Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag vet en med Assburgers som ljuger i princip hela tiden. Hon gör det dock inte bra, men hon gör det otroligt ofta.

Ja det vet jag. För jag var sådan med när jag var barn. Jag var så dum så om nån frågade mej om han/hon såg bra ut så kunde jag inte ljuga utan sa rakt ut " nää du är skitful " Men det var då det.

Ja, det är ju skitsvårt det där, jag utgår från att personen inte frågar vart jag ska. Jag är inte så kvicktänkt, så det brukar bli att jag säger att jag ska till någon som inte har någon relation till den personen, tex att jag är bjuden på middag hos farsan, har tid på psyk eller tandläkaren eller nåt.

Men ofta så säger jag sanningen, jag är astrött och måste sova några timmar till, du väckte mig. Det är som regel okej att folk kommer hit fast jag är trött, men vill de hitta på saker som involverar att jag måste åka någonstans så nyttjas de vita ( bruna ) lögnerna.

Jag är kvinna och har således tjejkompisar, så de blir lätt fittsura om man är för nonchalant.

Eum.. nej... Jag tror du blandar ihop empati med sympati eller samvete nu.
Empati betyder inlevelseförmåga. Dvs en as person har svårt föreställa sig hur andra människor tänker och känner. Endast deras inre värd existerar. En as person är som sagt brister i sitt utövande av detta sociala samspel. I ett socalt samspel är lögner ett naturligt och oundvikligt moment.

Det är väl absolut ingen fördom att AS personer har problem att konstruera bra lögner. Det är väl almänt vedertaget och en naturlig del i sjukdomsbilden. Att sedan As personer försöker ljuga är en annan sak.

Jo jag vet, men jag tror fortfarande inte det stämmer att det skulle vara svårare för Aspergaren att ljuga för den delen. Och långt ifrån alla som har Asperger är lika i sitt sätt att vara.

Hm, lite rörigt det där du framställde men jag är fortfarande väldigt skeptisk till din syn på saken. Varför skulle inte en med AS kunna vara bättre på att ljuga eller ljuga i samma utsträckning som valfri normal person, och dra inte in länken till ditt föredrag nu utan svara ur egen synpunkt?

Sen borde väl du ha märkt att det råkar vara undertecknad som skapat tråden och således framstår det i tråden om du läst inlägget som satte igång debatten att jag är diagnostiserad med AS.

Ja men vad är det egentligen som förhindrar en person med AS att ljuga då, empatin som du snackar om i ett annat inlägg? Tro mig, alla vi med AS behöver inte vara lika i sätt att tänka, agera utåt på eller tala sanning på, bara för att kriterier och ett namn som framställer en sjukdomsställning behöver det inte betyda att man är likadan.

Själv har jag AS och har alltid haft lätt att ljuga, dra folk vid näsan och dylikt för att ta mig ur situationer jag finner mig trängd i. Har inte alls svårt att ringa till rehabcentret och påstå att jag åkt på förkylning eller som senast då jag påstod att jag blivit deprimerad igen fast jag satt hemma och nötte film i stället. Personalen gick på det och jag spelade med ytterst bra...

Hej på er å tack för ett bra "trådinitiativ".

Jag har själv inte Asperger men min 10 åriga son har det (utredd och diagnostiserad) och jag känner igen mycket av det ni skriver. Jag ser den här tråden som en jättechans för mig att få lite inside info hur han tänker, känner osv.

Han är som många här verkade vara ett "snällt barn" och lever mycket i sin egen fantasivärld. Han älskar att läsa äventyrsböcker å läste redan som 7 åring tjocka böcker på upp till 1000 sidor. Han plöjer böcker så snabbt så jag nästan börjar oroa mig för ekonomin (vill ha nya hela tiden). Han fantiserar mycket om äventyr och det bästa han vet är då han får med sig alla kompisar på nån skolrast att delta i hans "rollspelslekar" där Han är spelledare och målar upp ett äventyr å fördelar rollerna till de andra. Polarna tycker det är roligt en period men vill sedan hellre spela fotboll. Då min son är fullkomligt ointresserad av sport blir han då ofta ensam på rasterna å när jag frågar verkar det inte bekomma honom.

