Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Rent neurologiskt så tror jag inte att personer med ASD saknar all form av intresse för social integration. Även personer med ASD är slavar för sitt nervsystem, och utan social integration och sensorisk stimuli så kommer inte nervsystemet att utvecklas vidare. Även fast personer med ASD har dysfunktoner och tom avsaknad av substantia nigra, olivary complex och facial nuclei ( http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/8808733) samt dysfunktioner hjärnbarken och amygdala (http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3010743/pdf/fnhum-04-00224.pdf), vilket bildar den symptomtriad vi har i ASD så måste personer med ASD drivas till att stifta sociala integrationer, vilket de/Ni gör men på ert egna sätt. Där av så är det mer en myt att de/Ni är helt ointresserade av sociala integrationer.

Däremot så behöver nervsystemet belöningar och feedback på sina beteendne för att vidhålla dem, och om alla blir ständigt arga på en person som vill skapa kontakt så kommer hjärnan att trimma bort den delen av beteendereportuaren och personen är inte längre intresserad av kontakt med andra. Dock lär ju inte utvecklingen gå frammåt då (ett starkt exempel på social depravation är rumänska barnhemmen)

Förvisso...har du, i för någon mening, intressanta tankegångar och reflektioner
(inte minst mot bakgrund av en del inläggs-trivialia och konsensus-replikerande utan "egen röst" av många andra på denna tråd under den senaste tiden) ...

Om du har överseende med min delvist kvasi-intellektuella ton nu... Det synes mig små-märkvärdigt att du kommer in här "bara så-där", från/: och med..., och (ut-)talar dig i termer av av
"Nu måste jag tyvärr be dig att källanvisa...", - utsägandes i och med ett som det verkar mer eller mindre synnersamt imperativ (!)

Finns mycket att säga om din skrivelse som sådan, och det jag ovan "andas om" -
om jag nu bör säga något alls...
Jag kan väl tilldels, härifrån, retorisera i din slika ton:
'Nu måste jag tyvärr'...tala om för dig att jag inte direkt "har tolkat honom" (Bowlby). John Bowlbys 1990-talet-hype(-)ade Anknyningsteori är i sig (i sig: i och för sig) mindre intressant och relativt irrelevant någonstädes, vad beträffar det mänskliga (patologiska) varandet, det mänskliga/: subjektets (för-)ontologiska väsen osv. Man kan, tycker jag, konfigurera hans s k psykoanalytiska teori, inmedels anknyningsteori-diskursiviteten etc., till mera av psykologi än metapsykologi eller egentlig psykoanalytisk teori.

Du verkar också, om jag så säger det förnumstigt text-tolkandes, just knyta an en perspektiv sfär som mer vetter åt och utgörs av s a s 'psykologi', 'neurologi', 'sociobiologi', 'embryologi' och dylikt,
vilket...jag inte alls egentligen gör eller har för avsikt att göra.


Du har dock rätt i en del (anknytnings-psykologiska, då) beskrivningar -
utmed det syn-på-"saken"-perspektiv du praktiserar, justament.
Och precis, "anknytnings-relationer" förekommer förstås mer eller mindre hela tiden, i någon bemärkelse, oavhängigt det handlar om familj, vänner eller dylika bekanta.

Vad gäller >>intersubjektivitet>> delar jag inte din syn och till-lämpning av begreppet.
Jag betonar mera av subjektets väsen och diskurs som sådant, något komprimerat avmenat.

Jag håller emellertid med dig i beskrivningen av "uteslutningen", (avseendes då den användning jag brukar av Bowlby- / Bretherton-definitionen, nota bene!) om så..., i det att den, som du formulerar det, "har att göra med att omgivningen inte accepterar en person med ASs sätt...",
i för någon mening.

Saker & Ting beror med andra ord bland annat på den perspektivistiskt (till-låtande) förskjutande syn man har och retoriserar med...



