Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Nog för att han verkar vara mindre socialt kunnig än den genomsnittliga aspergaren kunde jag ändå inte undgå att göra en parallell till AS då han har ger ett så annorlunda intryck.

Förstår hur du menar nu.

Okej... Jag tror att jag kan ha Asperger. Dock inte så säker inom detta område, förut trodde jag bara det var de allra konstigaste personerna som hade det, men sedan har jag snackat med en ny polare som säger att han har det fast en låg nivå av det. Jag hade aldrig trott att han haft något sådant, han verkade ha ett perfekt liv, grejen är att han är väldigt social och agerar normalt varje gång jag varit i hans omgivning.

Nåja, han snackade om närminnet och massa andra saker. Mitt närminne är uselt, det är inget jag tänkt på så mycket förrän nu. Det kan vara små saker jag glömmer, men framförallt, har jag alltid trott att jag är trög eller att jag inte riktigt hört vad personen sagt för jag frågar alltid om de kan upprepa sig och detta börjar bli jobbigt, alla stör sig på det. Tänkte om det kan ha med närminnet att göra, att jag helt enkelt glömmer bort så fort de sagt något, ibland kan jag bara inte koppla det de säger till något så på det sättet är jag väl trög, antar jag. Rörigt, jag vet...

Dessutom är mitt sociala liv sjukt jobbigt, jag har länge haft sociala problem och alltid varit tyst av mig, oftast är jag personen i bakgrunden. Ska försöka förklara en sak nu: När jag är i en konversation med andra, vi kanske är 3-4 pers så svävar mina tankar ofta iväg, jag liksom står där bland de andra medan de snackar men orden de säger bara försvinner och jag börjar tänka på annat, sedan kommer jag "tillbaks" till verkligheten och inser att jag varit tyst väldigt länge, men saken är den också att jag inte kommer på något att säga, det är HELT tomt i huvudet, ingenting, INGENTING har jag att komma med.

Pga av detta förlorade jag väldigt många kompisar, och har blivit ganska ensam på sistone. Jag har social fobi också, vet inte om det är för att jag varit utan vänner på länge eller om det beror av min sociala "handikapp". Jag klarar iaf inte av att ha ALL uppmärksamhet, utan oftast om vi är ganska många och jag har något att säga brukar jag bara snacka med en eller två personer och det är de jag känner mest, vågar inte snacka med andra. Jag dras till de jag känt länge och de är dem jag kan snacka med, nya personer kan jag inte snacka med för jag vet inte deras intressen och jag kan inte bara komma på något random att snacka om, utan det måste vara något speciellt.

Vet inte om detta har något med Asperger att göra, men jag hoppas det av någon anledning, det skulle förklara hela min livstid. För när jag var mindre var allting värre, speciellt inom skolan, om jag fick instruktioner var jag tvungen att fråga om och om och om igen för att förstå (förmodligen nu när jag tänker efter kanske det beror på dåligt närminne?) mina föräldrar trodde bara att jag ville ha kontroll på allting, men har inte riktigt känt så själv... Det känns som någon annan styrde mitt liv när jag var mindre, för jag har glömt bort mycket, det enda jag kommer ihåg i mitt liv är vissa svaga minnen, eller starka minnen när jag blivit utfryst eller mobbad, det kan tom vara små ord jag hakat upp mig på.


Det här blev ganska mycket text, men jag hoppas att någon orkar läsa igenom, jag har en tendens att skriva mycket, inge vidare på att sammanfatta mig. Nåja, personen jag pratade om hade varit hos BUP och fått diagnosen, och han föreslog att jag också skulle boka tid där för det, det är gratis men man måste ha föräldrarna med. Det är nackdelen, för mina föräldrar har aldrig förstått sig på mig, eller alltså, de verkar tro att allting i mitt liv varit normalt, men kanske är värt att ta ett snack med dem ändå?

För tänk om jag snackar med morsan o farsan och sedan bokar tid hos BUP sen visar det sig att jag inte har någon slags "sjukdom" alls. Vad fan gör jag då? Kommer ju känna mig helt jävla efterbliven istället och så kommer päronen undra en massa saker..

Citat från tråden:
"Sedan varianten där man har adhd "drag" enbart är det nog mer att man blir impulsiv & rusig över sina egna smala intressen, men man behÂller det i sin egen hjärna & kramar om det" Låter precis som mig, jag är F.Ö lugn men så fort det gäller mitt eget intresse/hobby så blir jag alldeles "excited about it" men känslan får jag bara inombords, jag blir inte hyper och springer runt..

Nåja, hoppas någon orkar läsa igenom, blev mycket text

Mvh

För att komma över den sociala fobin och rädslan så får du börja prata med folk, tillkännage dig själv till en början, heja. Öka successivt och kanske var närvarande i grupper av folk, man behöver inte prata särskilt mycket men det räcker att se närvarande ut till en början, det blir enklare när man lär känna folk och vet hur de är och sånt. Jag har kommit över detta väldigt bra de senaste två åren, det fungerar rätt bra för mig. Jag behöver träna på att visa känslor som är djupare än humör.

