Behöver någon att prata med [Gäller alla /Mod]

nu e de så att jag har suttit och läst om psykoser bara för att jag tror att jag har en psykos.
det började med att jag fick typ tankar om typ tänk om jag springer runt och pratar i luften med min hund och att jag inte har nån hund men jag vet innerst inne att jag har hund osv har inga hör halisar och inga syn hallisar vad jag vet iaf .sen har de bara eskalerat nu kan jag typ tänka saker å ting om att maten å skit skulla va förgiftat osv men vet innerst inne att den inte.sen att morsan och bruden e typ faliga osv fast dom inte är de.sen så kommer panikångesten och ovärklighetskännslorna å man blir livrädd att de ska vara så osv.kan detta vara en början på psykos eller är de helt enkelt bara rädsla och ångest å hypokondrisk?

nån som vet hur man får bort sånna tankar osv?


är så jävla rädd kan nån övertyga mig att jag inte har nån psykos eller säga om jag är på väg å gå in i en?

försöker klämma ur mig vad jag ska skriva. Har haft alldeles för mycket fysiska problem i flera år, vilket jag varit dålig på att hantera pga att jag har lätt för, men svårt att hantera - ångest. Nu brakar jag ihop. Går i självmordstankar, mina rörelser är långsamma. Är väl deprimerad antar jag.

Buhuhu vad synd det är om mig ... hahaha

Du skriver att du har en mor och flickvän. Hade du haft en psykos hade dom märkt det. Psykoser skapar i regel väldigt underliga och tydliga beteende.

Jag vet ungefär hur du känner dig. Jag har trott jag ska dö varenda jävla dag i snart 10 år (därför jag kom in på den här tråden. Tänkte nämligen skriva av mig efter det här).

Mitt tips för akuta tillfällen?
- Gör något du känner väl till, men som kräver uppmärksamhet. Exempelvis använder jag mig av datorspelande. Det är ingenting nytt, men det krävs att jag har fokus för att inte ständigt misslyckas i liret.

Notera att det är MYCKET viktigt att du tar tag i det och inte enbart trycker ner problemen. Dom försvinner verkligen inte, tro mig. Förmår du dig inte att ta tag i det så måste du ta hjälp av någon. Annars blir du som jag. Ensam, rädd, total ångest och apati.

ja men sånna här tankar brukar inte jag ha annars :S kanske ibland lite men kan oftast tänka bort dom

Just nu sitter jag här som ett tomt skal. Känner mig helt utpumpad både mentalt och fysiskt. Känner mig helt stum och tung. Som om jag inte har någon känsel kvar.

Jag vill egentligen bara gråta och få lite uppmärksamhet, men har det inte hänt på flera år så lär det inte hända nu heller. Jag är ensam. Det är flera dagar sedan jag öppnade munnen. Sist jag öppnade munnen var det en kassörska som frågade om jag ville ha kvitto. Det är 5-6 år sedan jag hade fysisk kontakt med en kvinna. Visserligen får jag några enstaka kramar per år från familjemedlemmar, men tyvärr bor de väldigt långt borta.

Jag tror jag ska dö flera gånger om dagen. Jag är övertygad om att jag har en sjukdom som tar lång tid att inkuberas och inte kan upptäckas med test (japp, min ångestpersona är väldigt rigorös av sig. Om det nu är min ångestpersona och inte en allvarlig sjukdom. Jag är fan inte säker på det heller). Vill inte ens nämna sjukdomen vid namn, eftersom den får mig att spinna ut fullkomligt. Jag är spänd som ett järnrör och kroppen rycker och darrar lite smått vid jämna mellanrum.

Just nu har dessutom väldigt mycket att göra i skolan, men jag kommer ingenstans. Jag har suttit och tittat på bokstäverna, men inte läst. Tyvärr var det ett av de sista områdena jag tyckte jag var bra på (det intellektuella), men nu har jag inte ens det.

Den enda tiden på dygnet jag mår bra är de första 10-minuterna efter det att jag vaknat upp. Sedan börjar mitt personliga helvete.

Jag försöker tänka positivt, men det enda jag kommer fram till är det faktum att jag inte går i självmordstankar (jag är lika envis som mitt ångest-jag när det kommer till primala saker).

Hoppades att det skulle hjälpa lite att få saker på pränt, men det verkar till att ha misslyckats. Skitliv.

sen så känns de som jag inte vet vad jag gör :S

Tänk så här: du har läst en jävla massa om psykoser på internet. Du besitter inte kompetensen att värdera symtomen och dessutom är det otroligt svårt att förbli objektiv angående sitt eget tillstånd om man är rädd och letar symtom. Alltså sitter du och antar en väldig massa.

Jag har också suttit o läst om saker på internet. Det är väldigt vanligt att folk läser på nätet o sen blir nojiga (fråga valfri läkare).

Snackade med en läkare om det och han drog en historia om det:
De satt och hade föreläsning om testikelcancer. Han slog ett öga på sin bänkgranne och såg att han var otroligt blek i ansiktet. Sedan tittade han ner och mycket riktigt satt hans klasskamrat o kände sig på pungen för att leta efter symtom).

Alltså, läs INTE på internet om sjukdomar om du är hypokondrisk. Jag kan inte tänka mig att det någonsin blir bra. Det har aldrig lyckats för mig. Snarare låser jag mig in i ett irrationellt resonemang om att jag måste bli överbevisad, men accepterar aldrig resonemangen andra har.

Du är bara stressad och har väldigt mycket lösa tankar som flyger runt i skallen.

Edit...Säg det till dig själv: Skulle jag bete mig väldigt underligt, som man oftast gör när man har en psykos, skulle min mor och flickvän märka det.

Sedan upprepar du det. Vem vet, du kanske lugnar ner dig genom att upprepa det som ett mantra.

Morgonen är den bästa tiden för mig också. Oavsett hur jobbig dagen blir brukar jag försöka ta vara på den korta stund jag mår bra - mest för att jag fortfarande kommer ihåg hur det var att aldrig ha bra stunder så att säga.

Hur mår du Neurosis, vill du snacka (så är det bara att höra av dig) eller vill du bara allmänt skriva av dig här?

Det är ganska lustigt och lite av ödets ironi. Jag har gått från att alltid varit morgontrött och haft ett jävla morgonhumör till att uppskatta den tiden bäst.

Jag mår riktigt kass faktiskt. Jag ville mest skriva av mig, men det fungerade inte. Tänker febrilt för att komma på något annat som brukar fungera vid sådana här tillfällen.

En sak är säker. Jag ska ringa doktorn och börja käka Paroxetin igen. Pillerna i sig ger en minimal förbättring, men det är det enda sättet att få panikmedicin.

Edit...tack för omtanken. Jag tänkte att det kanske var underförstått, men jag vill vara säker på att det går fram.

ja intedepp medicin ska jag också börja äta igen synd ba de ska va sån jävla väntetid på läkarn här uppe skulla behövt medicin nu när man mår som dåligast

Livet, och själen, är konstigt ibland. Humöret med för den delen. Haha. Det är nog många som upplever hur mycket som förändras när man mår dåligt.

Jag är ledsen att du mår dåligt, och att du känner dig ensam. Vill du snacka kan du alltid höra av dig till mig. Har tyvärr inte så mycket erfarenhet av panikångest eller fobier, men jag är duktig på att lyssna. Tycker du är stark som kontaktar läkare, ibland är det det bästa man kan göra.