Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

OKej, jag har alltid sett dig som personen du är på dina avatars. Nu blev jag lite chockad att du inte är en skäggiggubbe. Men kul att veta hur du är på riktigt!

Okej va trevligt. Jag tycker alltid det är mycket kul när man träffar någon intresant på nätet. Men jag själv har slutat med det. Det leder ingenvart, själv har jag problemet att jag "umgås" för intensivt och tröttnar på personen efter någgon vecka och därmed inte har något behov av att prata med den personen längre. Den har ingen ytterligare information den kan ge mig längre, vilket är tråkigt. Jag skulle vilja träffa någon som jag inte kan tröttna på vilket hitills varit omöjligt.

Ehm, därför jag får meddelanden från all musik, film,media och ALLT som har med död att göra. Dom ger mig självförtroende och säger att den mest rätta sak jag kan göra här i livet är faktiskt att fullgå min plan att bli en seriemördare. Men den del av mig som är förrvirrad och osäker vill inte att dessa planer skrider till verket och då vill förstöra allt genom att göra något drastiskt som t ex Hugga ner massor med människor eller elda så mycket jag kan under en hel natt osv, allt som jag kan göra för att förstöra för mig själv. Jag har denna del som kommer till mig varje dag nu och den tredje delen i mig är väldigt trött på båda dessa andra och orkar inte med något av detta och den har bara lust att sova och låta den förrvirrade delen göra sitt så jag får lugn och ro.

Jag ska dessutom få hjälp nu av socialen att få egen lägenhet och deta komemr göra att jag verkligen kommer göra typ dessa saker eftersom då är jag fri och ensam. Då finns det inget som stoppar mig. Just nu sitter jag hos min kompis som jag inte kan gå ut när jag vill, för jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och skämms över att vara konstig och gå ut mitt i natten t ex...

Och jag får typ bli inlagd sa mina psykologer. Men jag har itne ens berättat det så här grovt. Jag har bara sagt att det kanske händer något som situationen är nu, fast om håller gladligen på att hjälpa mig med socialen.

Hehe, nej då. Tänkte mest att då jag ändå lägger upp länken till bloggen här på Flashback kan jag lika gärna lägga upp en bild på mig, som trots allt finns på någon av bildtrådarna i Laidback. Kul däremot att du såg mig som en skäggig gubbe tidigare, tar jag som en komplimang, ytterst kul att bli refererad till b.la Nietzsche.


Trist att höra om problemen du har med att hitta trevliga personer, trots att jag inte alls tror att det inte finns folk där ute som passar dig, behövs bara att man letar även om jag själv har väldigt svårt att hitta likasinnade i verkligheten. Känns mer som Internet är en bättre samlingsplats för likasinnade då det finns forum och liknande, men om du nu tappar intresset för folk är nog svårt att göra någonting åt, bara du som kan motarbeta den tanken. Finner du aldrig personer som intressanta fortfarande trots att du känner till det mesta om dem?


Låter som att du har psykos eller dylikt, även om jag inte är rätt person att säga vad som är psykotiskt eller ej, men jag känner igen mig utifrån det jag själv upplevde då jag var sjuk. Man fick för sig att man fick kodade meddelanden och annat konstigt till en själv, samtidigt man såg hemskheter och hörde galna saker. Det du kan göra är att ignorera dessa meddelanden så gott det går, försök intala dig själv att det bara är nonsens alltihoppa och att det bara skadar dig i slutändan. Du kanske borde tala med din läkare om du besöker någon och försöka få någon neuroleptika utskriven då du troligtvis borde vara i behov av sådan medicinering.


Är inte socialen medveten om att du har problem och behöver hjälp och vård? Om dem nu visste om detta du berättar för mig skulle nog dom ändra uppfattning om att skaffa dig en lägenhet, eller så kanske bryter du mönster genom att inte göra något brott. Allt är ju som sagt upp till dig att avgöra, men jag tycker först och främst att du skall försöka binda en kontakt med psykiatrin, försöka göra någonting åt dina tankebanor och bryta dessa skadliga mönster. Det är inte bra att du låter allt rinna igenom fingrarna då du inser (uppenbarligen) din problematik och vad du behöver hjälp med.

Hehe, va kul att du tycker om det för jag ser dig fortfarande som den du är på avataren. Den bilden jag har av någon förblir iallfall på internet!


