Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ja, jag mår mycket dåligt av förändringar som jag själv inte önskat. Jag kan inte acceptera att folk dör tex. Och det handlar inte nödvändigtvis om att jag saknar personen, utan om att det stör min helhetsbild att den inte finns längre. Morfar, mormor, farmor, farfar, upp och hoppa för böfvelen, ni fanns när jag föddes, ni kan för fan inte ligga nergrävda, vem ska vara sur och grinig när farfar berättar snuskskämt? Vem ska berika mig med dialekter? . Farfar, vem ska berätta egenpåhittade kiss och bajssagor, vem ska säga roliga saker och berätta skarvade berättelser om folk som är helt hysteriska och uppenbart osanna?

Jag vill vara ett barn som lever på åttiotalet. För alltid.

Lika upprörande är det om en kompis sagt att hon ska komma förbi, jag väntar och väntar. Sedan kommer ett sms där hon förtäljer att hon är trött och inte kommer. Vad fan? Eller, ännu värre, någon spontanringer och vill att jag ska komma ner på stan. Då skiter jag på mig. Bokstavligt talat, jag får diarréanfall.

Gränsen är ganska otydlig.
Jag var en hårsmån från att inte få diagnosen Aspergers syndrom pga att någon läkare tyckte att jag var för kontaktbar och således inte uppfyllde alla diagnoskriterier. Men denne person hade feltolkat både mig och diagnoskriterierna, diagnosen som fenomen är ju ganska färsk och folk är inte insatta.

Jag sökte hjälp för tio år sedan pga att en på arbetsförmedlingen tyckte jag skulle uppsöka psykiatrin istället för att söka jobb. Blev sjukskriven omedelbart med diagnosen depressivt syndrom. Problemet var väl att jag hade svår ångest och var deprimerad. Jag dög inte på arbetsmarknaden pga att jag inte var tillräckligt snabb, icke lättlärd och inte var socialt inkompetent.

Aspergerdiagnosen kom först några år senare, då de ej kunde finna anledningen till mitt dåliga mående i dåligt självförtroende, övergrepp, fobier eller annat klassiskt. Det blev en neuropsykiatrisk utredning.

Jag känner så väl igen mig i det du skriver, just det om en kompis säger att hon ska komma förbi o man väntar o väntar o får sen ett sms ( eventuellt) där det står som sagt att hon är trött. ELLER bara glömt bort .

Jag mår dåligt av förändringar.

Idioten skulle inte bry sig om att svara.

Nämen, det är bara så att jag inte ägnar så hemskt mycket tid (relativt sett) att tänka på sånt.

Om din tjej t.ex. säger till dig "Du bryr dig inte!" för att du inte har bjudit ut henne på ett tag eller whatever, så har ju du svårigheter med hennes sociala signaler p.g.a. att du inte tänker på henne lika mycket som hon tänker på dig. Oavsett om du fattar vad du gjort för fel eller inte, så fattar du ju vad du måste göra för att hon ska bli glad. Och sånt där lär du dig med tiden förutsatt att du är intresserad.

Man kan säga att du i såna situationer har en mild, temporär form av autism.


Det ska vara såpass markant att det på något sätt förhindrar din skolgång, arbete eller sociala liv. If it ain't broken, don't fix it (chansen är stor att man snöar iväg reeejält).

Jag skulle förmodligen heller inte få en diagnos idag iom att jag har både vänner, arbete och flickvän även om jag fortfarande går undan mycket för mig själv, blir irriterad när folk pratar med mig vid maten och ligger några år efter mina jämnåriga i den sociala mognaden m.m. Men jag är liksom inte "sjuk" på så sätt att det motiverar en diagnos.



Det kan vara väldigt tydligt för mig när jag isolerar mig några veckor. Eller när jag missar uppenbara sociala felsteg för att jag inte engagerat mig i att snappa upp vad som i sammanhanget gäller utanför mitt lilla huvud. Men i övrigt, nej. Du skulle uppfatta mig som udda (naiv, omständig, egotrippad i stycken) och något av en ensamvarg, men ingenting mer.

Det finns dock andra saker som ibland hänger ihop med diagnosen, t.ex: dissassociativ personlighetsstörning, narcissism, stim (ångestförlösande kroppsrörelser, som t.ex. ett tvångsmässigt knäppande med knogarna), social fobi, depression m.m. m.m. som uppkommer till en följd av syndromets natur, och kan sticka ut en del, men de är inte syndromet i sig.