Han är mycket motoriskt klumpig och otroligt långsam i sina rörelser när han ska göra något. Han kräks om han bara tror han fått in nånting i munnen han inte gillar, nån lökbit osv vilket är mkt besvärande eftersom det händer i skolan på flygplan, restauranger etc.

Jag upplever honom annars som en väldigt intelligent kille med stor analytisk förmåga å han kan känna mycket sympati med andra.

Det som jag däremot upplever som nästan det mest tålamodsprövande av allt är att han kan prata på i oändlighet om sina äventyrsböcker och spel in i minsta detalj och är inte det minsta intresserad av om jag har något att säga. tillslut då man nästan får panik av allt prat å säger "nej nu orkar jag faktiskt inte lyssna mer" så säger han bara, men du behöver inte lyssna, du behöver bara låtsas, jag vill bara berätta. Jag uppfattar det då som om han inte är ett dugg intresserad av att ha en dialog utan är enbart intresserad av att att prata om sitt intresse. Det låter kanske inte så farligt men det är jättepåfrestande i längden.

Oj nu har jag berättat mycket, kanske har behov av det men nu till lite frågor som jag har:

1. Är det någon som känner igen det här med "överkänsligheten" för fel mat?

2. Har ni förslag på hur jag ska hantera det här med hans envägsmonologer. Man orkar bara inte när han i timmar följer en runt i huset å bara mal å mal detaljer om nåt jag inte är insatt i. Hur kan jag göra/säga för att inte såra men ändå kunna sätta mina egna gränser?

3. Han har kompisar men vill hellre ligga hemma och läsa en hel helg än att kontakta någon. Som mamma oroar man sig givetvis för att det ska vara tråkigt eller dåligt för honom på något sätt och jag tvingar ibland ut honom att leka med nån kompis å han tycker då det är kul men verkar lika väl kunnat vara själv. Är det för honom själv en "givande helg" att bara ha läst spelat utan att ha gjort något annat?

4. "Led" ni som tex 10 åringar av att ni kände att ni var annorlunda eller av att vara ensamma mkt. Skolan tycker han suger som de flesta, men jag tänker om ni kände er utanför på något sätt eller var nöjda även om kompisar tröttnade å slutade höra av sig?

5. Hur ska jag som mamma göra för att det ska bli bäst för honom? Ska jag låta honom vara i sin egen värld eller ska jag fortsätta jaga på honom att göra andra saker också? Något annat jag ska tänka på eller göra?

Alla tips emottages tacksamt!

Kram "mamman"

Ja utan tvekan.


Ha i åtanke att han bara är ett barn än så länge, han kommer ochså att mogna. Men jag kan vara likadan i bland och bara mala på om vad jag tycker är intressant och skita i vad andra tycker. Kan låt själviskt men så är det ibland. Vad du ska göra för att sätta gränser är svårt att säga med tanke på att han bara är ett barn än och kanske inte har kommit till insikt med sin problematik. Dåligt svar av mej förmodligen men antingen får du nog säga till på skarpen eller så får du bita i det sura äpplet.


Jag var likadan när jag var liten ( mor som har berättat ) Tror det har med att man är så upptagen av sina egna tankar att man inte har tid med andra.



Skolan blev lidande men inte jag. Jag var inte nått ensam i skolan då jag var den som hitta på dom mesta hyssen.


Både och skulle jag säga, han behöver sin tid för sej själv för att han ska kunna fungera normalt. Detta beteende är vanligt bland både Aspie och Adhd folk.

Tycker du ska göra det som du tror blir bäst för din son. Då har du i alla fall försökt och ingen kan klandra dej för det.