(Den egentligt sett ovidkommande) del-Källan således (till den inspirerade användningen av anknytningsteori-begreppet, >>defensivt uteslutande>> såsom jag ämnat detta. Begreppet som sådant, konstruerat bokstavligt, är för övrigt inte Perris egen skapelse - CP utgår för egen del på en del tankeutvecklingar ifrån bl.a. Dixon, 1971; Erdeley, 1974; Bretherton, 1985/1991):

Carlo Perris (1928-2000) - 'Ett band för livet' (Bowlbys anknytningsteori och psykoterapi)
C.P., som f ö var prof. emeritus i psykiatri vid Umeå Universitet, ordförande i Svenska Föreningen för kognitiv psykoterapi; han förestod också Svenska Institutet för kognitiv Psykoterapi.

jag förstå vad du menar, även fast jag har väldiga svårigheter att läsa ditt krytografiska formulerande (fick läsa om den 7 gånger innan jag filtrerade bort att jox i texten).. Men du hänvisade till bowlby då du påkallade hans namn och hans teorier, och då skall du också ange en källa.......

Hur som haver så ligger uteslutningen i personen med ASD sätt att vara med/mot andra, och andras acceptans med/mot personen med ASD.


(och jag skrev ASD som i autism spektrum disorder inte AS som apserger syndrom, då du/Ni med AS är inte ensamma i detta spektrum av "svårigheter")

Vad avses med "a.. jox i texten"?...

Jag lade alltså till den till dels inspirerande "källan" - och detta straxt efter jag släppte första inläggs-originalet, och tydligen under tiden du kommentar-skrev här nyss(!)
Detta gjorde jag av en sorts psedo-intellektuella skäl egentligen;
men tydligen intresserar du dig också mer för annat än textens egentliga (intersubjektiva!) interlokutörer (!)...

(Det tog 21-22 timmar efter att du skrev ditt inlägg - sorry!)

Jag uttrycker mig här lite styckevis såsom du själv lade ut din text - och svarar pö om pö på nåt sätt.

Tanken (med inlägget du replikerade på) var/är att säga och torgföra något som i någon mening ligger lite utanför gängse ämnesåsikter, som ligger lite på en ointressant versus provokativ gräns, som inte direkt brukar kommuniceras begreppsligt och som kanske kan leda till nån typ av diskussion och-eller debatt. Och det behöver inte vara här på tråden - jag är nog ändå för abstrakt, komplex/komplicerad för att 'den vanliga människan' trots allt vill diskutera med mig...(de flesta brukar ju heller inte förstå mig, eller ens försöka med tanke på vissa av mina språkutflykter, ...).
Förutom att jag alltså anser att den intentionella idé jag förde fram med begreppet och tankekontexten ämnar/-as visa på något mer eller mindre beständigt aktuellt, och det för gemene man, (och kvinna) och icke-aspergare ävenledes.
Att folk inte svarar mer och-eller ställer sig inläggsmässigt frågande är högst naturligt; du och en Methos har ändå konverserat rätt mycket redan, vilket jag tackar för.

Som du är inne på, tror jag som sagt att notionen (för att tala svengelska) "defensivt uteslutande" även kan appliceras och lämpas "till en mer vardaglig social nivå" och dess/dettas relationer inmedels levnadsutgörande försvarsmekanismer etc.
Du slår huvudet på spiken med att det motsvarande för aspisen nog blir annorlunda trots allt -
med tanke på den ("aspergerska") sociala förmågan...


Med allehanda kontakter menar jag mest att begreppet "def. ute." kan ses såsom mellanmänskligt allmängiltigt.
Vad som är nära och vad som är perifera kontakter är väl inte alldeles givet och exakt avgränsat heller (?)
Du förmedlar emellertid på ett rätt bra sätt att du är insatt i detta, tycker jag. Och påvisar Saken på ett snarlikt sätt med begrepp som "aspie-som-objekt", "aspie-habitus" och "hyper NT nonverbala signaler" etc.
Själv leker jag f ö med begrepp som 'aspie-som-subjekt', 'aspien i sig-i och för sig' bland annat.

Detta att själv-referera till känslobanor, tankegångar och >>tänkande>> etc., är och blir ju något (över-)flytande, fading away och rätt skiftande, inte helt sällan.
Historiciteten i tillvaron påverkar...; saker & ting förändras (och människans tankar med detta osv.).


