Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Har en kompis - ja faktiskt!

Som jag inte har en aning om han har AS eller inte.. isf lindrigare gissar jag på!


Han har väldigt få intressen, vilka han starkt engagerar sig i. ( Spela dator, kolla på Bilar på internet och kolla på porr typ)

Han förstår inte om han säger nåt som skulle kunna göra så en annan person i närheten ledsen, han bryr sig lixom inte. säger "jaha ok".

Skrift svårigheter, snackar massa blödder, upprepar det han säger kanske 30 sekunder efter han sagt det - Du sa ju just det - " Jaha, ok damn it".

Han kan säga "Fitta, Kuk" " Fitta skulle man haft nu" "jävla negrer" helt spontant

Jag läste på wiki om AS, men vad tycker ni om vad det jag beskrev?
Kanske lite dåligt skrivet men

Finna hur många personer som helst på denna jord som är som din vän är. Och dom har inte Asperger.

Och värt att veta är att alla som skulle göra ett Asperger/Adhd test skulle falla in på nått av dem. Men långt ifrån alla fyller upp för att det ska kunna vara en diagnos. Vad jag försöker säga med det är att alla personer har dragning åt nån störning. Tro det eller ej men så är det.

Jo så kanske det är men , blev rätt misstänksam när jag läste på wiki!

Du tänker på tourettes och inte AS i detta fallet.

Det här låter däremot lite mer som asperger. Och det utesluter väl inte tourettes så vitt jag vet!

Tips på hur man hanterar en relation med en aspie? Inte nödvändigtvis en kärleksrelation utan en godtycklig relation mellan två individer.
Bör man uppmundra en aspie till att välja ett yrke som passar dennes "superförmåga" eller ska man bara stötta den i vad den nu gör?

Hej! Först och främst stort tack för den här tråden.
Jag har en fråga jag skulle vilja ha svar på.

Min yngsta syster (fyller 13 i år) har diagnosen AS.

Hennes tidiga år präglades av mycket bråk, ständiga "låsningar" med mera. Hon hade väldigt svårt för sociala kontexter och normer och vände sig ofta innåt i ren förtvilvan, men i takt med att vi lärde oss mer om henne och om AS så började saker och ting fungera bättre hemma. Nåväl, bakgrundshistorian är i sammanhanget relativt irrelevant då vi nu har en helt annorlunda situation.

Någonting förändrades hos syrran det här året och vi har märkt hur hon har mognat. Hon har en djup intelligens och ligger på en 9:as nivå rent kunskapsmässigt. Mina föräldrar har med åren även införskaffat sig en djup kunskap och insikt inom ämnet och är, i mitt tycke, goda föräldrar som har en hög förståelse för syrrans situation.

Min fråga till dig handlar om tonåren. Vad har familjen att vänta sig i en tid då stora förändringar sker hos den pubertala tonåringen? Hur stora är riskerna för en eventuell ätstörning? depression? Finns där några varningstecken att leta efter? Hur mycket svängrum bör man ge henne?

Jag antar att mina föräldrar har mer kunskap än mig inom området och att mycket av den här kunskapen finns att hitta på internet, men då jag stötte på den här tråden så blev jag intresserad av att höra vad du upplevde under dina ungdomsår?

Tack på förhand,

olllie


(ps. om texten känns rörig så beror det på att jag skrev allting i ett stycke)

Jag bara tar chansen och svarar dej på en sak jag vet är sant. Men det är långt ifrån alla Aspies .

Många män med Aspie kan bli våldsamma mot sin omgivning medans kvinnliga Aspies tenderar att skada sej själva. Det finns mycket bra läsning på nätet du kan hitta. Och som jag har förstått av vad du har skrivit om din syster så är hon ung. Med andra ord hon kommer nog inte få samma problem som dem som är 20 och uppåt och nyss fått sin diagnos. Dom har oftast inte fått den hjälp dom behövde i skolan osv. Idag är det annorlunda. Man vet mer om oilka psyksika störningar och det finns mycket bättre lärare. Finns ochså ett företag som heter Attention som endast anställer Aspie folk då dom oftast har enorma kunskaper när det kommer till matte ( långt ifrån alla) men många. Och dom får sitta och jobba och tjäna bra pengar. Jag tror det är ett företag som kommer att bli stort i framtiden. Lycka till med din syrra. Sorry om det blir svårt att läsa men jag har tagit sömnmedecin och ser knappt vad jag skriver.