( Nu kankse inte jag var den bästa att svara då jag står under utredning själv men jag har varit med om ganska mycket i livet så jag vet i alla fall lite)

Lycka till

Mina egna föräldrar beskriver mig som barn väldigt lugn och egenhändig, att om de lämnade mig ensam så sysselsatte jag mig själv så snabbt jag bara kunde eller satt stilla om någon bad mig att göra det. Jag var och är konstant uppe i en fantasivärld som jag konstruerar i detalj eller har en lång 'dialog' med en av mina vänner om ett specifikt ämne - alltså jag konstlar en röst i sinnet som är deras och 'diskuterar' med den. Verbalt var jag knapphändig eller upplevdes som det för jag fann aldrig intresset eller viljan att tala med andra, enkom om något intressant döck upp så började jag prata.

Som barn grät jag väldigt sälla men som en ersättare så spyde jag väldigt ofta och kunde inte vara ute utan solglasögon, även om solen var bakom moln. Jag var känslig om vissa ämnen kom i kontakt med min hud vilket utvecklade svidande utslag osv. Jag sov otroligt mycket vilket jag gör än idag upp till tolv timmar samt så är jag väldigt stirrig och okoncentrerad. Jag kom aldrig i kontakt med 'riktiga' böcker först jag var runt 7 hos min äldre bror då jag lyfte upp Sagan om ringen och frågade om den var bra. De andra böckerna var läkarböcker och medicinska sådana vilket jag inte räknar till kategorin 'riktiga' böcker eftersom folk normalt inte läser en läkarbok som underhållning.

Men för det mesta så sysslade jag med att spela nintendo istället för att läsa en bok, vilket var helt normalt eftersom böcker i min tidiga tillvaro var sällsynta innan åldern av sju.


För min del så står jag ut om det är något vidrigt jag råkat få i mun, dessutom så har folk sagt att det är otrevligt att inte äta upp samt att de verkar bli irriterande om man spyr på grund av att maten smakar konstigt. Vad mer så det som riktigt kan irritera mig så är det inte mat utan viss typ av godis som får mig att spotta ut det direkt, så jag är väldigt noga med hur godiset ser ut och 'verkar' smaka.

Och precis som din son är jag också motoriskt klumpig och verkar vara väldigt sävlig utav mig när jag går fram - ett av mina ironiska smeknamn var "Blixten" eller "När Robin rör sig - står blixten stilla".


Exakt samma här. Börjar oftast alla mina debatter eller dylikt med "Säg till om jag blir irriterande, att jag pratar för mycket, så slutar jag." Jag pratar gärna om det jag tycker är intressant men sällan om det andra tycker är intressant, men på senare år har jag lärt mig att låta andra säga sitt och få diskutera något annat än det jag tycker om.


Ibland, som sagt det har oftast med godis att göra jag får denna känsla. Sen så tvingar jag ned maten ibland eftersom jag vet att det går över fort.


Säg som det är. Hjälper alltid. Till exempel så skedde en liten situation för fyra månader sen då jag skulle genomgå ett visu-spatialt test hos AF arbetspsykolog: där hon bad mig att inte titta på bordet så att hon >visste< att jag verkligen blundade och inte föreställde mig bara. Min tanke var att ställa mig upp och vända mig om men tydligen skulle jag inte göra det enligt henne. Dessutom ville hon ha mig sittandes. Men jag förstodd inte riktigt varför min tanke var 'fel' och vad hon ville så jag försökte flera gånger göra samma sak eller varianter av samma sak tills hon sa explicit att jag skulle sitta ned. Samma sak med min morsa. Om jag pratar och hon inte ville lyssna säger hon direkt till och jag slutar, även om jag blir arg.

Däremot är det viktigt, för mig och kanske din son med, att få det snabbt förklarat varför du inte är intresserat eller just då vill lyssna - för min del hatar jag bokstavligen när folk lägger locket på diskussionen utan ett "varför".


Ja. För mig är det en givande helg. Dessvärre så, vet inte om han lider av samma kondition, men jag har inget minne eller koncentration så att läsa en bok kan bli jobbigt men ändock så är det jag försöker göra och anser är en givande helg. För det andra är aktiviteten det viktigaste för mig inte vem som är där ÄVEN om jag kan känna att det inte är samma sak som att vara med en viss grupp inom vissa aktiviteter. Lite neofobisk av mig.