Du avslutar lite DSM-eklatant och småspektakulärt, med meningen:
"...som välkomnar DSM-V reformen" (!)... Hur kommer den meningen sig, Aspsusa?
Vad jag menar är att; min replik är att - Mig veterligen är att läget nu är som så att det är
"...preposed change" (den formulering som brukat användas det senaste året).
Men/och att det de facto idag fortfarande är rätt oklart/: inte 100% spikat med administrerandet och startdatum bl.a. Det är väl alltså "föreslaget och tänkt" att aktualiseras först år 2012 i någon mening som tidigast.
Orsakerna, en del av dem i alla fall, tycks alltså vara (efter vad jag har hört och läst) att "den kliniska presentationen" vad gäller AS inte är tillfyllest...
Och vidare, vad jag förstår, har det framförts att en delorsak skulle vara den tendentiösa utvecklingen med dagens diagnostiserande system - att detta medfört att det alltså finns ett antal vad man kallar ~pseudoaspergare med asperger-diagnosen ute på banan...

Då förändringar i mångt och mycket för aspergare just är och blir problematiska, lär ju en sådan mer eller mindre radikal omdaning (även om det mest är diagnos-namnet, kanske...) och förändring garanterat ställa till åtskilligt med oro i asperger-leden, kan tänkas.
Själv är jag skapligt alienerad från DSM-V-verkligheten ännu...


Har du någon ytterligare synpunkt på AS-diagnosen och dess troliga/sannolika diagnos-förändring?

Klipper och klistrar på mitt vanliga sätt, hoppas det inte stör:

Bra poäng, sådär i marginalen. Men för enkelhetens skull är det kanske bekvämt att försöka dra något slags linje i vattnet mellan å ena sidan snabbköpskassan, folk som råkar gå på samma kurs i knyppling och sambons brylling som man träffar vart tredje år, och å andra sidan föräldrar, sambo och nära/långvariga vänner.
(Personligen anser jag att perifera kontakter också är _viktiga_, inte minst för aspien. Men också för samhället i stort - ett samhälle där de perifera kontakterna fungerar vänligt och smidigt är ett friskare samhälle.)

Men det finns såklart en ganska stor gråzon mellan perifera och nära kontakter - vad skall man annars kalla det som händer när man råkar träffa folk där kontakten bara råkar fungera och bägge råkar vara på socialt, rentav intimt, humör? Via min man hamnar jag ibland på relativt formella fester, som senare övergår i långa och blöta nachspiel, där konversationen kan röra sig om allt från föräldrars dödskamp till poesi - alltså förhållandevis intima samtal mellan människor som egentligen inte känner varandra.
Ett annat exempel kunde vara människor man känt ytligt under en längre tid, träffar regelbundet närapå varje vecka eller minst ett par gånger per år, men på ett strukturiserat sätt.
Jag har lagt märke till det :-). Just 'aspien i sig-i och för sig' är ett begrepp - eller en angreppspunkt - som jag inte just delar. Intresset infinner sig bara inte för tillfället, möjliga orsaker kan kanske sökas nedan...
Kanske delvis av diskussionen om vad och vem som egentligen är aspig(t) som alltid då och då dyker upp här - bäst att göra klart vad man avser med begreppen.

Men för att svara på frågan-bakom-frågan :-) :

Utan att vara dessvidare insatt i turerna kring revisionen (hörde faktiskt talas om den först i våras), så passar denna förändring väl in i hur jag tänker om Aspergers och ASD.
Min personliga kontakt med autism-begreppet började redan innan Aspergers "fanns", när jag som problematisk tonåring läste något om och av mera grava autister och starkt identifierade mig. En liten koll med förälder pekade också ut några likheter. Så min arbetshypotes var "kanske jag var litet autistisk som mycket liten" - dåtid eftersom jag trodde att min grad av normalitet absolut inte kunde rymmas in i begreppet autism.
När jag sedan "upptäckte" Aspergers i början av 1990-talet förändrades min självbild radikalt, och mycket blev enklare. Upptäckte också de tidigaste nät-forumen (alt.support.autism, ANI-L, INLV) och läste och läste och läste. Därmed kom också insikten om att exakta diagnoser som antingen "autist" eller "aspergare" inte är speciellt exakta - verkar bero mest på vem, när och vilka för- och nackdelar. På en del ställen tycks man vara "rädd" för det farliga ordet "autism" (speciellt när det gäller diagnostisering av barn), på andra ställen underströks kopplingen. Dessutom blev jag varse slasktratten/den tentativa kategorin PDD-NOS. För att inte tala om de konkurrerande diagnostiska verktygen som florerade ännu efter att de nuvarande utkommit (man kunde läsa inlägg som "tja, enligt DSM är min son si, men enligt ICD så, av Gillbergs/Attwoods kriterier uppfyller han...").
Det blev också snart klart för mig att när det kommer till _aktuella_ symptom, förutsättningar och behov så är kategorierna autism, aspergers och pdd-nos till ingen nytta.
Vi har alltså en skenbart rationell uppdelning på olika diagnoser, men de olika kategorierna går så in i varandra och tillämpas dessutom så varierande, samtidigt som de helt förbigår i praktiken viktigare skillnader mellan individer (motoriska säregenheter, problem gemensamma med AD/H/D, m.m.).

