraste skolan är definitivt livets, gör den inte onödigt svår - den sätter sina spår.
Du har inget att lära av dessa män.
Absolut-ingenting-alls.
Kunskapen du har att lära är den om Dig själv och den kan du få på ett mkt mer stimulerande och givande sätt - än genom Dem (männen).
Frivol, du har äntligen kommit på vad du vill jobba med i framtiden!
Du står med ärmarna uppkavlade i tag med att välja det universitet/högskola som kan tänkas ge dig de bästa förutsättningar.
Väljer du då den skolan med störst andel inkompetenta, opedagogiska, outbildade lärare och lägst andel studenter som efter utbildningen nått sitt mål?
Den svåraste skolan är definitivt livets, gör den inte onödigt svår - den sätter sina spår.
Har inte bara dåliga erfarenheter. Har haft ett längre förhållande som inte innebar mental abuse med en kille som respekterade mig, fanns där, var ödmjuk och förstående. Detta var dock en väldigt platoniskt kärlek, där glöd och passion saknades. Vi gick från att vara nyförälskade till att bli bästa vänner på en månad, sen höll vi ihop i våt och torrt ända tills jag inte orkade längre. Det har fått mig att inse att jag behöver ett dynamiskt förhållande, där man inte tar varandra för givet utan utmanar varandra. Det kanske låter wacko men sån är jag. Tröttnar alldeles för snabbt annars.
På vilket sätt kan man lära sig om sig själv utan att uppleva något? Jag menar, även om jag sitter hemma och trycker in mängder med littatur i skallen och bara sysselsätter mig med saker som inte kräver/tar negativ energi så blir ju livet helt utan krydda. Jag är en sucker för känslor, möjligtvis väldigt självupptagen/egocentrisk men...
Tycker ändå inte att det går att generalisera sådär, som att valet av utbildning och valet av vilka man attraheras av vore lika självklart. Utbildningsvalet är ju logiskt och baserat på ens intressen, mål och värden, när känslor tar överhanden i relationer så försvinner ofta delar av min logik. Realism och logisk tänkande är som bortblåst. Faller som en fura, han virar mig runt sitt lillfinger i princip. Han är högst medveten om det också, och njuter uppenbarligen av det. Ibland känns det som om han kompletterar mig på ett sjukt sätt, medan andra dagar så får jag lust att strypa honom.
Kanske inte bland vänner, men iaf bland låtsasintresserade män.
.