Nej det är det som är problemet, när jag väl börjar snacka med någon tar jag reda på allt jag kan om personen och om den inte släpper ut info blir personen tråkig = inget att intresse så struntar jag i den. När jag väl fått all info om en person är det som jag läst klart den och då betyder inte den personen något mer. Vilket är jobbigt, jag kan själv inte konrtollera detta, det sker helt naturligt och jag märker det när jag plötsligt ser personen som en utgången prydnad som jag inte finner det minsta intresse eller ork för att prata med, har ju inte ens något att säga till en person jag vet exakt allt om.


Psykos? Isåfall en mild sådan. Jag hör ju inte direkt röster och har vanföreställningar, det blir mer typ dolda budskap som jag enligt mig själv upfattar omedvetet och därmed ger mig självförtroende till mina onda planer.
Detta gör att en del av mig stoltserar och känner sig bäst medans den andra delen bara står där och tittar på i bakgrunden och gråter.


Nej socialen vet inte om detta, itne ens mina psykologer, har bara träffat dom två gånger sen i förrigår. Ska dit nu på måndag, med ett möta med socialen och allt. Jag tänker naturligtvis inte berätta detta. Eftersom jag vill inte verka konstig när det sitter en socialsekreterare där. Och jag har inte heller berättat och vet inte om jag hinner berätta att vi har tagit fel på vem som är ond och god i mina personligheter. Just nu tror dom den Onda är god. vilket jag själv lurade mig att tro under senaste mötet. Hmm vet inte vad jag ska göra typ..

Och ja jag vet min problematik, och ja jag låter det rinna genom fingrarna eftersom jag vill veta vad som väntar bakom nästa hörn ifall jag gör så eller så, jag får inte veta vad som händer efter jag haft ihjäl massa människor om jag inte gör det. Jag får heller inte veta vad som händer ifall jag håller tyst och får egen lägenhet och går ut och gör det "jag" vill. Om jag berättar så det aldrig händer vill jag också, för jag vill veta vad som händer då. Jag vill inte bara höra en berättelse vad som händer, jag vill veta i verkligheten, just därför jag sitter och grubblar hela tiden om vilket val jag ska ta för antingen går jag miste om det eller det. Dessutom orkar jag inte bry mig om mina problem - tänker jag inte på dom så existerar dom inte.

Dock så fungerar det halvdant och får ångest över det hela och göra att bara blir en ond cirkel. Jag orkar inte ens med att sakta gå fram, varför kan man inte bli nersövd och vakna up "frisk" ?

Har under en tid starkt misstänkt att jag har aspbergers och är nu mer eller mindre övertygad om att så är fallet (gjorde precis ett test som länkades härifrån flashback). Flera klassiska symptom passar in på mig; jag har alltid haft svårt att fungera i sociala sammanhang (svårt att avläsa signaler m.m.), har alltid haft intensiva, udda specialintressen, jag har mycket klumpig grovmotorik, är ljuskänslig, är extremt trygghetsberoende ("allt ska vara som det alltid varit, inga oväntade förändringar"), gör ofta repetitativa rörelser och harklingar etc.

Så vad bör man göra nu? Få en diagnos och börja knapra ritalin? Eller ska man bara låta det vara?

Även om du känner att symptomen passar in på dig är aldrig ett onlinetest att lita på, det krävs en riktig psykiatrisk undersökning för att fastställa eventuell diagnos, som man alltid ska utgå ifrån. Det du bör göra, är helt upp till dig dock, att söka hjälp hos vuxenpsykiatrin, göra tester och ingå i samtalsterapi för att dem ska få en fullkomlig bild av dig som patient, sen göra en del utvärderingar etc... Ritalin är tillför folk med Damp, ADD och ADHD, samma som med Concerta, alltså inte till folk för AS.

Som sagt är jag inte direkt den du bör prata med om du har psykos eller inte, bara någonting jag kände var viktigt att ta upp i och med att du berättade lite hastigt om dina vanföreställningar. Även om du inte hör saker så betyder oftast psykos att man befinner sig i ett omedvetet stadie i hjärnan där man är okapabel till att fatta konkreta beslut tankemässigt, alltså att du störs av utomstående faktorer, i detta fallet meddelanden och budskap, som förvärrar din tillvaro och är i synnerhet rätt vanliga vanföreställningar för folk med psykossjukdomar.


Det har aldrig slagit dig att du är i behov av rätt mycket vård och hjälp, och att det inte alls hjälper att hålla saker hemligt bakom ryggen på dina läkare och socialen? Du tycks ju uppenbarligen slåss med ditt medvetande som du skapat till någon symbolisk innebörd för ditt synsätt på saker. Följer du den "ondas" uppmaningar är det klart att det blir dåligt, vilket det redan är med tanke på att du inte berättar om problemen. En viktig aspekt i ditt tillfrisknande är att du kan föra en öppen dialog med läkarna, inse själv var felen sitter och motverka dom innifrån, hjälper inte alls att du sitter och ljuger dig själv rakt upp i ansiktet, även om det kan verka svårt att motstå.

