Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Oerhört intressant tråd. Jag får erkänna att jag inte har läst alla sidorna och det jag tänker fråga kan ha blivit besvarat förut i så fall ber jag om ursäkt.

Frågan blir väl en diskussion nästan men jag kör.

Tror ni att en person som har Aspberger tjänar eller förlorar på att ha någon som pushar han/henne att umgås mer med folk och våga sig ut utanför sin lägenhet mera? Med andra ord hjälper "behandling" eller bidrar det bara till att när den panikartade delen att behöva umgås med folk slår tillbaka och personen i fråga sluter sig ännu mer i sitt lilla skal efter?

Jag frågar då jag spelat MMORPGs (onlinespel) med en kille i...5år tror jag. som fått diagnosen, och jag är ganska hård mot honom nu när jag känner honom när snacked kommer upp, för att jag "tror" att jag indirekt hjälper honom (hans familj låter honom sitta dygnet runt på sitt rum och spela, titta på TV) genom att tvinga honom att ta del av det verkliga livet utanför sin lägenhet.

Jag tycker att han i många fall är helt briljant med sin kunskap men även har väldigt väldigt konstiga uppfattningar om många saker som baseras på att han aldrig upplevt något i relation till kunskapen utan bara har läst sig till sin kunskap.

Så grundfrågan igen eftersom jag svamlar. Pusha/behandla eller låta vara? jag har genom åren börjat bry mig om honom mycket även om jag aldrig träffat honom på riktigt och skulle gärna hjälpa mer om det gick.

Jag tror absolut det hjälper. Om inte, så åtminstone fysiskt. Ingen har dött av lite frisk luft. Nu vet jag inte hur denna kille är när det gäller det sociala. Men om han är dålig på det sociala, ta en promenad där det inte rör sig så mycket folk. Senare kan man börja röra sig runt på stadens gator och torg. Men att hjälpa honom ut ur lägenheten tycker jag absolut är en bra idé. Men börja försiktigt. Gå inte vidare med nästa nivå, förräns han är riktigt trygg på varande nivå. Det brukar vara det som kan vara problem annars. Man tar stegen i för snabb fart. Och i såna lägen så gör de nog mer skada än nytta! Låt det få gå i hans takt, så tror jag inte att det skall bli några större problem.

Alla människor är som bekant olika och det gäller såväl AS-personer och i högsta grad vilken diagnos som helst vi snackar om nu. Grejjen är dock att jag tror och föredrar att folk med denna diagnos kommer igång själv med att pusha sig framåt och bidra med något socialt till sitt liv. Men i detta fallet då du ändå tycks vara målmedveten om hans problematik och vilja stödja, så gör det! Det stjälper ju knappast och det värsta som kan hända är att han fortsätter med sitt onlinespelande. Ta ett snack med honom över Ventrilo, föreslå att ni kan ses om ni inte bor för långt ifrån varandra och ta med honom ut och hitta på något.

Själv har jag haft tur som har ett antal sociala vänner, i främsta grad min bästa vän som hjälpt mig oerhört med förbättring och bidragit till att jag kommer ut på stan. Han har fått mig att bli mer öppenhjärtad, social och pratsam med främlingar. Mestadels är det också mycket av mitt eget initiativ att bättra mig som stått närmast min utveckling, men hans idéer att gå ut på shoppingturer, restauranger och nattklubbar har hjälpt oerhört.

Nuförtiden är jag inte alls rädd att vara social och prata, det gör jag gärna. Har träffat en del tjejer på krogen, klubbar och ute på stan som flirtat, en del ragg har det blivit och nya vänner har jag träffat. Det hade aldrig hänt om min vän inte dragit ut mig hemmifrån och utifrån mitt eget initiativ.

'

Men vad du är nedvärderande.

Jag bara tog en kollega som ett exempel. Hon agerar på ett sätt, som jag tycker känna igen från de böcker om asperger jag har läst (bl a "Miffon, nördar..." - ja, jag har en referenslista om du vill ha). Men, självfallet är jag klok nog att inse, att det "bara" kan handla om att jag helt enkelt inte förstår mig på henne. Det kan man väl läsa mellan raderna... (om man inte har aspergers )

Jag känner tre personer med aspergers och jag vet att detta syndrom kan vara väldigt olika hos olika människor. Men en sak dessa personer faktiskt har gemensamt är att de missuppfattar saker hela tiden, inte pga av ointelligens, utan för att det kanske sägs med ironi eller "mellan raderna".
Jag kan tycka att det är mkt jobbigt att umgås med sådana personer eftersom jag associerar mycket och känner av nyanser väldigt mycket, i språket och i samtal.

Dessutom kan man ju misstänka att folk lider av ett eller annat syndrom - det är väl ändå inte förbjudet? Inte så att jag tror att alla som "inte är som jag" ha AS, för att på så sätt stärka mitt eget självförtroende, så som du försöker framställa det. Men vissa personer reagerar väldigt märkligt - och det avvikande beteendet kan faktiskt, ibland, varsla om AS.

Man behöver inte vara psykiater eller annan läkare för att "undra" liksom!

Sedan frågade jag om man "fick" tycka att AS:are var jobbiga. Jag menar inte att fördomsfullt klumpa ihop alla till en grupp. Men jag är själv väldigt intuitiv, känner av massor med nyanser, kan läsa av männsikor mycket väl, och kallas väl ibland överkänslig, så för mig är AS:are kanske inte riktigt min typ av människor helt enkelt. Men - som sagt - inte sagt att alla med AS är likadana.