Sociala signaler är ett utmärkt sådant exempel: det är enkelt att säga att aspergianer har problem med sociala kontakter, men det är ju samtidigt inte så konstigt iom att de tillbringar så mycket tid för och i sig själva.

Mycket av detta kan således också läras bort med åldern.


Jag blev diagnoserad när jag var tio. Min morsa blev orolig p.g.a. att jag ofta (betydligt mer än normalt) avvisade vänner vid dörren (inte sällan ganska klumpigt och irriterat) för att istället sysselsätta mig åt att leka ensam - och jag stötte verkligen bokstavligen talat bort dom. En del av dem blev sura/lessna och började reta mig i skolan. Kuratorn kopplades in. Jag fick en diffus autismspektrum-diagnos via barnpsyk som senare blev AS på mitten av nittiotalet... och på den vägen är det. Jag har däremellan också haft en ADHD-diagnos som snabbt skrotades p.g.a. att jag reagerade väldigt dåligt på medicinen. Utöver den har jag inte käkat annan medicin utan enbart fått psykodynamisk terapi hos en specialist för att hjälpa mig förstå skillnaderna i mitt och andras tänk. Det är ju precis lika svårt för mig att förstå att vissa blir sjuka av att vara ensam som det är svårt för dom att förstå att jag blir sjuk av motsatsen - och att sätta fingret på skillnaderna däremellan har varit väldigt viktigt för mig för att kunna förstå när och hur jag gör bort mig även om det inte alltid är enkelt trots det. Precis som det inte alltid är så enkelt för en normal människa att tänka sansat när den blir avvisad, så är det inte alltid så enkelt för mig att bete mig sansat när jag känner att någon inkräktar på mitt utrymme.

Man kan säga som så, att de dagar du vill vara för dig själv, motsvarar de dagar jag vill umgås.

Och när du tänker "idag är en bra dag att klia sig på pungen och ta det lugnt" så tänker jag istället "idag är en bra dag att inte klia sig på pungen och umgås lite".

Det är m.a.o. två helt olika utgångspunkter från samma tankegångssätt som skapar vissa problem i kommunikationen och kan eventuellt, som resultat, ge en massa andra psykologiska problem till följd av hur samhället funkar med och mot oliktänkande individer.

Jag försöker, och jag lyckas ofta ana när det är fara och färde i cyberrymden. Men ibland så, ironiskt och irriterande nog då man är på bra humör, så läser man något länktips och tror att hjärnan ska vara kapabel att klara av det. Men Nej, det går inte.

Ber om ursäkt

Mvh

Bra då om du avstår från att titta på saker som gör dej upprörd



Vet du vad du måste sluta med?? be om ursäkt för att du existerar. Jag tror inte av allt jag läst som du har skrivit att det skulle vara nån Aspie eller Adhd (ur amatör synvinkel. Jag är ju ingen läkare) som skulle vara ditt problem utan ditt dåliga självförtroende. Sluta tycka att du är så mycket sämmre än alla andra hela tiden

Alkoholmissbruk med efterföljande 12-stegsbehandling påkallade diagnostisering av psykiatriker. Preliminär AS diagnos föreligger. Definitiv diagnos väntas efter 4-5 dagars psykologisk analys.

Behandlingshem för alkoholmissbruk och psykolog har tidigare försökt att behandla symptomen istället för att försöka hitta problemet...

Så om jag gissar rätt så är alkoholmissbruket ett symptom av min psykiska skavank snarare än tvärtom. Så kallad dubbeldiagnos där det är oklart vad som är primär resp. sekundär sjukdom...

Deet var min morsa som pushat på BUP ett antal år att göra en utredning på mig,då hon läst om Asperger och autism samt adhd. Hon fick för sig att jag hade nått av det. Men dom på BUP sa att man inte gjorde någon utredning på någon som är 10 år.
Då jag var 17, skulle till och fylla 18, så pratade han med sina arbetskamrater ( han jobbade då på vuxenpsyk) och det bestämdes då att jag skulle börja på vuxenpsyk, även då j ag var 17 år och göra en utredning. Så, det är så det ligger till för min del- Jag sökte alltså inte upp läkare eller psykolog själv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag skrev lite impulsivt kanske, jag trodde fullt ut att ni inte hade svårigheter för sådant. Jag är ledsen, men det var bara något jag anade, ledsen att jag inte kan komma med utförligare förklaring.