Mitt förslag till dig är att du måste komma underfund med dessa personligheter du besitter, ta itu med dem ifrån olika håll i olika situationer. Se hur du reagerar genom att tvinga fram dem i olika sammanhang, vilken trivs du bäst med, och om du trivs med den onda så se till att du kan leva med den på ett medvetet stadie utan att den sidan låter dig gå till angrepp emot folk. Det är ju svårt som individ själv att ta itu med denna sortens problematik då du uppenbarligen inte vill bli hjälpt, eller förnekar hjälp ifrån psykiatrin genom att inte tala sanning. Stå på dig själv och inse dina svagheter, bekämpa dom utifrån dig som utgånspunkt och ta emot all hjälp du kan få. Du behöver det i kampen!

Den är dålig är den.



Absolut. Det är bara det att det är någonting jag måste tänka på medvetet.

T.ex. om jag sitter i en arbetsintervju så tänker jag på att titta i ögonen när jag talar och försöker se eftertänksam ut (låter blicken vandra, lägger fingret på hakan och såna saker) när jag lyssnar. Det blir dock jobbigt i längden och jag söker mig till situationer/arbeten där jag får vara för mig själv såpass att jag inte behöver tänka på det hela dagarna. Jag skulle inte klara ett väldigt socialt yrke t.ex. då det skulle innebära hela dagar av tillgjordhet.

Om jag är i ett mer avslappnat sällskap... familj, vänner, fv... då söker jag nästan bara kontakt lite emellanåt för att bekräfta att jag lyssnar - t.ex. om någon skrattar eller säger något roligt. Sånt går nästan automatiskt nuförtiden och är inte lika jobbigt.


Det hela är alltså väldigt systematiskt och någonting jag fått lära mig att folk behöver för att inte känna sig osäkra och på något sätt "veta vart jag står", men vad gäller mig själv spelar det mer eller mindre roll så länge ingen är direkt fientlig. Och jag känner inget annat obehag av det annat än just själva grejen att medvetet behöva tänka på att jag ska titta folk i ögonen och hålla koll på de olika tillfällena dock (vilket kan vara ansträngande på samma sätt som att skratta eller le artigt åt en väldigt tråkig person som insisterar på att vitsa till det timme ut och timme in).

Det är liksom ingenting som kommer naturligt bara.


Måste bara säga detta också:

Oro, nervositet och rädsla för att titta folk i ögonen har inget med AS att göra utan är social fobi. Man kan säkert iofs utveckla en fobi iom allt tänkande på hur man ska bete sig och så vidare (händer väldigt ofta för mig att jag får kommentarer om det, vilket säkert kan sätta sig fel hos en del och påverkar även mig emellanåt. Det är väldigt svårt att hålla sånt borta ibland) - och jag blir ganska irriterad när just den dras upp som ett motiv då det spär på fördomarna om AS.

En av de främsta orsakerna till att man kan bli att må dåligt är just frågor av den typen nämligen:

"Varför tittar du mig inte i ögonen, är du: blyg/nervös/allmännt sjuk i huvudet?"

"Varför vill du inte komma över, är du: blyg/nervös/allmännt sjuk i huvudet?"

O.s.v...

Tror säkert du kan relatera till hur det skulle kännas om du blev betraktade som ufon för att du istället tittade folk i ögonen eller patologiskt sökte dig till människor. För dig skulle det vara som en scen ur 'Equilibrium' eller '1984' och motsatsen kan för mig vara ungefär likadan. Jag måste hela tiden motivera varför jag inte söker kontakt i lika hög utsträckning som andra och har på sätt och vis en stor del av världen hängades över min axlar med notblocket där p.g.a. de referenser som hela tiden görs till det egna psyket i den icke-autistiska världen.


Det är svårt att förklara, men...

Om du skulle fråga mig varför jag inte tittar dig i ögonen så skulle jag inte ha ett bra svar. Det skulle vara typ "Jag vet inte. Jag gör det bara inte" plus tomma, frågande fiskögon. Det är bara som det är.

Och om jag då skulle ställa en motfråga varför du tittar folk i ögonen istället, skulle säkert inte du heller ha ett vidare bra svar (jag har testat den).


Vad som är "rätt mängd" skulle alltså kräva någon referenspunkt för hur du känner i de lägena... och för mig är det då lika svårt att fatta varför du har behovet av att stirra folk i ögonen, på exakt samma sätt som du inte förstår varför man inte ska göra det.