Jag har valt att endast ha vänner som delar mina intressen. Har man smala intressen så tar det minst sagt tid att finna dem, turligt nog för alla Aspergare så finns Internet.
Här kan man till och med kommunicera med sina vänner via text vilket för mig underlättar något enormt. Ringer jag ett telefonsamtal får jag sällan fram vad jag vill och jag glömmer dessutom bort över hälften av vad som sagts.

Att ha vänner som man inte delar så mycket med utan som man enkom har att "träna" på, "träna" sig till att språka om fruktansvärt ointressanta ting är ju... Ointressant så det förslår.
Jag slår ett slag för Internet!

Ohhai: Jag har inte ansetts vara så "underlig" som jag uppenbarligen är under min uppväxt just för att jag hållit det allra mesta för mig själv. Den enkla anledningen till detta var att jag trodde det var likadant för alla och att alla uppfattade saker som jag.
Det dröjde länge innan jag fick förståelse varför andra retat mig och varför jag fungerat fruktansvärt dåligt periodvis. Hade det bara funnits förståelse för våra olikheter så hade jag nog inte behövt någon diagnos men där jag växte upp skulle vi alla vara likadana så fråga dig själv vad en diagnos kan hjälpa dig med.
Den har hjälpt mig att förstå mig på omvärlden och jag vet inte om jag är så glad över detta.

Jag tror att jag har Asperger men jag är inte helt säker, ska man gå och undersöka sig för det kanske?

http://www.rdos.net/Aspie-quiz/poly12c.php?p1=50&p2=63&p3=51&p4=72&p5=48&p6=69&p7 =61&p8=57&p9=27&p10=21&p11=42&p12=12

Jag är 21 år gammal för övrigt, när brukar man veta det? Vet man det med 100% efter en undersökning?

Med uteslutande ditt resultat som bedömningsmaterial så tycker jag det känns lite tveksamt. Men man ska aldrig säga aldrig då jag själv nog är ett ganska omstritt fall och därtill fått ett mer jakande resultat än du.
http://i55.tinypic.com/b4yw3t.jpg

Angående undersökningen så anser jag personligen att man inte kan vara 100% säker förrän några år efter en sannskyldig utredning.

ohhai:

Vad du beskriver låter nästan mer som ADD, sk ADHD utan hyperaktivitet.


En lite notis bara för er som surfar runt efter Asperger-tester, rdos test är gjort av en lekman som inte has Asperger själv men däremot en massa hemmasnickrade teorier om det. Han använder resultaten från testen för sin egen statistik. Inga kliniker eller forskare använder hans test öht, det är ungefär lika tillförligtligt som ett horoskop. Sök på AQ-testet istället.

Var på en prova-på-kurs på en folkhögskola för människor med AS för några veckor sedan och tyckte det var en intressant och rätt kul upplevelse, de som gick där var generellt väldigt högfungerande, kändes nästan som en vanlig klass fast med lite nördigare/töntiga elever, de flesta var väldigt utåtriktade och pratsamma av sig vilket jag inte hade väntat mig. Verkade inte som de hade några problem med att de blir utmattade av att vara social heller då de umgicks och pratade med varandra från morgon till kväll utan att ta någon paus för sig själva.

Det var väldigt stor diversitet mellan personerna likväl, var allt från förvuxna gangsters till fjortisar till typiska nördar.

Lärarna samt fritidsledarna var trevliga och förstående, de ger tydliga instruktioner, och även om man inte skulle förstå nåt så är det bara att fråga dom igen, dom kan förklara på ett annat sätt och mer detaljerat vilket är bra för många, inklusive mig själv, dock är det inte i den mån att det är småglins-anpassat och de behandlar inte en så heller; det är för vuxna människor med AS.

Hoppas jag blir intagen för jag kan tänka mig att gå på denna kurs .

Låter ju bra det där med så indulgenta lärare. Själv kände jag att i vissa gymnasiekurser förklarar lärarna så dåligt så jag man inte greppar det även om man ber om förtydligande minst en gång.

EDIT:Alla dessa var kvinnor kom jag på. Kanske det handlar mer om min oförståelse för kvinnor...

Hade samma problem i gymnasiet, vet inte om det gällde kvinnor för min del, dock minns jag att jag ofta blev väldigt förvirrad i estetiska kurser till skillnad från matematik som var mycket enklare, det var bara logiskt tänkande medan man måste komma på egna idéer i bild och form t.ex.

Är det nåt du känner igen?

Vet att jag hade svårt med bild i högstadiet. I gymnasiet hade jag inga bildkurser utan bara musikkurser som jag både presterade och trivdes bäst i men musik är ett av mina största specialintressen.