Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Hejsan. fick reda förra helgen att jag har Asperger syndrom i alla dessa jävla år utan att mina föräldrar sa nåt ens. Så nu sitter man här i sitt jävla rum, Ångest över ens framtid, Ångest över mina satans jävla äckel sjukdomar man har. Ångest över livet helt enkelt.


Så ni med Asperger syndrom....Hur klarar ni av vardagen? För jag har bara ångest hela jävla tiden och vill bara ta livet av mig. Fast jag har vänner som skulle stödja mig men dom kommer bara säga ''Det löser sig det ska nog gå bra''

Nog för att dessa skulle passa i en egen tråd men räcker att man skriver i denna tråd


//Thestalkerdude

Ok så nu vet du att du har aspergers. Nu vet du varför vissa saker varit svåra för dig och varför du är den du är. Du kan få hjälp om du behöver och livet behöver inte vara över för dig.

För att svara på din fråga... Så länge jag blir lämnad ifred så mår jag bra. Stress resulterar i några medvetslösa dagar då jag sover hela tiden eftersom jag helt enkelt behöver det. Många med AS behöver mer sömn än andra.
Jag har ångest och panikattacker men dom är inte relaterade till AS utan snarare ett problem i sig självt. Det medicineras.
Du behöver inte ha ångest över framtiden, den kan du nu forma efter dina behov och du kan göra vad du vill och klarar av.
Slappna av. Du har inte fått veta att du är efterbliven eller att dina föräldrar är syskon. Du har asperger. Du är antagligen otroligt bra på något, du kan antagligen sitta i timmar och göra detta och världen existerar inte då. Du är intelligent.

Men din ångest och hur du mår psykiskt har inget med AS att göra. Den kan du behöva söka hjälp för.

http://bokstavsfolk.ifokus.se/

Tack för svaren. Har också lite så där att jag kan bli stressad över småsaker och vill bli lämnad i fred i bland efter jag har umgås med människor för länge, Då vill jag bara isolera mig i mitt rum och vill inte ha kontakt med nån förutom kanske bara mina föräldrar kan jag vara social med.

De med framtiden har ju med att jag gick inte ens klarade av grundskolan för hoppade av IV. Jag gick ju ingen särskola eller ja. Gjorde de när jag var 6 år typ men i nån utredning jag hittade från den åldern ansågs jag för frisk att ens gå särskola så fick ju börja 1an i grundskolan. Minns att dom 2 första åren i grundskolan var en av dom bästa åren i mitt liv och vad jag vet så syntes inte min AS då men har ju också bipolär, Add, ticks och tvångstankar så de förklarar mitt psykiska tillstånd med ångest och hela köret. Och efter dom 2 bra åren på grundskolan så var resten av åren på grundskolan ett riktigt rent jävla helvete!

jag må vara intelligent i vissa saker. Är jävligt intreserad av historia och har flera böker och dokumentär serier om just historia och ser så många olika historie program och de.

Minns också en händese från när jag gick på IV att vi snackade om droger och dess förstörelse kraft och jag kan säga att jag ägde ut alla i klassen i den frågan för jag själv tar ju droger har vänner som sitter inne pga drogerna och läst mycket om just droger. Dom i min klass hade ju fanimig ingen anning om vad dom snackade ens om. Fick också beröm att jag har mycket almänt vetande om samhället och de vilket man har läst och sett på tv och de dom åren man bara satt hemma med ångesten och hela köret.

Oj, snöade lite i väg nu med svaret men tack igen för ditt svar. Får väl tänka posetivt om min framtid men känner ändå på mig att jag kommer inte leva ens 5 år till

//Thestalkerdude

EDIT: tack för länken också

Har ni emellanåt problem med alltings meningslöshet? Problem med att sätta upp mål och finna motivation i saker utanför era intressen? Samt att veta vad ni vill.

Ja jag har verkligen det, ser ingen mening i tillvaron och det mesta är bara meningslöst. Sätter aldrig upp några direkta mål för livet just nu, förutom att hitta ett jobb. Mina intressen är det enda som jag brinner för och det som jag lever för, allt annat ser jag inget direkt värde i.