Detta har ingenting med den logiska förståelsen att göra i mitt fall - och för att ta en kass metafor: rent logiskt kan vi bägge fatta att "stampa med foten brevid huggorm = bett" och dra slutsatsen att "stampa fot brevid huggorm = inte funka" utan att för den delen förstå hur en huggorm tänker eller känner i de lägena.

Är man lite korkad (mer än mig iaf) eller utvecklingsstörd (samma där), så finns dock inte den möjligheten att kringgå problemet, men då kallas diagnosen kort och gott "autism".


Så svaret är både 'ja' och 'nej':

Ja - jag har snappat upp tillräckligt genom en rad misslyckanden för att fatta på ett ungefär hur jag ska klara mig igenom vissa situationer.

Nej - jag känner det inte rent instinktivt och kan inte avgöra genom några vibbar vad som är rätt eller fel. Allt sånt måste jag tänka mig genom att studera reaktioner och lista ut vad som funkar och inte funkar.


Jorå, inga problem. Jag vet vad jag ska fråga om och jag vet vad jag vill ha svar på.

Om de började prata med mig om hur deras dag har varit eller en personalmedlem som aldrig kan ställa varorna rätt (blablabla) skulle dom tappa mig ganska snabbt dock.


Såg det inte.

Sök dig till psyk om du har problem med relationer, jobb, studier eller annat som på något sätt hindrar dig i ditt liv.

Nättesterna är väldigt otillförlitliga och kan ge samma utslag om du bara är en hederlig svensk nörd som om du faktiskt har asperger. Det är också väldigt lätt att förväxla social fobi med ett utpräglat ensamhetsbehov och om du läser på och trycker på diagnosen är chansen ganska stor att du blir feldiagnoserad och tvingas gå omkring med problem som annars är relativt lättåtgärdade. Min psykopatriker menar att diagnosfrekvensen i Sverige för AS är så mycket som tio gånger så hög som den borde vara och att det till stor del beror på outbildade/okunniga psykopatriker som är alldeles för snabba att avskriva patienter som hopplösa fall.

Tro mig - om du har problem med att få ditt liv att funka och har svårt med sysselsättning o.s.v, så kan jag garantera att du mycket, mycket hellre vill ha en smidig SF-diagnos än en AS-diagnos. I den senare kan dom nämligen ta sig väldigt stora friheter och i princip omyndigförklara dig om du har otur.


Få fram att du behöver hjälp och vad du behöver hjälp med istället för att försöka göra jobbet åt dom och lås dig inte i självdiagnoser.

Nej exakt, det är jag medveten om, och det är därför som jag funderar på att gå vidare och se om jag verkligen har diagnosen. Min undran är bara hur en positiv diagnos skulle påverka mig, hjälper det eller stjälper det om man skulle få bekräftat att man har aspergers....? Det är klart att jag alltid har haft nöje och utbyte av min "udda" specialintressen, men samtidigt kan mitt sociala handikapp vara ett problem i många situationer.

Hmm, jag vet inte om jag är i behov av mycket vård, isåfall får dom tvinga mig till den!

Jag har redan nu bestämt mig att jag ska vara "normal" under mötena och göra så jag får egen lägenhet. Sen efter det så ska jag eventuellt bli av med min psykiatriska hjälp. Iallafall försöka.

Jag vill just nu inte bli hjälpt och jag har bestämt att när jag fått min min egen lägenhet så ska jag ut och leka

Då blir jag äntligen fri fårn detta skitställe och då får jag göra vad jag vill. Fan va skönt det ska bli att få vara ensam och slippa min kompis irriterande hora till mamma.

Jag vet att allt kommer funka, jag sysslar med dessa "andra" grejjer på nätterna och sen under dagarna om jag verkligen är tvungen så kan jag arbeta, eller så drygar jag bara ut dagarna med lite annat. Och detta kommer nog funka bäst eftersom då får jag både rubriker i tidningarna och fick ett eget place.

Hmm, just nu har den "onda" delen tagit över helt och jag gilalr det och jag tänker låta den vara kvar!

Det jobbiga är att just nu känner jag inte igen och identifierar mig inte i denna text ovan som jag vet jag har skrivit.

Det är inte "jag" som skrivit det men ändå är de det. Det var min andra del.

Aja det som står ovan är en lögn och inte det jag vill och det som inte kommer hända, jag tänker naturligtvis ta den hjälp jag får och berätta allt som jag kan.

Hm, är logik någonting som assburgers generellt sett har lätt/svårt för?