Att i stället tala om ett övergripande autistisk spektrum ger många fördelar (om än några nackdelar också).

Så också om "Aspergers" för mig (som för många andra) var en inkörsport till bättre självkännedom och en förståelse för att "autism" inte i grunden betyder icke-verbal okontakterbar individ som vaggar och slår huvudet i väggen, så är det min förhoppning att tiden är mogen för ett bredare autism-begrepp. Detta eftersom jag anser att kärnan i det som uppfattas som "Aspergers" _är_ autism. Jag har med glädje sett hur begreppet "broader autistic phenotype" blivit allt vanligare i genetiska och andra studier, och hoppas på en liknande breddning av autism-begreppet i daglig diskurs.
Haha :-) Där slår du ju nog huvudet på spiken.
Den mesta jag sett (inte mycket, följer inte ämnet speciellt aktivt) av oppositionen mot den föreslagna förändringen verkar komma från folk som (precis som jag) haft nytta av begreppet som en inkörsport, och som verkar tycka att "autism" har alltför kraftiga konnotationer av kognitivt utvecklingsstörd.
Och det är sant att begreppet har varit fenomenalt effektivt och användbart för att uttrycka "annorlunda, men inte dum".

Personligen tror jag att begreppet kommer att leva kvar länge i en vardaglig diskurs, det är alltför utbrett och framför allt användbart för att dö ut.* Däremot sörjer jag det verkligen inte inom diagnostik - praxis för vacklande och gränserna i någon mån suddiga.
Optimist som jag är så tror jag också att det är _en bra sak_ att allt fler kommer att komma i närkontakt med det farliga ordet autism (om det nu blir så, jag är hoppfull). Med tanke på att diagnoser numera sätts i relativt tidig ålder är det i min (kanske ideologiskt färgade) mening positivt att det redan i diagnosbegreppet är inbyggt tanken på ett spektrum, att både den fyraåriga lillgamla "Aspien" och den jämnåriga icke-verbala "Auttyn" som vuxna kan komma att vara mer lika än olika.


*Berättelse ur verkliga livet, senhösten 2010: Är i slutet av en diagnostisk process, med en strikt neuropsykiater/neuropsykiatrisk enhet som tillämpar diagnoskriterier mycket strikt. Har varit mycket diskussion, och pga avsaknad av starkt ritualiserade beteenden i min barndom verkar den officiella diagnosen bli PDD-NOS. Läser roat neuropsykiaterns (informella) utlåtande till arbetskraftsmyndigheterna (eller vad fan de nu heter nuförtiden, om jag förstått rätt bitvis samma funktioner som försäkringskassan i Sverige): "blablabla ...en neuropsykiatrisk störning av Asperger-typ, blablabla".

Detta med den så kallade 'reciprocitetsprincipen' (om det nu är sakligt relevant av mig att ha de i någon mening "bestämmande" tecknen runt ordet r................?) är å ena sidan formulerat för att på mitt egna (nästan metaforiserande) sätt belysa något väsentligt och delvis avgörande både intrapersonellt och interpersonellt i (mellan-)allmänmänskliga relationer (vilka de nu än är) / i "AS(-mellan-)mänskliga" relationer och kontakter. Å andra sidan vill jag med reciprocitetsprincipen fästa avseende på en-den implicerande förväntans-norm, eller än bättre: förvänta(n)de normo-pato-logiska utveckling som före-finns, mer eller mindre, i de flesta (~alla) relationer/kontakter i någon mening. Som sådan-t strukturerar denna "princip" upp ömsesidigheten i dialogin och dialektiken två eller flera människor e-mellan.

