Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

om den är felaktig eller inte är nog inte relevant i detta fall. jag undrade mest över vad för negativa sidor det kan finnas av att ha den (ögnade lite i tråden, det var svårare att ta körkort?)

vore fint om någon kunde svara.

Bra fråga ang körkort, beror kanske på vilken grad. Någon som vet?

Hur kan du vara så säker på att du har blivit feldiagnostiserad, är det inte din läkare du bör lita och tro på, i stället för att dra egna historier ur luften om vad som är relevant?

Det finns inga förmåner med att ha AS anser jag, som har fått slå mig fram i livet större delen av mina 21 levnadsår. Jag är arbetslös, lever på socialbidrag, vankar av och an hemma och fördjupar mig i mina specialintressen, mer än så är det inte. Det enda positiva jag kan se är sjukpenningen man får, men det i mitt fall beror inte på AS utan på Schizotyp personlighetsstörning.

Som jag skrev, det finns inga fördelar men tror inte heller att majoriteten utav alla med AS går hemma och lever på sjukbidrag som jag, det måste finnas mer diagnoser eller faktorer som spelar in på att man är psykiskt funktionshindrad för att ha ett yrke.

Han syftade nog bara på den hjälp man får i samband med en diagnos.

Okej? Jag antog enbart att det rörde sig om någon ekonomisk fråga då folk började slänga in bidrag titt som tätt i sina inlägg.

Det är iofs helt ovidkommande då frågeställaren själv inte gjorde det. Möjligen kan det vara så att uttyycket "skörda förmånerna" automatiskt förde folks tankar till pengar. Nu verkar det dock som att frågeställaren är införstådd med vilka förmåner som finns och är mer intresserad av eventuella hinder en diagnos kan medföra. Du verkar tämligen bildad i ämnet så kanske kan du ge honom ett bra svar på hans/hennes frågeställning.

God afton.

Nu var ju inte frågan direkt riktad till dej. Men jag fick bara känslan av att han menade att det är bra med en aspie diagnos för då kan man ta det lugnt resten av livet och håva in bidrag. Och det i mina ögon kan inte vara ett lyckligt liv.

För närvarande går jag på ett rehabiliteringscenter några dagar i veckan för att hålla mig sysselsatt och inte sitta hemma och bli dålig, hamna i psykoser igen osv, och har träffat mycket nytt och trevligt folk där, har inte alls svårigheter att socialisera mig med dessa individer och känner att jag kan vara mig själv och slippa krysta fram konversationer osv... vad tror ni, kan detta bero på att man umgås med folk man vet på ett ungefär är som en själv psykiskt?

Och ni AS:are, hur svårt eller lätt har ni egentligen med att infinna er i att konfrontera nya människor till en början om ni skall börja någon kurs, jobb eller skola och vet att dessa kommer vara närvarande hela tiden? Utgår ni ifrån att ni vill lära känna personer så ni har någon att prata med eller undviker ni dessa till en början?

Vore kul att veta hur ni andra tänker.

Nu är jag inte diagnosticerad, men eftersom jag är övertygad om att jag har aspergers svarar jag ändå.

För mig varierar det, men i det stora hela tycker jag om att möta nya människor då jag annars lever ganska isolerat. Jag upplever mig inte som direkt obekväm eller undflyende, utan kan tvärtom vanligtvis möta nya människor med ganska avslappnad attityd. Men om det gäller personer som man regelbundet träffar under en längre period upplever jag att det går mot ett större avståndstagande. I exempelvis kurssammanhang är folk till en början (ytligt) trevliga och tillmötesgående, men de tappar efter hand intresset för en då de märker att det är något som brister i kommunikationen oss emellan. I 9 fall av 10 uppstår ett ömsesidigt ointresse mellan mig och andra, då de inte kan relatera till mina kufiska intressen och jag i min tur inte kan relatera till vad jag upplever som deras triviala intressen.

Jag upplever också att andra människor inte alltid förstår mig i exempelvis vardagssamtal. Jag är inte rädd för att tala, tvärtom, men ibland kommer man in på krångliga resonemang som på sätt och vis rör sig i ens eget huvud (svårt att förklara riktigt). Det är inte helt ovanligt att folk tittar undrande på en eller svarar med "goddag yxskaft"-kommentarer.

Ungefär så känner jag på ett snarlikt sätt då jag liksom du tenderar att isolera mig fullständigt emellan åt ifrån omvärlden, sitta hemma och vara hög på diverse preparat och syssla med mina säregna intressen medans jag inte riktigt finner mig i situationer som anses sociala. Däremot har jag blivit bättre nu med tiden på att prata och vara social, mycket beror på rehabiliteringen efter att jag börjat att umgås med folk som är medicinerade och har ungefär likadana problem psykiskt.

Arbetar du med någonting eller studerar du och hur upplever du själv att det funherar på respektive plats där man måste socialisera sig, känner du som du skrev att folk efter en tid tenderar att tröttna på en efter det ytliga och gå iväg?

Jag pluggar just nu på distans (sedan januari) vilket har gjort att jag rör mig mindre bland folk än vad jag brukar, förutom då jag har praktik vilket ingår i utbildningen. Under praktikperioderna kan jag vara avslappnat och förhållandevis social, men det är svårt att uppleva någon social "connection" till de andra. Det blir mest ett ytligt spel där man utbyter lite hälsningsfraser och slentrianmässigt kallprat. Det tar dock i regel längre tid (6 mån - 1 år) innan man på allvar märker av att omgivningen tröttnar och på olika sätt tar avstånd från en, även om de från början har verkat positivt inställda och intresserade.

Det är ganska talande att de som jag lär känna lite närmare under de kurser jag gått också har alternativa eller på ngt vis annorlunda intressen. Det är också de som man behåller kontakten med. De vänner som jag lyckats behålla från barndomen har f.ö. själva diagnoser som damp eller adhd i lätt form.

Eftersom jag alltid har upplevt vissa svårigheter med att direkt läsa av folks sociala signaler har jag fungerat bäst med de som är extremt sociala på ett nästan övertydligt sätt, där det inte råder ngn tvekan om deras inställning. Det är inte nödvändigtvis sådana personer som jag lär känna närmare och bli kompis med, men det är den personlighetstypen som jag bäst samarbetar med i exempelvis jobbsammanhang.