Dessutom har jag, trots att jag har väldigt lågt på alla AS-tester, vissa drag som påminner... T ex att jag gärna pillar på saker ex stearin och tändstickor, samt att jag kan vara helt uppslukad av saker utan att höra vad andra säger åt mig...

Nej, men i kombination av att personen agerar på ett sätt som känner igen från alla de AS-tester jag studerat... ja, då är det tillåtet att misstänka, det är faktiskt inget brott.

Kufiskt är väldigt subjektivt såklart. Många tycker säkert att jag är lite konstig och kufisk.

Ett ex: Jag hade en kursare. Hon var totalt ointresserad mode. Hon skrattade ofta väldigt högt när ingen annan skrattade. Hon hade tics i form av att hon gned händerna mot jeansen när hon pratade med andra. Hennes matvanor var lustiga. T ex åt hon skinka som hon la på en tidning.
Hon sade ofta märkliga saker till människor, t ex "Du ser gammal och sliten ut, är du verkligen bara 29?". Eller "Du har verkligen stor mage! Men du är inte gravid! Det är intressant"

Hon hade inte riktig koll på vad man säger och när. T ex kunde hon börja prata om storleken på sina bröst, när man var på studiebesök.

Hon gjorde saker som man inte behöver vara en snipig snobb för att tycka att de var högst olämpliga! jag menar, hur avslappnad du än är som person - det är pinsamt när ngn börjar prata om sina stora bröst och hur de "guppar mot magen" när man springer. det är liksom inte grejer man tar upp på ett studiebesök dvs denna person hade jättevsårt med gränser och koder.



P.S.

Hon var intelligent. På matte och på rent teoretiska grejer.

Och, förlåt att tjatar....: i ditt första inlägg i denna tråd hänvisar du till "Wiki för er som inte vet vad as är".
Hur kan du då beskylla mig för att göra helt vansinniga antaganden, då du redan har bjudit in lekmän i ämnet????

Tänker bara säga en sak, åt helvete med alla konstruerade psykiatriska diagnoser.

Det finns misstankar om att vissa framstående personer genom tiderna har haft tendenser till aspergers syndrom, om antaganden är korrekta eller inte är omöjligt att säga. Nobelpristagaren Vernon Smith har aspergers syndrom, vilket kan vara något för de som har diagnosen kan relatera till.

http://www.msnbc.msn.com/id/7030731/

Den "panikartade" delen som du kallar det är ju mer social fobi än AS, så... ja. Pusha honom.

Han kan säkert bli "kurerad".

fy vad fördomsfullt...

Jag känner igen mig i mycket som verkar vara typiskt för aspergare. Funderar ifall jag ska kontakta en läkare/psykolog men vet inte riktigt vem jag ska kontaka(har nyligen flyttat till Göteborg) och eftersom jag har svårt att prata om mig själv inför andra människor så vet jag inte hur det skulle gå.

Kanske är jag bara lite halvkonstig och det är väll alla människor, men jag känner mig väldigt utanför samhället och mina kompisar. Har svårt att sköta dagliga sysslor som att betala räkningar, handla och laga mat. Saknar intresse för att skaffa mig en karriär och jobba för ett företag. Det känns bara så konstruerat, onaturligt och konstruerat.

Men samtidigt brinner jag för att lära mig saker (som jag är intresserad av). Läser mycket matematik, fysik, kryptografi, programmering och annat tekniskt. När jag var liten (4-6år) älskade jag matematik och kunde addera, subtrahera, multiplicera, dividera hade till och med uppfattning och kvadratrötter osv.
Men i skolan skulle jag ju bara lära mig läsa och skriva så matematik lärde jag mig inte i skolan på flera år.

Nu för tiden har jag dock börjar intressera mig för fler ämnen, såsom historia, geografi och mycket annat. Men när annat folk vill att jag ska lära mig saker bara för att så bara skiter jag i vad de säger och tappar intresset helt.

Gör en liten checklista på vad jag anar kan vara lite autistiska/aspergiska.

-Duktig på mina specialintressen
-Känner mig obekväm, stör mig väldigt på obekväma sömmar osv i kläder, vet inte var jag ska ha armarna och händerna
-Gillar att sova i annorlunda ställningar, gillar att ha kuddar och saker ligga över mig
-Folk tycker jag är okänslig men jag menar att jag ser logiskt på saker
-Mina föräldrar säger att jag gjorde min broder illa när jag var liten, tryckte ner han under vatten, ströp han med en snara, men jag har aldrig villat skada min bror medvetet
-Är väldigt öppen till vissa typer av kriminalitet
-Är väldigt öppen till droger, brukat mycket alkohol men framför allt gillar jag amfetamin (inte testat mycket opioider)
-Gungar fram och tillbaks när jag blir upprörd
-"Stänger av" när det blir för mycket känslor

Jag har iofs hyffsat lätt att prata med människor (mest när det gäller mina intressen) men jag tror detta är något jag lärt mig på senare tid och mycket med hjälp av alkohol och andra droger.

Har säker missat massor av saker men detta är det jag kommer att tänka på. Kanske jag bara överanalyserar och ska ge fan i att tänka och leva på. Men ärligt så vet jag inte hur länge jag klarar mig i samhället.


Btw. jag är en kille på 21år och läser på universitetet för tillfället.

Kontakta studiehälsan eller ungdompsykiatrin om den finns där, genom studiehälsan bör du kunna då en remiss till en psykolog som kan utvärdera dig. Kostnaden borde inte vara hög, men det skadar inte att kolla.