Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Nej, inte nödvändigtvis att vilja hjälpa den. Det är det som är sympati.

Fast det verkar ju meningslöst att hjälpa någon som mår bra...
Empati menar jag är nåt man känner för någon som har problem och som behöver hjälp.
Det verkar ju galet att känna empati för någon som har problem och inte vilja hjälpa den!

Empati är att kunna förstå hur en annan person känner, det behöver inte vara en person med problem utan kan lika gärna vara någon som mår bra.

Börjar ni inte gå lite OT nu? Eller är det här relevant för den här diskussionen? Jag är osäker.

Enligt SAOL är det att förstå någon som har problem. Men de skrev väl fel då....
Empathio kommer väl från grekiskan och betyder "lidelse". Men du menar att det är att gilla nån?

Jo, det är OT.

Enligt SAOL är det "förmåga till inlevelse i andra människors känslor".
Nej, man behöver inte gilla någon.

2-4 människor av 1000 anses ha asperger i Sverige.

Jag har aspergers, och det märker jag verkligen. För ett tag sedan skulle jag köpa nya skor, några av mina kompisar var med mig, och jag klarade inte av att fråga personalen efter en annan storlek, mina kompisar fick göra det åt mig. Ett annat exempel är att jag aldrig köper något åt mig själv på tex. Mac Donalds, jag är rädd att säga fel.

Något annat jag stör mig på är att jag inte vågar hälsa på någon jag inte känner. Jag förstår att andra människor som inte har asperger tycker det är fjantigt, men för mig personligen går det bara inte. Att prata med okända människor.
Klarar inte av att ha en vanlig diskussion med folk jag inte känner, vill helst inte prata alls. Men folk jag känner bra så kan jag prata på hur mycket som helst.
Brukar även le vid helt fel tillfällen, som inte lett till något bra kan jag lova.

Har även otroligt lätt att komma ihåg siffror, men inte namn på saker som jag inte pratar om varje dag. Dock så varierar det, jag kunde sätta ut 90 olika städer, hav, berg, helt rätt, och kan läsa ord, en lista med ord, så kan jag säga varenda ord i ordning helt rätt efteråt. Men namn på folk jag inte träffar så ofta, har jag svårt att komma ihåg.

Edit :
Kommer nu ihåg att om man skulle fråga någon med asperger, tex, "kan du öppna fönstret?" så svarar denne då "ja", men gör det inte. Kommer inte på ordet, jaja. Varierar såklart från person till person, men jag har då inga problem med detta.
"uppfattar saker bokstavligt".

Blev lite mycket nu men men.

Hej Zeroi, du beskriver bra. Får jag fråga hur gammal du är, och om du jobbat något med dina specifika svårigheter?

Jag känner nämligen väldigt väl igen dem från när jag var betydligt yngre (fram till mellersta-övre tonåren), men klarar mig oftast bra visavi de flesta av dina exempel nu. Men det tog en hel del intellektuellt arbete (+ litet hjälp från föräldrar m.fl - den terapi jag fick som barn var däremot värdelös, men på den tiden fanns inte ens diagnosen).


Det här händer mig numera mest bara om jag är riktigt riktigt stressad. I vardagliga situationer går sånt här riktigt bra.
Den viktigaste faktorn som fick mig att överkomma detta var insikten om att de flesta människor man möter i dylika situationer inte kommer att ens komma ihåg en någon timme senare.
Ett träget, logiskt malande inne i mitt huvud om hur betydelselösa dylika interaktioner var faktiskt till stor hjälp.
Den andra faktorn som hjälpte mig med detta var inse att den här typens kommunikation till 99.9 % faktiskt handlar om ren informationsöverföring - alltså inga av de där besvärliga inter-personella nyanserna som så mycket av social kommunikation är nedlusad med.
Då blir det lättare att på förhand i huvudet konstruera ett träd av modell-dialoger; fokus på vad jag vill ha/få sagt (Big Mac utan majonnäs, den här skon i storlek 36), litet olika varianter på hur detta kan sägas (om personen inte förstår min första formulering), vad jag kan säga om det jag vill ha inte finns, osv.

