Citat:
Ursprungligen postat av frivol
Alltså, det blir lite orättvist känner jag nu, han är ingen psykopatisk kriminell knarklangare, utan en helt vanlig kille med vissa karaktäristiska drag som gör honom speciell i mina ögon.
Jag är ingen ängel själv och har nog i perioder ett ganska märkligt beteende, något jag inte börjat reflektera över förrän på senaste tiden. Han har fått mig att börja fundera på hur jag själv beter mig, och även om det var längesen sist så känner jag igen vissa saker från förr, som hela tiden återkommer när jag känner mig osäker i en relation. Det är så jävla lätt att skylla ifrån sig och skylla sin egen olycka på någon annan, men jag har börjat inse att det är fel väg att gå. Jag har också brister, skavanker och konstiga saker för mig, precis som honom. Jag blir lite av ett känslomässigt monster som häver ur mig precis allt som poppar upp i huvudet utan någon censur och just den där odistansierade ivrigheten och say-it-all attityden måste jag jobba bort i relationer. Jag tror det skrämmer faktiskt. Ibland verkar jag kunna gå så långt att jag enkom skapar en konflikt, spelar eller producerar medvetet fram en osund maktobalans för att jag vill känna eldlågorna piska mig i ansiktet. Jag vill kunna kontrollera tillvaron, men inser ju att det inte går att kontrollera en annan person eller ens kontrollera sig själv när jag medvetet (eller omedvetet?) beter mig som en jävla treåring, som lägger sig på golvet i ICA-butiken och gallskriker när hon inte får som hon vill.
Jag vet inte, jag vill bara så jävla mycket och det är skitfrustrerande att känna att det inte går att nå fram. Hade gärna sett att den här tråden låstes nu, för det är en pina för mig att framstå som något offer, medan han är den stora stygga vargen och jag någon liten oskyldig rödluva. Det är bara bs. Han är visserligen ingen mjukis med silkeslen tunga, men det är inte jag heller. Jaja, det är inte lätt när det är svårt och jag uppskattar er hjälp.
Jag är ingen ängel själv och har nog i perioder ett ganska märkligt beteende, något jag inte börjat reflektera över förrän på senaste tiden. Han har fått mig att börja fundera på hur jag själv beter mig, och även om det var längesen sist så känner jag igen vissa saker från förr, som hela tiden återkommer när jag känner mig osäker i en relation. Det är så jävla lätt att skylla ifrån sig och skylla sin egen olycka på någon annan, men jag har börjat inse att det är fel väg att gå. Jag har också brister, skavanker och konstiga saker för mig, precis som honom. Jag blir lite av ett känslomässigt monster som häver ur mig precis allt som poppar upp i huvudet utan någon censur och just den där odistansierade ivrigheten och say-it-all attityden måste jag jobba bort i relationer. Jag tror det skrämmer faktiskt. Ibland verkar jag kunna gå så långt att jag enkom skapar en konflikt, spelar eller producerar medvetet fram en osund maktobalans för att jag vill känna eldlågorna piska mig i ansiktet. Jag vill kunna kontrollera tillvaron, men inser ju att det inte går att kontrollera en annan person eller ens kontrollera sig själv när jag medvetet (eller omedvetet?) beter mig som en jävla treåring, som lägger sig på golvet i ICA-butiken och gallskriker när hon inte får som hon vill.
Jag vet inte, jag vill bara så jävla mycket och det är skitfrustrerande att känna att det inte går att nå fram. Hade gärna sett att den här tråden låstes nu, för det är en pina för mig att framstå som något offer, medan han är den stora stygga vargen och jag någon liten oskyldig rödluva. Det är bara bs. Han är visserligen ingen mjukis med silkeslen tunga, men det är inte jag heller. Jaja, det är inte lätt när det är svårt och jag uppskattar er hjälp.
Du besvarar ju frågan själv här.
Hans "svinighet" upplever du som att han sätter gränser (vilket han inte gör, han är bara lika fånig som du) och du känner dig utmanad vilket du saknar hos snälla, tråkiga pojkar. Om du gav fan i att vara oregerlig, oansvarig och trotsig skulle problemet vara löst.
Jag vet inte vad snälla killar är för dig, möjligen är spektrat bara svart och vitt och du menar att män du träffat hittills antingen varit indolenta och viljelösa eller narcissister med hybris.
Själv blir jag lika uttråkad på folk som frågar vad jag tycker och vill för att ställa in sin egen kompassnål efter som jag blir på folk som beter sig som frustrerade tonåringar. Realiteten är dock att människor med lite vett, vilja och smakfullhet inte trillar in i ens liv var och varannan vecka.
Sitt still i båten och låt rastlösheten rinna av dig.
Kanske inte bland vänner, men iaf bland låtsasintresserade män.
ja, jag vet att det sucks bigtime...och tar tid...och är drygt.... men bara du får känna att du avstyr EN destruktiv relation innan den påbörjats är en mental orgasm. jag lovar. fast det bara är "en" du avstyrt ev, tänk på hur mååånga år du hade kunnat slösat bort på den oxå om du inte gjort detta.du får igen makten över ditt liv på ngt sätt, som sig bör