När du pratar om Tourettes så pratar du ju om tvångssyndrom. Han verkar ju mer vara en person som fått nille på och säga könsord. Håller du inte med?

Det är ju allmänt känt att barn och ungdomar har det väldigt mycket svårare tidigare i livet än senare, men jag tror att det förbättras väldigt mycket genom att ni finns som stöd för henne och visar att ni är öppenhjärtade för en diskussion och det tyder på bra utveckling i hennes diagnos att ni kan tala om problematiken. Att man har svårt för sociala normer och "låser in sig" (som tyder i din referens till antingen apatiskt beteende gentemot andra människor och låser sig själv känslomässigt) är vanligt för folk med AS. Själv var jag rätt utåtriktad som barn, social och livlig då man trodde först att jag hade DAMP före det i ungdomsåren framkom att jag blev mer oanpassningsbar inför skoluppgifter, sociala normer och vänner. Även jag låste in mig känslomässigt och uppvisade bara en enorm kyla och motvilja till världen.


Jag vet inte rent generellt hur det är med mognad, intelligens och Asperger, men vissa hävdar att vi med AS har en högre intelligenskvot, även om det för sakfrågan är rätt irrelevant. Själv mognade jag väldigt sent, var barn ända upp till tonåren, hade svårt att släppa ifrån mig min lekande lätta anpassningsbara barndom och gled sakta men säkert över till ungdomslivet i 13-årsåldern. Vill inte heller hävda att jag mognade ordentligt som människa före jag fyllde arton och därmed började uppvisa mer bristfälliga talanger (AS-talanger med andra ord) och blev mer och mer, i folks ögon intelligentare.


Med tanke på att din syster redan är i puberteten som brukar infinna sig mellan åren 11-14 så är det ju redan i gång. Du har ju redan märkt av särdragen, att hon har utvecklat sin Asperger såväl sin personlighet till någonting bra och positivt. Sen vet jag inte direkt hur pass stor fallet är att man hamnar i psykiska sjukdomar med tonåren, jag själv hade till nyligen en lång depression som varade mellan 13-20 års åldern (är 21 nu), så det finns. Tecken man bör vara vaksam med är att man blir socialt missanpassad, umgås lite eller inte alls med vänner, bekanta och närstående, äter lite och sover mycket, börjar skolka ifrån skolan och pratar mycket om mörka aspekter som döden, förintelse etc... dom varningstecken mina föräldrar borde ha hållit utkik för i alla fall.


Nu har jag ju sagt det mesta som finns att säga om min tonår, men då var jag mestadels bara deprimerad och började visa tecken på socialt missanpassande tecken, var innesluten och nere hela tiden. Ju äldre jag blev, desto mer vaksam blev psykvården och kom till slut underfund med att mitt intresse för att se film bottnade helt enkelt i AS, såväl de problem jag har med att vara social och alla andra tecken på AS. Sen bör jag inflika med att man även upptäckte genom en del tester att jag är schizotyp, en närbesläktad psykisk psykossjukdom till schizofreni. Men att man har samma otur som jag tvivlar jag på att din syster kommer råka utför.

Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Har svårt att egentligen kunna uttala mig om så pass lite av att utgå ifrån då jag inte vet mer än det personen i fråga skrev om. Visst, det kan vara både det ena och det andra, som sagt.

Jag minns tonåren som en ganska jobbig och förvirrad tid. Mina kompisar började jaga tjejer och utveckla en slags bedömningsnorm (se; coolt - töntigt) som jag hade väldigt svårt för. Tjejer var liksom inte min grej just då och att göra sånt man ska göra för att förmedla rätt image till folk är fortfarande ett mysterium.

