Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ja. Har du?

Ja. Men då har jag inte blivit diagnostiserad (ännu).
Ser du dina Aspergerdrag som en begränsning, eller en "gåva"?
Ofta brukar det vara som så att AS hänger ihop med andra diagnoser, så har du exempelvis ADHD??

Ingen som helst gåva eller begåvning att ha Asperger i min mening, ger ingenting av värde i utbyte samt att inte kunna integrera med människor normalt drar ju oftast ned helheten av en diskussion eller socialt samspel. Går inte direkt att fungera normalt i samhället för min egen del då diagnosen sätter begränsningar, antar att jag har en del andra problem då allt är en jävla röra. Helt enkelt...

Så är även min bild på hur man "bör" se det.
Tycks vara rätt märkligt hur många med AS är väldigt glada, då de känner sig annorlunda, även fast deras sociala samspel med övriga är undermåligt.
Tror faktiskt inte det har med att de just har AS/ADHD/whatever, utan snarare en mer generell rädsla över att vara någon annan. (Andra begåvningsattribut, personlighetsdrag m.m)

Dessa individer har väl redan så pass innötta tankemönster och beteende som dom inte kan ändra på, så uteslutande tillförlitar sig dessa på att leva utifrån sina begränsningar. Finns egentligen ingen som helst funktion i att anpassa sig till sin diagnos enligt mitt tycke, försöker göra det bästa av min situation samtidigt jag försöker bryta mig ur irrelevanta tankemönster och bygga upp mitt sociala liv.

Om vi utgår i från detta bör väl stimulanter användas rätt flitigt mot AS och autism överhuvudtaget, men så som jag förstått det brukar CS-medicinering ofta vara någonting selektivt som ibland erbjuds, men absolut inget måste, även om det förmodligen skulle hjälpa åtminstone en hel del. Måhända är det kanske lite overkill att använda stimulanter då de generellt sett är avsedda för att behandla koncentrationssvårigheter. Eller vad tror ni??

Skulle ni säga att det är en stor majoritet av aspergararna som känner igen sig i den här beskrivningen? är det runt 50 % är det 25 % som blev skapt såhär

Stjälv känner jag mig indirekt förolämpad över att det ev kan existera såna männirskor, i-och-med att jag måste dela min diagnos med dessa, en diagnos jag är såpass trygg i att jag tycker mig förtjäna bättre att få vara kriterium talesmanen för er andra än dem iaff, ochså låtsas vi att dom som inte platsar får en diagnos med nytt festligt namn
jag baserar valet på att alla andra aspergerdefekter känns väll faktiskt som drontgötsel i en jämförelse med ovanstående defektum, jag har inga stora problem att bli fel-behandlad av min omgivning gällande mindre genanta! saker är just innebörden av citatet ovan

Antingen är det en tidnings & internet anka, eller så kan jag verkligen med rätta klappa mig fär bröstet & konstatera att jag är en jävligt sällsynt variant, dubbel-underdog ifrån både neurotyper & andra aspergare,
finns det någon annan som känner lite som jag att andra aspergare är kretiner & undermännirskor som inte går att umgås med? att man föredrar att hänga runt neurotyp-kretinerna eller sig stjälv bara.

Mja - jag tror att de där typiska exemplen mycket hänger ihop med att AS ursprungligen enbart var en diagnos som barn fick. Antagligen _finns_ det vuxna som fortfarande har stora svårigheter med bildliga uttryck (frågor i stil med "kan du öppna fönstret?" är litet annorlunda, se nedan *), men min erfarenhet av diverse aspie-forum (sedan sent 90-tal) är att det också finns väldigt många AC-personer med en stor förkärlek för metaforer.

Detta är antagligen något som dels är individuellt, men kanske också litet beroende av uppväxt. En aspie som föds i en annars väldigt NT-social familj kan ha större svårigheter skulle jag tänka mig. Själv var jag nog väldigt ung när jag fick begrepp som metaforer/liknelser och t.ex. sarkasm förklarade för mig. Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle vara att växa upp med föräldrar som inte förstår att _förklara_ dylika saker för sina barn. Men sådana verkar existera.

Visst händer det mig fortfarande att jag märker att jag tolkat något alldeles för bokstavligt - speciellt när det gäller begrepp och fraser som jag lärt mig redan som mycket liten.

* Är inte problemet med indirekta uppmaningar ("Kan du öppna fönstret?") egentligen ett helt annat? Nämligen det att samma fras kan ha två olika innebörder, och för att veta vilkendera som menas så måste man analysera tonfallet? Eller situationen - egentligen bådadera, ingendera ensam garanterar att man tolkar rätt.

Man kan som liten aspie också tycka att vissa fraser är väldigt irriterande, eftersom de är ologiska. Själv avskydde jag artighetsfrasen "Kunde jag be att få...?", eftersom själva begäran om nånting saknades i den. "Kan jag få ...., tack?" funkade mycket bättre.
(Denna irritation över ologiska uttryck gick över i tonåren när jag lärde mig mer om språkets meta-funktioner.)

Vad brukar personer med Aspbergers tycka om alkohol, om det går att generalisera?

Ursäkta om det har avhandlats tidigare i tråden.

Mja stjälv har jag faktiskt inte träffat någon där det finns bevis för att denne är AS, förutom min brorsa då & precis som jag så är han överkvalificerad socialt dom aspergare som bor på gruppboenden iaff, planen var att han skulle testa bo på ett sådant i vinter, och personalen har nu i stort sätt skickat hem honom igen pga av att han inte platsar för vad dom är vana vid, dom hade aldrig träffat något liknande, så jag går helt på hans historia i hur dom andra intagna däremot betedde sig på det där häktet, jag fick helt enkelt min fördomar besannade känns det som, på "kan du öppna fönstret" nivån & folk som inte ville åka därifrån & hem ens på julafton, humor


Kan väll till viss del vara som du säger, här är det garanterat en sånt där gränsfall, i ett nytt guldkorn signerat
http://aspbladet.wordpress.com/2009/10/15/aspergers-syndrom-ett-osynligt-funktionshinder/
Det behöver ju inte vara socialt opassande om en vuxen viskar dynga om främlingars utseende nere på stan till sina relativt färska bekanta, det gör neurotypvuxna ochså..efter alkohol b.l.a, att artikeln använder just "titta han har viktproblem" som den stjälvklara lillgammla frasvalet är humor, det misstolkas ju knappast som en taktlös förolämpning utav samtalspartnern, det blir ju snarare en hövlig gravallvarlig observation som kan tolkas som en invit till ett vidare samtalsämne bara, & väljer man att snacka riktig skit om den uppsvullna tanten..men med glimten i ögat istället som tydligen inte aspergaren förmår (excluded jag & brorsan dårå) så är det inte heller opassande, just för att de nu är på skoj istället för fakta, slutsatsen är att det finns bara ett läge som är opassande för det här exemplet dom tog, & det ligger mitt emellan dom två jag nämde, dvs är att bli upprörd över att måsta ta del av tantens skånkande fettvalkar.

Jag har läst att Asperger kastas flitigt ut till allt och alla. Jag undrar vad ni bygger dessa teorier på?

Personligen så är jag en av de som tror att psykiatrin på senare tid blivit ganska generösa med den diagnosen, men min uppfattning (och andras) kan ju också bara bero på att AS har fått mer uppmärksamhet i (bl a) media och kanske i allmänhet diskuteras mer öppet. Det är ju trots allt en förhållandevis ny diagnos. Enligt läget idag så uppskattar man ju att det är 2-4 personer på 1000 som ska ha diagnosen men ibland känns det som det är fler.