Citat:
Ursprungligen postat av Varnagel
Fanatism har i sig ingenting med en oförmåga att tänka rationellt och objektivt att göra. Tvärtom så kan en starkt utvecklad förmåga att tänka rationellt och objektivt göra att man blir fanatisk då man inser vissa saker. Fanatism kan ofta vara en mycket positiv egenskap även om fanatism precis som disciplin, auktoritet, lojalitet, lydnad, självbehärskning, offervilja och diverse andra egenskaper som var och är nödvändiga för att skapa någon form av högre mänsklig tillvaro medvetet har smutskastats, förlöjligats och misstänkliggjorts av media och systemet i Västvärlden sedan 1945 och 1960-talet. Folk har fått lära sig av kosmopoliterna att detta är fula ord och obehagliga nazistrasistfascistiska och allmänt "galna" egenskaper.
Ja, det är bra synpunkter, i den meningen kan väl "fanatism" (orubblig hängivenhet) sägas vara en sak som det är svårt att undvara när man som dissident och "fantast" bygger ett liv som i det inre och kanske även i det yttre radikalt skiljer sig från de mycket för mångas tanketomma
flockmedlöperi. Och denna "fanatism" sitter nog mycket djupt, i rasminnet, i det förhistoriska, i det outgrundliga - mycket mycket äldre än några specifika ideologier eller andra människoskapade påfund. Den härrör från ens biologiska och även ens andliga förfäder. Till detta kommer då den historisk-biologiska reflektionen, kristalliserad i en människoprimats sinne, en reflektion som för en man som lever i denna kaotiska era och denna döende kultur helt naturligt kännetecknas av tragisk-heroisk-fatalistiska tankar, som man dock bör hålla så jordnära och anspråkslösa som möjligt. Det som händer måste hända, man får göra sitt bästa för att i någon mån föra ljuset vidare. Ge upp ska man aldrig göra, och man måste även hindra att ens sinne alltför intensivt
fördystras.