Hoppsan! Fick mig att tänka på en av mina polare (också aspie) som jag träffade för nån vecka sedan. Vi gled in på familjegrejer, att han är strax under 30 & redan morbror. Jag nämnde att min äldre halvsyrra ännu inte skaffat barn & kanske inte finner det vara hennes grej.

Jag: "Det dröjer nog tills jag blir morbror alltså"
Polaren (skämtsam röstläge): "Men din yngre syrra då? Hon kanske skaffar barn direkt när hon blir byxmyndig?"

Det var först när jag var hemma som jag muttrade för mig själv att "Vill jag höra sånt om min lillsyrra?"


Är det väldigt känsligt?

Mina specialintressen har varit rätt så olika: Det första måste ha varit bilar. Hade ett par böcker inom ämnet som liten, samt en hel del modellbilar som var min "samling". Enligt min mamma kunde jag sitta i säkert en timme & ha monologer kring olika märken, dess modeller, ursprungsland etc

Runt 1993 gick jag på dagis & när Jurassic park kom på bio/video hade jag ett sjukt stort intresse för dinosaurier (liksom mina jämnåriga kompisar). Mycket info som man slukade inom det här ämnet.

Runt samma period var jag väldigt intresserad av marinarkeologi (Vasamuseet tog päronen ofta med mig till). Farsgubben har också nämnt hur man kunde dra ur en massa info om udda djurarter ur mig

Som det är idag är väl film det stora intresset, rysare & asiatisk film konsumeras väl mest skulle jag tro


Singel & ibland funderar jag starkt på att sätta in nån kontaktannons av nåt slag, senast jag hade en flickvän var jag 19 & pga min ovana kring förhållande sprack det snabbt (fanns väl fler anledningar men det är för privat att ta upp). Även om jag inte har nån direkt kontakt med tjejen idag har vi kunnat prata om det i efterhand, så nån direkt avsky hade hon aldrig gentemot mig.

Men det där kommer när tiden är rätt, varför stressa fram nåt?


Som det är nu saknar jag motivation för enklare saker (svårt att städa & har inget vidare intresse för praoplatsen jag bussats ut till) men mål har jag väl satt upp till viss del. Vill resa & se jorden (drömmen vore att åka till Japan om nåt år eller så) & jag funderar på att ta upp pluggandet lagom tills nästa år & göra nåt med mitt liv

Du tog orden ur munnen på mig. Känner exakt lika dant, tom reseplatsen stämmer. Ända som skiljer är att jag har ett jobb istället för praoplats, men är omoteverad precis som du.

Fick reda på att jag fömodligen hade Asberger runt midsommras i år.

I 20år har pappa undanhållt det för mig, han har tydligen också grov asberger ( Mor min som berättade )

En hel del pusselbitar föll på plats när jag googlade på det sen..

Kan man få utskriver någon benzo?
Har riktigt jobbig folkskräck, som även min flickvän får lida av när vi t.ex. går och handlar och jag går runt med panik och bara vill därifrån/smälta genom golvet. Eller när vi åker kollektivt och jag vågar inte öppna munnen för att nån annan kanske hör vad jag säger..

INGEN människa bryr sig om vad andra människor gör eller beter sig ute på stan, ingen människa bryr sig om vad du pratar om på bussen, du är bara en i mängden (i andra människors ögon).
om du köper kondomer på ICA så kommer varken kassörskan eller andra människor att reagera, dom kommer inte ens minnas att du köpte kondomerna 5 min efter köpet. (jag reagerade lite när en man i 50årsåldern hivade upp 10 paket kondomer på rullbandet en gång, men när jag hade gått ut så tänkte jag inte mer på det)
din paranoia beror (kanske?) på att du tror att människor i omgivningen följer varenda ord eller rörelse från dig(?) men så är inte fallet. folk har inget intresse av att analysera ditt beteende.

ville bara ge dig lite info som du kan utgå ifrån

Haha. Jag har faktiskt tänkt på det där med kondomer. Typ med ett nervöst leende till kassörskan fråga om hon har några i större storlek.

Jag har en liten fråga, hur mycket får ni i handikappersättning samt aktivitetersättning? Eller de andra bidragen.. Skulle vara roligt att veta!

Mvh Myrix

Inte ett öre (inte än så länge iaf, men dom är inte klara med alla utredningar än) utan sitter fast hos SoC på existensminimum (totalt ~5000 i månaden allt inkluderat).