Jag delar uppfattningen att aspies i allmänhet nog "inte har en inneboende tendens att dra sig undan". Samtidigt finns ju realiteten att denna föreställning, att AS-are själva i någon sorts perpetuell mening alltså isolerar sig..., i och av olika/: gängse asperger-kretsar (grupper, föreningar; delar i-av forum, Attwood/Gillberg-slika motsvarande böcker, "institutionella" rapporter, enskilda AS-människor själva etc.), ändå...

Det du säger mot slutet, "...ett "frivilligt", logiskt, tillbakadragande på grund av bristande sociala färdigheter. När man inte vet_hur_man tar kontakt eller fördjupar en kontakt på korrekt sätt är det lättare att låta bli.", hör förmodligen också till den sanna AS-bilden nånstans.


Vidare, - med tanke på trådens Rubrik 'Frågor och svar...', undrar jag en del om du har någon egen/speciell s a s uppfattning, idé om detta med >> Aspergare och Språk... >> -
i meningen om det är relevant att torgföra idén (vilket jag är inne på...) om att Det finns åtskilligt egentligen att säga, mer än vad som hittills sagts, om språket-som-sådants betydelse, (sociala, inte minst) intervenerande och p-åverkan på "asperger-iet"*? (*vårdslös ordkonstruktion här av mig...)
För egen del t ex är jag särdeles och radikalt lockad av (meta-)abstraktioner och abstraherande begrepp över huvudtaget (och som jag ännu inte ens börjat använda på Flashback...), och tankegångar som många gånger mera är av metateoretisk, neo-lingvistisk (med mycket av nyordsbildningar användande av retoriska stilfigurer på ett för allmänheten irriterande sätt och för den gängse AS-populationen obekvämt och provokativt sätt...) och teori-analytisk filosofisk beskaffenhet. För att ge en annorlunda tillhörande bild: Kants originaltexter begriper jag till 98-99%.
Den nya bloggvärldens (de här 18-30 åringarnas "gängse-texter") nät-utflykter förstår jag nästan noll av, eller typ 5-10% nånstans...
Vad säger du om AS och Språk/Kommunikation i synnerhet och-eller allmänhet?

Hej där!
Var själv enormt fascinerad av att inneha ett korrekt språk i yngre ålder och kan med ens säga att dina texter ej är svårläsliga. Förstår ej att man kan ha den uppfattningen.

Att förstå språket som går utanför de regler som satts upp är en väldigt svår uppgift då det sker konstanta förändringar. Jag skulle jämföra det med att systematisera samhällen. Har försökt bygga egna system för att kunna förstå allt som sägs och sker i samhället men det sker alltid förändringar i faktorer som borde vara konstanta.
Har slutat att följa språkreglerna till punkt och pricka men mina försök till djupdykning inom "det nya språket" har enkom gjort mig oerhört villrådig om vad som egentligen är rätt.
Överlag har jag märkt att människor med Asperger gärna håller sig till "universella regler" då det faktiskt underlättar när det kommer till vardagliga ting som ej går per automatik.

Jo, alltså, omnämnandes:

Vad som ÄR "nära kontakter" och/eller "perifera" dito, är något märkvärdigt egentligen -
både glasklart/kristallklart och diffust, obestämbart nästan många gånger...

Jag är lite fascinerad av och över en del i din begreppsflora:
knyppling; brylling; nachspiel; "auttyn" (varav det senaste är ett nytt ord för mig)...he-he

Med "/'aspien i sig-i och för sig'/" konstruerar jag en dylik filosofisk- (lätt influerat av ett klassiskt Hegel-resonemang) metonymiska (i sin psykolingvistiskt radikala markör d v s) definition, som ämnas människosubjektets ontologiska strukturering i tillvaron.
'Aspie-som-subjekt' anspelar på, och är i en flashback-kontext, om så säges, mer avsett att betona aspergarens subjekt-lokus, till gengäld objektala status.


