Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Korrekt, det är ju mannen i familjen som lämnat strumpor på golvet tex. Men, jag behärskar mig i stundens hetta, skriker kukjävla strumpa, kanske tom suger in den i dammsugaren.

Sedan, mycket senare så går jag med den kvarvarande strumpan och säger sockersött:
- Älskling, strumpor på golvet... lägg dem i tvättkorgen hädanefter, okej? Se denna ensamma strumpa, den andra åkte in i dammsugaren vettu, pga ditt slarv.

Passiv aggressiv .

För liksom, det är en så onödig grej att bråka om.




Nej, man blir ju rasande på folks egenheter. Speciellt närstående.

Men vart man riktar ilskan kan man ofta välja.

Hepp!

Där fick jag en signatur.

Ja, varför skulle man överhuvudtaget vilja vara psykiskt sjuk? Även om det handlar om lindrigare former av depression eller kanske en psykossjukdom så är det ju ingen direkt dans på rosor. Den som nu upplevt det mesta inom psykiskt lidande kan direkt konstatera att det är ett rent helvete, i synnerhet med just depressioner i djupgående grad med självmordstankar, ätproblem och sen psykoser på råga på allt, som jag fick i samband med en depression senare. Är inte direkt någonting en fullt frisk människa strävar efter att bli. Därav föraktar jag dessa wannabes som förlöjligar psykvården, tar onödigt med plats för att skriva in sig och utgöra någon egen form av patienter, oacceptabelt och omänskligt beteende rent ut sagt!


Men det finns ju så många andra sätt att vara annorlunda på. Bara att skaffa någon säregen hobby, se på filmer ingen annan ser på eller studera något ingen bryr sig om att veta ett skvatt om, således blir man i normens ögon en onormal person och udda. Att nu sträva efter att vara en outsider är typiskt emo-begrepp som är fullt ut sagt löjligt. Har man levt i den bubblan så är man ju antagligen en vilsen ungdom eller rent dum i huvudet. Även om jag inte vore psykiskt sjuk skulle jag ses som en kuf för dom filmer jag ser på eller dom sexuella läggningar jag har, så enkelt är det.


Vet inte nu om psykopati räknas som någon psykisk sjukdom, jag är osäker på det dock. Men tror knappast att det finns många sådana wannabes bortsett ifrån folk som försöker spela på en falsk bild av sig själva som en rik och framgångsrik iskall person känslomässigt för att efterlikna Patrick Bateman i American Psycho. Kanske är det något nytt mode som förts fram i denna oändliga masspsykos av sjukdomar nu är inne. Kafka var neurotisk och Van Gogh deprimerad, ska vi utgå ifrån att alla vill vara som Nietzsche sen också så blir det pannkaka utav alltihop.

Nu vet jag ju inte riktigt ifall det är som du säger, att folk här på forumet eller folk rent generellt vill se sig som sjuka. Jag har då aldrig fått någon uppfattning genom Flashback att det finns dem som vill bli klassade som sjuka, därav söker dem upp trådar och skriver, vill ha hjälp för sina "problem" och tror att dem är sjuka. Om det nu är som exemplet blir man ju som förståeligt rent ut sagt irriterad och arg, fullt friska människor som utgår ifrån att dem vill vara sjuka och må piss, knappast något nytt mode eller en trend på gång skulle jag påstå, men som sagt, en masspsykos.

Det med att folk "vill ha" olika diagnoser tror jag, iaf till en viss del, beror på att de vill slippa ta ansvar för vad de gör och istället skylla det hela på att "nej men det är ju för att jag har AS/ADHD/etc, jag är inte alls *insert valfritt adjektiv*".

Jo det har jag också tänkt på i tid och otid, mestadels för jag tenderade själv förut då jag var ny inom området att skjuta mina problem på diagnostiseringen, men i detta fallet var jag ju trots allt medveten att jag var sjuk. Att vilja ha en diagnos för att sen slippa ta ansvar för sig själv och sina handlingar är enbart felande, dumt och ytterst absurt. Så ska ju varken människan eller psykiatrin fungera. Bästa är att man sätter kommande personer ordentligt på plats som börjar snacka om eventuellt sätt-en-diagnos-på-mig-snack.

Ungefär det jag ville komma fram till, när det gäller alla som tror sej ha ADHD/ASPERGER eller vad det nu kan vara.

Ungefär så här, jag har Asperger så jag är dum och behöver inte ta nått ansvar, fan va jag hatar folk som har den mentaliteten. Visst folk med adhd och asperger har det ofta mycket svårare i livet än vad helt friska människor har, men dom flesta är nog friska för att kunna ta ansvar för sej själva. Om inte så borde dom inte vara ute i sammhället. Och vad jag har förstått att dom som inte klarar av nått och behöver hjälp med allt har oftast nån mer diagnos än adhd och asperger.

Jag känner en snubbe lite ytligt som har asperger och en massa jävla schizofrena drag, psykoser och allt. Han kan man ju inte begära att han ska kunna göra så mycket kanske. Men kan du sitta och skriva framför en dator osv så kan man ochså städa sitt rum.

Som du säger har ju de flesta med psyksjukdomar rent generellt och Asperger i synnerhet då tråden handlar om det svårare att kunna anpassa sig i samhället och det med ansvaret blir ju mer av en börda än i vanliga fall. Att då inte vilja ta ansvar och luta sig tillbaka på sin diagnos är rent ut sagt absurt, man måste ju i vilket fall som helst ansvara för sina handlingar och vad man gör, även om man har problem med sociala koder och dylikt, blir ju knappast bättre av att sitta hemma och pilla sig i naveln tänkandes att man är sjuk och slipper ta tag i saker.

Hur var det för er med Aspergers att bli vuxna och flytta hemifrån? När ni har ett helt hushåll att sköta, har det flytit på eller har ni haft svårigheter med det? Hur har svårigheterna sett ut i såna fall?

Kan ni se skillnad på ansiktsuttryck? Bilden man får av hur Aspergare fungerar när man läser olika grunda små kriterier och beskrivningar tycker jag förmedlar en bild av Aspergare som socialt efterblivna människor som inte fattar ansiktsuttryck eller andra människors känslor alls och är som Rainman ungefär. Är det så jävla illa ställt? Jag får en helt annan bild när jag läser om olika Aspergares funderingar om olika fenomen.

Nej så illa är det nog inte. Rainman i filmen poträterar Ken Mook och han är Savant, och så vitt jag vet finns det bara runt en 40-50 kända sånna i världen så väck och smarta på samma gång är dom nog inte.

Är inte direkt någon Rainman-karikatyr och kan faktiskt till viss del läsa av ansiktsuttryck, är väl mestadels ord som tenderar att vara svårare att kunna förstå hur folk väljer att använda dessa i olika situationer och sammanhang. Sen tror jag inte heller att alla aspies har totalt avsaknad på känslor även om jag till väldigt stor del är känslokall och bryr mig knappt ett skvatt om andra människor i verkligheten.

Kan man i ett vanligt företag skapa en miljö så att en person med Asperger kan vara lika produktiv som en "normal" person?

Jag inser att frågan är grovt generaliserande men jag vill veta om ni anser att Asperger-personer i allmänhet är lågpresterande men bör accepteras i samhället ändå, eller att det går att omforma samhället så att de presterar lika bra som andra.