Skvaller om Marcus Birro?

Skäggig lördag.

I kväll gick jag dessutom lagkapten Totti förbi Thomas Nordahl i antal mål i samma tröja i serie A. Nrdahl har gjort 210 mål för Milan.

Nu har Totti gjort 211 mål för Roma. Det är naturligtvis helt och hållet fantastiskt.

Varje dag tänker jag på hur coolt och stort det är att min son faktiskt heter Totti Birro. Sådana här kvällar tänker jag lite extra på det.

Jag är överlycklig över att Enrique envisas med att ge mig och andra fel. Tålamod är en dygd. Jag har gärna fel tusen gånger om så länge Roma vinner.

Jag redovisar, ifrågasätter, och veckan efter kan ni ge er fan på att jag skriver om det som ligger mig nära med samma noggrannhet, med samma yrkesstolthet och med samma övertygelse

Valet är ditt, Marcus Birro

Så var det dags igen. Marcus Birro är ånyo på tapeten. En tapet med ett mönster vi sett alltför många gånger: 1) Marcus skriver nåt som provocerar och anses dumt av många. 2) Dessa reagerar och tycker till i egna texter. 3) Marcus beklagar sig över det kolossala hat han får utstå.

Den här gången började det med en krönika som Marcus skrev i den frireligiösa tidningen Dagen. Många tyckte den var fördömande. Många att den var väldigt inkonsekvent och självmotsägande. Många tyckte den kändes homofobisk. Somliga hade andra synpunkter. Det spelar egentligen ingen roll, för det här ska inte handla om innehållet i krönikan - utan om efterspelet. För som vid tidigare tillfällen så dök Marcus upp med genmälen på inte mindre än två ställen: I Dagen och därefter i sin fotbollsblogg (!) i Expressen.

De följer samma mönster som tidigare: 1) Birro menar att han får utstå hat (inte kritik) för att det är någon slags trend (inte för vad han skrivit). 2) Hat är så lågt och så dumt (men Birro själv förhåller sig rätten att slänga invektiv på andra). 3) Birro slänger invektiv på andra. 4) Birro förklarar att han är en känslig själ. 5) Birro förklarar att han minsann inte är nån känslig själ.

Låt mig citera ur Expressen-inlägget och replikera lite direkt till Marcus:
(citaten återges exakt som de var publicerade vid skrivande stund, inkl fel)

"En del av det jag gör lockar fram ilskan hos en del, som svart regn över en skitflod. Alla hoppar gärna i den. Alla tycks älska att flyta med hatet, med skiten, med idiotin."

Varför ständigt denna retorik, Marcus? Varför är man ett mähä i en hatisk skitflod bara för att man uttrycker att man verkligen inte tycker som du?

"[kampanjen mot mig] har två syften. Dels att attackera mig som person. Den älskar att måla opp mig mig som något jag inte är. Och den vill framställa mig som en förbannad lipsill som inte kan ta kritik."

Bara för att många reagerar likadant och tycker att du har sagt jävligt dumma grejer så är det inte en "kampanj". Det ligger inget organiserat sällskap bakom. Ingen Facebookgrupp, ingen mailinglista eller strategisk plan. Men dessutom så ÄR du ju en lipsill som inte kan ta kritik, Marcus. På riktigt. Du bevisar det gång på gång på gång. Med denna text, och med en handfull liknande innan den här.

"[Om anonyma nätkommentarer] Jag ska bespara er det värsta. Låt mig klargöra att det är i nivå med ”du ska då din tattare” jag hoppas du knarkar ihjäl dig” och ”dina barn ska dö ditt svin.”"

Jag tvivlar inte på att det är så som du säger trots att jag aldrig har sett de där påhoppen själv bland dina kommentarer. Men de är skittråkiga och förfärliga. Och de är helt meningslösa. Skitskallar och troll finns överallt på nätet. Det bästa man kan göra är att bara ignorera ihjäl dem. Det sämsta man kan göra är att lipa över och citera dem i text efter text. Du säger sedan "Det är råttans svans och den kan man möjligen hugga av". Ja. Hugg av den. Strunta i den. Nämn den inte mer.

