Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Får ni en positiv/negativ känsla nästan så fort ni träffar en person?

Kan ta ett exempel, person jag gått i samma klass från 1an till 9an, redan första gången jag såg denna person så tyckte jag instinktivt illa om henne. Det kommer nog aldrig gå över.
Samt att jag stör mig på vissa saker som när folk skrattar utan att förstå det roliga eller utan att det är roligt alls, när vissa harklar sig, när vissa ställer frågor som "ska du åka iväg" när jag just sagt det och så finns det en del andra saker också.
Detta går väl inte ut över någon direkt men jag pratar och undviker dessa personer i den mån jag kan.

Att allmänt störa sig på folks idiotiska beteenden är ett av alla vanlig aspergerdrag . Att du kommer ihåg hur du kände för en person i första klass är det också något jag känner igen mig i.

Jag har Asperger, mycket ångest med inslag av panikattacker. Det som skapar mest ångest för mig är tankarna kring en partner. Har aldrig haft ett seriöst förhållande eller liknande, och det känns som att alla mina vänner diagnoser eller ej får tjejer hit och dit.

Skulle inte ha något emot om tjejen har Asperger heller, blir nog bara lättare då.

Så hur är egentligen bästa sättet att gå till väga för att träffa nån om man har Aspergers och allt vad det innebär?


(OBS! Jag är kille.)


/Mvh

Vi har en gemensam ångestskapare.
Jag har problem med att jag inte tycker om de flesta över normal. Jag blev kär för drygt 2 år sedan men det sket sig. Inte haft några känslor för någon annan tjej sedan dess. Känns som vissa blir kära mycket enklare än vad jag blir.
Sen har jag svårt för att veta hur man ska visa detta. Jag tänker i sådana här situationer för logiskt tror jag.

Vi Aspergare tenderar att närma oss våran värld som om det vore ett schackbord än en lerig stig av asymmetriska pölar och gropar.

Mitt problem med kvinnor är att jag aldrig hittar någon som ser förbi ens sociala villfarelser och tillsynes konkreta förhållande till känslomässiga situationer. Däremot har jag funnit några få vänner av manligt kön som inte fördömer eller stöter bort ens avvikande beteende och okonventionella förhållningssätt till sin värld och som uppskattar en viss talang för udda humor och som uppskattar diskussioner av mer intellektuell än emotiv natur.

Dessa är dock ofta själv avvikande individer i åtminstone ett anseende och/eller såna som står mig mer nära. Sen har jag ganska många vänner av båda kön som uppskattar mig för att jag är en framträdande, frisk prick som i deras ögon är oförutsägbar men ingen som egentligen förstår.

Hur är det för er Aspergare med minnen och eventuella känslor som ni minns från barndomen?

Mitt bästa exempel är att jag har klara minnen av de gångerna jag som 5-åring satt i en stol kokande av ilska inombords när några barnpsykologer föreslog för min mamma att jag var efterbliven med inlärningssvårigheter samtidigt som de inte tog tillvara på mina medfödda naturliga fallenheter för matematik och alfabet och framförallt inte att jag på kort tid kunde anhopa fakta om det jag var intresserad av. Hur de såg min kognitiva brist på engagemang för det de ansåg viktigt som en utvecklingsstörning.

Andra personer jag pratat med verkar knappt minnas ha något mer än suddiga minnen av sin barndom medan jag kommer ihåg detaljer från väldigt många olika stunder och tillfällen.

Jag har mycket minnen från när jag var liten. Tror de första minnena ligger närmare att jag är två år än tre. Ett tydligt minne är att jag var väldigt ledsen för jag trodde mamma skulle slänga ett par mjukisdjur vilket hon inte skulle. Då var jag ungefär två år och detta är nog det tidigaste minnet jag har. Efter tre år har jag minnen från de allra flesta större händelser.

Jag är precis likadan som du, minns väldigt mycket ifrån förskoletiden och dagistiden. Ibland har jag fått för mig att jag minns fragment av min tid på BB men det lär inte stämma utan hjärnan som spelar mig ett spratt.

Tror att det är där mitt problem ligger också, men tror du att det är lättare med någon som har AS med?

/Mvh

Likadant för min egen del och fyller snart tjugofem år och har aldrig haft flickvän men det beror väl mycket på att jag redan har givit upp dom planerna. Tror inte alls att jag kan fungera i ett förhållande med en NT-partner och hela den sexuella biten. Varit kär en gång i livet, då jag var tolv år fram till att jag bytte skola ifrån den som tjejen i fråga gick i, sedan dess har jag aldrig haft samma känslor för någon annan kvinna sedan dess.

Jag skulle tror det, om man vet att den personen har AS. Om man inte vet kan man inte bemöta det.
Hade vart enklare att vara ärlig och man hade haft liknande behov. Jag har knappt träffat folk med AS som jag vet har det. Jag har bara sett att en del har drag av det och sådana personer har jag mycket enklare att umgås med oavsett kön.
Hm.. 200 inlägg nu tror jag.