Tack för lite AS-diagnostik-historik!
Jag har nämligen inte gått in i och läst tillbaka om det/den, och har t o m slarvat/bortprioriterat med (in-)läsningen av de centrala herrarna Attwood och Gillbergs bokliga utgörande hörnstenar.

Jag tror även att "tiden är mogen för ett..." annat/Annat autism-begrepp, skulle jag vilja uttrycka det.
Du säger "bredare" - jag säger: kanske t o m , och ändå än-mer nischat och sär-specifikt! (?)


AS-begreppet kommer antagligen, som du spekulerar i, "leva kvar i en vardaglig diskurs".
En viss AS-urvattning och AS-indifferenti(s)ering kommer quantum satis med "säker sannolikhet" infinna sig samtidigt framgent, tror jag.
En sak som slår mig är vad AS- och namn-upphovsmannen Hans Asperger själv skulle ha sagt om dagens, enlgt 'DSM-V'-administrationen, i tillkommande mening så kallade pseudoaspergare?...

Precis, you've got a point there!

Om du sticker in huvudet på ex.vis Aspergerforum så kommer du, många gånger, märka att det allestädes närvarande finns en, vad jag där har kallat struktur-betonande (till synes överdriven...) "NT-iserande" AS-jargong vad gäller en sorts (AS-)"universella regler"-ifiering.
Inte så att du blir påhoppad för stavfel; språkliga åsikter etc., utan mer att om man som jag snackar (som jag normalt gör vardagligdags!; ickeförty någon på en filosofi-tråd för en månad sedan tyckte jag pratade och konverserade Riddartiden-mässigt...) med Andra (idiomatiska) stilfigurer och många gånger i och med en provocerande atypisk meningsbyggnads-konstruktion, så...
sker alltifrån pöbel-gruppering mot ens person nästan, till inadekvata troll-misstänkliggöranden etc. osv.

Och bör det t ex finnas en absolut vedertagenhets-(etisk) norm på flashback
om hur man just bör kommunicera...

I retrospektivet med denn* methos obefintliga uppföljning ser detta inlägg, med bl.a. ett flagrant onödigt D efter AS, rätt uppseendeväckande konstigt ut.
Trovärdigheten går ju också förlorad med stavning av ett centralt namn medels liten bokstav, b (där Bowlby ju stavas som jag gjorde här, öppning av inlägg med liten bokstav, j istället för mer korrekta /korrekt trovärdiga J, och vidare i texten stavfel, pretentiöst opåkallad imperativism ("då skall du också...") och allmänt märkligt - med tanke på utelämnande uppföljning...
T o m jag ligger i lä vad gäller skrivsätt...

Förvisso har jag Aspergers syndrom själv - och överdriver säkert språkligt, just språkligt en del i någon mening; och ser måhända på andras (icke-)språk, med ex.vis Methos mer eller mindre katastrofala intellektuella performance, på ett just annat sätt... - men någon rim och reson, skick och fason bör det väl vara!?


Vad gäller trådrubriken Frågor och svar om Asperger, så verkar just frågor och svar inaktuella för tillfället.
Jag är om jag inte nämnt det rätt ny här på flashback och i nätvärlden över huvudtaget,
och har väl inte lärt mig hur det fungerar med inläggssvar och så (eller inte!) -;
det verkar vara så att vissa inte tillbaka-kommenterar, vissa väntar någon eller några dagar,
vissa väntar och återkommer (på ett annat sätt) ett ½ år senare istället (!) och vissa andra
tänker på annat...sätt...

Det jag har lagt märke till, är att det verkar vara påfallande många s k NTs (icke-aspergare) här på tråden, som under senare tid då, förra veckan t o m den 17 januari ca, då jag egentligen mest varit här och skrivit.
Rakii eller annan motsvarande kanske kan svara på om det har varit så, och Är så, det sett/ser ut på den här Flashback-Asperger-tråden tidigare också, före min tid här?


Gokväll,
Metonymen

Jag finner asperger intressant från en "icke-asperger's" synvinkel.
Det jag undrar är om det finns någon/några dokumentärer om just asperger som kan rekomenderas?