Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ehm... alltså min pappa är odiagnosticerad men klockren Aspergare och mamma är sannolikt schizoid... Så de såg ingenting fel med mig.

Nej, i min familj är det normalt att vara introvert och skum, ingen misstänkte någonsin att jag var onormal. Skolan klagade ju, men vi blev mest arga för de fula anklagelserna, både mamma och jag.

Jag fick ju sparken från de jobb jag företog mig. Alla hatade mig, jag arbetade för långsamt och noggrannt, bla som städare. Min narcissistiska ådra sade mig att arbetsgivarna var dumma i huvudet. Jag ansåg aldrig att felet låg hos mig.

Det är därför jag frågar, tråden heter "frågor och svar om asperger".

Ja, delvis men för det är vi inte per automatik utbildade inom vårat område.

Choke

Just det, men genom att leva med diagnosen är du bättre lämpad att ge andra råd än 90% av de som läst sig till kunskapen. Det bästa är såklart en påläst människa med empirisk erfarenhet

Vem tror du mest på gällande tips inför kommande längdskidåkningskarriären; Gunde Svan eller random person som läst idrottspsykologi?

Mvh,

LL

Klart det är så i många fall, men jag fick för mig att grabben var ute efter att vi medlemmar skulle ge honom en diagnos, eller något på det sättet.

I get your point. Konfirmering av "oss" via forum är däremot en bra indikation huruvida man skall kolla med en s.k "expert". Alltid älskat ordet "expert", det epitetet rymmer otroligt mycket inbillning

Mvh,

LL

Ja, det kan man ju alltid göra, men nu ville inte personen i fråga ta kontakt med öppenvården.

Svår fråga men tänker A.S mycket på hur folk reagerade om man har sagt vissa saker i helt vardagliga situationer. Går igenom det i huvudet in absurdum. Vad det rätt sak att säga? Blev han/hon arg/ledsen?
Detta även, och kanske ssk, när folk har sagt saker till Dig?
Vad menade dom? Avsikten? Elakt? Snällt? Baktanke?

Antar att det är flera än jag som känner igen sig i dessa situationer, då man grubblar vidare på och försöker att tolka vad folk egentligen sagt. Det kan bli ganska jobbigt i längden, men till slut blir det väl en del av personligheten.

Brukar försöka förstå vad andra tänker, då jag väl TROR mig veta, brukar det oftast visa sig att jag hade helt fel. Sedan går jag runt och ältar det väldigt länge...Men då har jag förvisso inte blivit diagnosticerad, så...

Jag tror att det här kan variera väldigt mycket - det finns antagligen aspien som inte _alls_ bekymrar sig om/tänker på/lägger märke till detta, och sedan finns det de där detta verkligen blir en noja som stör livet.
Jag tror att detta kan bero på många olika faktorer - har stött på flera som av dåliga erfarenheter (mobbning i skolan) närmast blivit litet paranoida.

Själv har jag jobbat hårt på att a) koncentrera mig i vardagliga sociala situationer och b) lära mig att inte fundera så väldigt mycket, dvs. komma ihåg att vad folk säger och gör till mycket stor del handlar om _dem_, inte om mig.
Men ibland händer det att jag blir överrumplad av något vardagligt, och då finns den där grubbleri-tendensen klart där. Och så får man ta ett varv "själv-KBT" med "handlar mer om dem, inte om mig", "större delen av NT-kommunikation är ganska ologisk och betydelselös i längre perspektiv" och "en sur kiosktant har ingen större betydelse för mitt liv" -mantran.