Men det viktigaste, för mig i alla fall, har varit att stenhårt förklara för mig själv hur _oviktigt_ det hela är. Dels är det oviktigt vad jag exakt säger* i förhållande till att få ärendet uträttat, och ffa är hela interaktionen inte speciellt viktig.

* En jäkligt bra träning/modell/diskussion om detta fick jag av föräldrar m.fl. på resor utomlands - också om man inte just kan språket kan man handla över disk! Visserligen gick det ju sedan 10+ år innan jag själv kunde/vågade omsätta dessa teorier i praktiken, men det konceptuella i den situationen är mycket användbar.


Urk, det där med att hälsa är för jävligt. Rena rama förbannade minfältet. När jag läser väldigt gamla etikettsböcker suckar jag av avund inför en värld med klara regler om vem som hälsar på vem och explicita presentationer av folk för varandra.

Rent praktiskt har jag löst det problemet med att antingen bara gå på (enligt princip ovan - det är oviktigt), att låtsas att jag är ansiktsblind (vilket jag inte är, men det är en bra förklaring att ge folk för att man inte minns dem eller är osäker på om man redan hälsat på dem), eller om jag är trött och mer "aspig" helt enkelt bara köra med (vad jag hoppas är) vänliga nickar åt alla håll.

Det där med att prata med folk som man inte känner är en intressant grej. Jag tyckte också det var ganska hopplöst och inget vidare. Men sedan läste jag någonstans att de allra flesta människor väldigt gärna pratar om sig själva, så jag började experimentera litet med det. Och det stämmer (isynnerhet när det gäller män). Det är helt förbluffande hur snällt och t.o.m. förtjust folk svarar på frågor om sig själva och sedan pratar på. Bäst är det om man lyckas hitta något "tråkigt" som personen ifråga är intresserad av, typ deras jobb eller detaljer kring ngn hobby.
(Här gäller det dock att vara försiktig, för att den strategin skall lyckas så måste man kunna ställa in sig på att vara/signalera att man är intresserad av svaren, annars blir det bara konstigt. I början brukade jag för mig själv låtsas att jag intervjuade folk för en födelsedagsintervju eller annat personporträtt för ngn tidning och därför behövde vara skärpt.)

Det går, men det är förbannat energi-intensivt.


Känns igen.
När jag först upptäckte Asperger/det autistiska spektret så var det en av de sakerna som mest förundrade mig: att NTn INTE medvetet behöver tänka på att styra sina ansiktsuttryck hela tiden. Och jag som gått omkring i 25 år och trott att alla andra bara var så mycket bättre än jag på att se till att minspelet var adekvat!

Jag tror att alla spektrumiter skulle ha nytta av drama i skolan eftersom vi har så svag koppling mellan verklig sinnesstämning och ansiktsuttryck.

Det där låter mer som social fobi. Om man bevisligen har svårt med sociala interaktioner så är det inte så konstig om man är nervös.
Å andra sidan brukar extremt självsäkra personer ha så dålig verklighetsuppfattning att man blir mörkrädd. Man behöver alltså inte ha mycket till social förmåga för att vara självsäker med andra.

Kommer antagligen bli bannad nu, men jag är bara 14 år.

Ska försöka göra som du säger, tack. Jag har aldrig tänkt på att de faktiskt glömmer dig efter ett tag, när man frågat efter hjälp, tillexempel när jag skulle handla skor.

Angående det du sa om att beställa mat, jag brukar tänka ungefär så, men jag klarar inte av att köpa endå.

Men tack för allt du skrev.

Googla Svenny Kopp, hon har gjort en del arbeten om flickor och aspergers syndrom. Riktigt intressant faktiskt, en av anledningarna till att jag bestämde mig för att försöka få till en ny AS-utredning. Det är för mycket som stämmer för att det ska kunna förklaras bort av min ADD.

Hej alla med AS och god jul!

Har en fråga till er, om det finns någon stödorganisation för närstående personer med folk som har AS? Nu är det så att min mamma är väldigt ensam och går runt och gruvar på mina problem, tänkte att det vore bra om hon kommer ut och hittar någon / några personer med barn till Aspergare. Skulle göra henne gott att komma till insikt med aspekterna kring diagnosen.

Är Left is Right en möjlighet?