Jag uppskattar verkligen din humanitet eller vad man ska säga. Men jag kan garantera att du inte sårat mig, jag hyser definitivt inte agg mot dig.




Jag känner väldigt mycket igen mig i ovanstående. Själva övergången är inget vidare. Men jag skulle också vilja tillägga (jag vet inte om det är unikt för mig) att det inte bara är övergången bra/dålig som är plågsam. Utan även dålig/bra.
När man genomlidit de värsta kvalen och är på bättringsvägen är det oerhört plågsamt när själva roten i det som skapat det plågsamma fortfarande finns kvar, jag kan få "frustrationsattacker" när det mesta tenderar att vara bra men ändå så är det väsentliga kvar, det som skapat det hela.
Tankegången är ungefär "Jag har förutsättningar för att jag ska må bra, men varför är denna "parasit" kvar och förstör."


och


Tack så mycket, det låter ju lite sorgligt, men jag tror du har rätt. Min hjärna är omogen för det här, att jag skulle vara efter i utvecklingen är ju kanske inte så roligt att höra, men det är ju precis så det är, det vet jag ju. Det är bara till att acceptera.
Anledningen att jag skrev i m,g och b-forumdelen var den att jag mådde så pass dåligt att jag var tvungen att agera konstruktivt, jag var i behov av att göra någonting åt mitt dåliga mående, och att förstå. Nu när jag inte är i lika stort behov av det vore det ju idiotiskt att gå in dit och bli påmind.


Tack för hjälpen Rakii.
Det bästa är nog att faktiskt ägna sig åt saker som jag på sätt och vis avskyr i den mer materiella världen. Till exempel "göra bort mig" på jobbet, och tänka på det istället. Hur dåligt man än mår av det så är det ju åtminstone bättre än demoner i hjärnan, ett problem som även inte är lika förståeligt för vanliga personer som till exempel prestationsånget är.

Mvh

Känner igen mig, ens ungdom var salig på flera sätt, man hade inga intryck av det onda samhället, av den onda världen. Man var fri från krav, man kunde vara som man ville utan att bry sig. Av många anledningar var barndomen bättre.
Döden är såklart svår att acceptera, och jag tyckte du skildrade ditt plågande över det på ett gripande och bra sätt.


Det låter inte särskilt trevligt, jag känner igen mig i din beskrivning att nån ringer och ber en att komma, man vill inte. Om man ska träffas vill man veta det innan så man inte förstör ens dagliga rutiner. Jag är också en sån som har svårt att säga nej, vilket gör att jag oftast går med på kompisens begäran, trots min djupa motvilja.
Det där om att du får diarrèanfall låter väldigt obehagligt, inte alls kul. Får man fråga om det beror på något?

Mvh

Ja, alltså det skulle ju räcka om de hörde av sig i alla fall en timme innan, så man hinner kliva ur sängen och kanske duscha. Och förbereda sig mentalt, det är det viktigaste. Jag vill gärna veta dagen innan eller några timmar innan att jag ska göra något/träffa någon. För jag är inte alltid riktigt i verkligheten. Om jag vet att jag ska träffa någon kan jag förbereda lite vad vi ska prata om, vilken jargong jag ska köra, försöka få lite ordning på tankarna så jag är redo att umgås. Hinna äta någonting kanske.

Diarréanfallen beror på att jag är dålig på att hantera stress, speciellt när jag ska iväg någonstans eller passa en tid. Värst var det förr när jag åkte buss, då skulle man hinna med bussen. Har övergått helt och hållet till bil, då hinner man både skita och kan gasa på lite extra och ändå komma i tid.

Överraskningsmomentet som uppstår när någon ringer och frågar om jag kan komma på en gång, det leder till svårartad och akut diarré. Hinner inte förbereda mig mentalt, hinner inte ta sobril som hjälper lite mot kroppslig stress. Lider även ofta av illamående, och förr hade jag också magkatarr, när jag var ute i arbetslivet och diverse åtgärder. Tror det tom kan ha varit ett magsår, som numera är läkt.