Ja, jag tycker inte att det är fel eller allt för tråkigt om ingen hör av sig även om jag anser det för min libido vara skadligt så bryr jag mig knappt. Dessutom så förutom att sex är något av icke existentiellt så för min del är det inte viktigt först jag själv anser det är viktigt. Samma sak med skolan att det inte gör så mycket om det inte finns massor av vänner där FÖRUTOM att jag anser att det är av ytterst vikt att folk är trevliga och tysta när man studerar. En sak när det kommer till att vara med andra i skolan så har jag alltid tyckt att det är trevligt att gå med någon(ra) och prata eller bara vara eftersom att det är en känsla i det som jag är ute efter och egentligen inget annat.

Att känna sig underlig eller 'utanför' har jag alltid gjort men på grund utav mobbing eller att man gjort narr av mig. Sen så är det vissa saker jag tycker är intressant men inte andra vilket gör mig utanför, framför allt i diskussioner. Men den största dödaren är ju det att jag inte riktigt vet vad folk vill eller egentligen menar och har för motiv. Jag har svårt att följa instruktioner osv som är vanligt för aspergare.



Att jaga honom för att få honom att göra saker kanske inte behövs om han sysselsätter sig med aktiviteter som är vettigare än att titta på TV eller spela data. Om han läser tonvis med böcker, lärande sådana, så heja på och uppmuntra honom. Var försiktig att rota runt i det som är 'hans' för det kan göra en som har aspergers, framför allt mig, väldigt arg ÄVEN om vi inte säger något om det så har vi för en kort eller längre stund den känslan inom oss av att bli kränkta eller på något viss skymfade. Det andra om det sociala är ju att hålla fräscht som en topic/diskussion framför allt då är alltid nyttigt för en aspergare att ha en viss regelbunden kontakt med andra människor.

Jag vet inte hur det är med din son när det kommer till vad man säger hur man säger det men för min del så om du skulle säga "Man pratar inte pengar med folk" så skulle jag ALLTID tänka på det i en situation där pengar är i ljuset för diskussionen och vara väldigt orolig utifall att jag skulle ha ofredat personen för det. En tanke kanske som kan ha en viss vikt för dig att veta, men fråga honom är väll det bästa tror jag om hur han skulle agera efter en sådan sagd mening.

Ja, jag kräks om det smakar illa. Värst är om det är ett hårstrå i maten då kan jag inte fortsätta äta. Kan inte äta kött.


Svår balansgång, monologerna är tvångsmässiga. Min mamma blev arg på mig ibland. Då trodde jag att hon hatade mig. Min sambo gör så att han nästan aldrig lyssnar på mig, han har en enastående förmåga att koppla bort mig. Men om du inte står ut med malandet måste du säga det. Hellre det än att du exploderar. Säg till när du inte orkar höra mer, säg att du inte kan "låtsas lyssna" om det är så. Att han måste avbryta när du säger att du inte orkar höra längre. Eller så köper du en mp3-spelare som du kan sätta igång när han maler som värst.

Ja. Det är tillräckligt med action i skolan. Helgerna behövs för återhämtning och sortering av sinnesintryck från den gångna veckan.

Jag blev mobbad av både lärare och elever för att jag var för tystlåten och introvert. Jag blev djupt kränkt av att dagligen få höra att jag var en dålig människa och att de ville att jag skulle förändra mig för att mer likna dem. Själv har jag alltid gillat mig själv och tyckt att jag var perfekt. Men till slut började jag delvis hata mig själv eftersom alla påpekade mina brister hela tiden. Men nu många år senare älskar jag mig själv igen och väljer mina vänner varsamt.

Det var inte mig det var fel på, det var de andra som var idioter med oförmåga att acceptera en avvikande människa. Jag ville inte ens vara i skolan men man har ju inget val.

Ja.

Svaren är så klart från min synvinkel. Jag ser Aspergers syndrom som en utvecklingsstörning. Jag var inte redo för ett socialt liv förrän jag var i 20-årsåldern. Då först började jag förstå mig på andra människor så smått. Jag blev dock inte diagnosticerad förrän i vuxen ålder.