Men sen kör du i diket igen: "Det är värre med råttan. Det är människor som av olika anledningar snickrat upp sig sin egna pssiga små plank runt om". Och så gör du klart att du syftar på skribenter i etablerade och halvetablerade media: "Råttan använder erkända plattformar åt att sprida sina lögner. Råttan älskar svansen lika mucket som svansen älskar råttan."

Här drar du ett riktigt fult grepp, Marcus: Att koppla ihop de skribenter som framför saklig (om än svidande) kritik mot dina ståndpunkter med de små rövhattar som skriver anonyma påhopp i kommentarer. Det är lågt och oärligt. "Råttan" tycker lika illa om "svansen" som du, för den gör att du gång på gång kan dra detta smutsiga kort.

Och återigen: Varför utgör människor som inte tycker som du en kollektiv "råtta"? Först en skitflod av hat och sen en råtta? Du får massiv kritik, Marcus. That's it. Givetvis svider det att få massiv kritik från flera håll. Men slår dig aldrig tanken att den är befogad?

"Jag lovar er att inte ett enda ont ord slår ner mig."

Men det är ju precis det det gör. Du blir jätteledsen och nedslagen varje gång. Därpå spyr du sån här galla i nån av dina mediakanaler, och sen går allt på repeat. Det hela påminner mig om Bob Hunds text "Vad det är skönt, att inte veta sitt eget bästa. Att gå på en smäll, och sen springa som en tjur - rakt in i nästa". Och det hade väl fungerat om du hade haft den tuffa tjurhuden som behövdes. Men det har du ju inte.

Du fortsätter din text med att i tio (!) textstycken sabla ner en sportjournalist som har kritiserat dig. Vi har sett det så många gånger förr. Du tycker inget särskilt om en person - tills de uttalar en enda liten kritisk mening om dig. Då är de plötsligt jordens avskum; avdankade, bittra och småaktiga. Utläggningen har dessutom inte ett dugg med Dagen-krönikan och eftermälet till den att göra. Så nej, Marcus, det känns bara förfärligt smutsigt.

"Med Kärlek Överlever Jag Er Alla" säger du i inläggets rubrik. Du talar ofta om den där kärleken. Men var är den? Var i dina texter kan vi hitta den där kärleken du så enträget framhåller? Och då talar jag inte om kärleken till Gud eller din familj eller nåt så enkelt. Jag talar om kärleken till de som läser dig och bryr sig. Kanske till och med tycker annorlunda än du. Jag ser den inte. Jag ser bara förakt och galla, Marcus Birro. Och jag ser bara ditt tal om kärleken som en tom retorisk figur. Som ett patos med pyspunka.

Jag undrar, på riktigt: Slår dig aldrig tanken att problemet kanske ligger hos dig? När man gång efter annan hamnar i exakt samma sits, brukar det vara dags att blicka inåt. Med det menar jag inte att du ska foga dig eller bli nåt du inte är. Men det finns inte en människa som inte har utrymme att förbättra sig.

Antingen slutar du skriva unkna och dogmatiska texter som osar moralism och förakt för oliktänkande och oliklevande. Då ska du se att "kampanjen" och "skitfloden" mot dig uteblir, och du kan sitta lugnt och tryggt med din tunna hud och poethjärtat och klara dig alldeles utmärkt.

Eller så skriver du precis hur provocerande och osande dräpor du vill, men slutar vara så förbannat känslig för den kritik du eventuellt får efteråt. Gå gärna i replik om ämnet i sig. Förklara. Förtydliga. Argumentera. Du har skapat debatt - passa på att ta den. Men sluta upp med de här förbannade offerkoftetexterna där du ondgör dig och försöker vaska din byk i alla kanaler som står dig tillgängliga.

Valet är ditt, Marcus Birro.