Jag hamnade också ofta i slagsmål i skolan och hade ständiga raseriutbrott p.g.a. att jag missade att dra gränser och replikera när folk retade mig (vilket oftast passerade obemärkt förbi initialt) och fick hela tiden leva ut sånt retroaktivt när jag pusslat ihop alla bitarna med utgångspunkt från en säreget uppenbar situation. Det är en slags process där jag måste lägga ihop flera "konstiga" uttalanden/anmärkningar och en odefinerbar olustkänsla för att få en klar bild av situationen när någon jävlas med mig - och efter det bestämma mig för hur jag ska reagera. Och här var det då reaktionerna som kom av "fan, dom där jävla niorna är inte alls mina kompisar - dom mobbar ju mig!" som fick orimliga proportioner när jag jagade dom genom skolan med basebollträ med tre månaders retande och uppdämd odefinerbar ångest avhandlat via en kvälls analys och ett stycke massiv meltdown. Och hos rektorn blev det ju sen då till att förklara hur en hånfull kommentar kunde leda till att jag flippade så totalt...


Jag var alltså mer "utåtagerande" som kille än vad din syrra kanske skulle vara som tjej, men jag tror att problemen bottnar i lite av samma sak.

Och där skulle jag alltså haft nytta av någon som kunde förklara allt det här för mig och kanske ge mig ledtrådar på saker som man ska och inte ska göra och varför det är så - själva motivet och tänkandet bakom. Att någon liksom satt sig ner och berättat om hur h*n själv haft det och upplevt högstadiet, puberteten och perioden i övergången till vuxenlivet och fått mig att förstå att inte alla tänkte som jag i det skedet av livet, att jag var ur fas med min egen åldersgrupp på en del områden. Och sedan gett mig redskapen till att hamna lite mindre ur fas med konkreta metoder (ha inte såna kläder, gör inte såna saker - så och så uppfattas du om du gör så och så - så här gör du för att uppfattas på rätt sätt - såhär beter du dig i den här situationen).

Tror det hade sparat mig en del blåmärken och besvikelser på vägen.

Så m.a.o. tycker jag att du eller någon annan i eller nära hennes ålder som hon ser upp till och kan relatera till kanske ska erbjuda lite av ett mentorskap i såna frågor och vara aktiva i att kolla av läget och skjuta in små anekdoter om hur du/ni gjorde i situation-x. Att föregå eventuella falluckor med lite ledsagande på ett sätt som "stofilerna" mamma och pappa (och psykolog?) kanske inte förmår.

Att ha en tajt relation med en storasyster eller en storebror (eller ett kontaktnät av syskon) tror jag är grymt viktigt i just dom åren, speciellt om man är en förvirrad autist.


Det bästa sättet jag kan förklara vad din syster går igenom här med sociala spelregler och hur du som en sån stödperson ska förhålla dig, är genom en kass tv-spels analogi:

Typ... jag fattar lite av den stora bilden när det gäller det sociala, men det mesta av det är ett vaccum och känslan är likt den man får när någon börjar tala facktermer som man inte har en aning om vad de betyder.

Eller... som när man spelar ett fightingspel för första gången och inte har en instruktionsbok...

Om vi då säger att barndomen, pre-pubertet, är som de gamla fightingspelen på Amiga och Nes, så är det typ A=slå, B=sparka, 'halvcirkel på styrplattan/joysticken'=roundhouse eller hoppkick eller vad som helst. Man kunde alltså luska ut de flesta kombinationer och variationer ganska enkelt genom trial and error och observation.

Men när vi nu kommer upp på Playstation-nivå och Tekken och grejer så är det helt plötsligt andra förutsättningar. Det är typ X,O,X,O,Upp,Ner,Upp,Ner,X,O=Lion Throw istället för det vanliga A och B.

Och om du spelar ett sånt spel så vet du att du plötsligt kan få till en sjuk kombination utan att riktigt veta hur eller varför det blir så. Du kan också lära dig vissa av grejerna (de enklaste och vanligast förekommande, som: fram,fram=spring), men större delen av spektrat och kombinationerna där förblir ett mysterium och källa till förvirring... tills du läser intruktionsboken.

Och så är det att ha aspergers. Du kan vissa tafatta kombinationer och kan ibland få till en kombo på ett mysteriskt sätt, men du kan inte sätta fingret på hur eller varför du får det.


Det är den världen din syrra lever i som autist - åtta knappar, en jävla massa kombinationer, men ingen instruktionsbok. Och det är där någon som kan spelet måste gå in och säga: X,O,X,O,Upp,Ner,Upp,Ner,X,O=Lion Throw.

Och på den fronten håller vare sig dina föräldrar eller hennes psykolog ajour eftersom dom fortfarande spelar NES...


Begripligt?