Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

nja, vanligt jäkla larm på mobilen, problemet är att jag märker inte på några dar iaf om jag inte tagit mina piller, blir seg och trött och börjar frysa

Det värsta man kan göra för mig är iaff att särbehandla ur ett råom-perspektiv & ställa till en scen..en dålig egenskap jag har me know, jag tror kanske att många aspergare stjälva kommer att avvika från området ifall dom börjar må dåligt under neurotyp gruppakitiviteter, jag känner ständigt en sån elitism vs mina jämnåriga enbart..att jag ska vara oefterhärmlig & att deras lekar är så korkade ändå att det inte är värt att plåga sig vidare & hålla lådda, värre blir det om det är "vuxna" scoutledare som håller i det hela, jag pallar nämligen inte att som det känns "svika" den äldre generationen, finns det nån som känner någotsånär liknande? att männirskors ålder hämmar er reaktion?

Det är nog en fråga som har närapå lika många svar som det finns aspien... De individuella skillnaderna är för stora för några generella råd. För en del funkar det fint med "rakt på sak" greppet (typ: "tycker du det är jobbigt när vi alla pratar tillsammans? Skulle det vara bättre om du gick och fixade det där, och så summerar jag snacket för dig senare?"), för andra inte alls (typ ovanstående strategi skulle leda till att aspien kände sig utpekad och än mer obekväm).

Det enda generella skulle väl kanske vara att ha en klar "dagordning" eller "föredragningslista", de allra flesta aspien (och väldigt många andra också!) ogillar skarpt när saker flyter sådär odefinierat. Att bemöda sig om att tala och uttrycka sig tydligt är också alltid bra - och igen så gäller det här inte alls bara aspien; de allra flesta möten/gruppsituationer funkar bättre om någon orkar ta på sig rollen som "ordförande" som summerar vad som pratas om då och då..

Jag vill t.om tro att majoriteten? inte kan finge det särskilt naturligt när tanten ifrån socialstyrelsen böjer fram sitt snyte flera dm & spärrar upp ögonen på dom vidaste gluggar & och ur hålet släppa sin fingerade norrlandströtta svada av lååångsamma bokstäver som bildar ordet 'gruppboende' osv, jag har aldrig känt mig så utvecklingsstörd som i det ögonblicket jag borde ha gjort en Jesper Odelberg & iscensatt krampaktiga CP-skrik & sludder bara för att göra hennes generella AS-manual tillfreds, alternativt börjat raljera över hennes tilltag & shocka henne, men givetvis var jag för feg & intiativlös för båda där & då

Jag hoppas att du menar att man inte ska för säkerhets skull inleda med att dumförklara (prata tydligt) spergaren utan att denne stjälv fått bekänna färg med sitt eget tal vilken nivå denne kan tänkas ligga på, jag kan tycka att förnedringen för dom högfungerande som får detta i ansiktet är värre än att en lågfungerande ev får förbli föbryllad under några få extra sekunder

Mitt liv blev mycket enklare när jag slängde ordet "självdisciplin", och istället utifrån ett ASD-perspektiv började fundera på varför rutinsysslor är så svåra. Jag har bollat med många olika teorier genom åren, men återkommer till två grund-orsaker som verkar stämma _för mig_:

- Svårigheter att sålla intryck och därför bilda rutiner
- Avsaknad av inbyggd struktur vis-a-vis tid, och en tendens att glömma saker jag inte rent konkret ser.

Det senare kan låta som två olika saker, men jag ser dem som klart relaterade: i bägge fallen handlar det om svårigheter att fokusera på mer än en övergripande sak i taget.

Det där med att det tar längre tid att bilda rutiner (bl.a.) är något som Lorna Wing skriver om i någon av de där tidiga böckerna: hur autister i allmänhet har en mycket långsammare habitueringsmekanism för olika stimuli (minns inte exakt hur experimenten såg ut nu, men det var alltså en konstaterad fysiologisk skillnad).
Den andra delen av det problemet är det där litet defekta "filtret", att man lägger märke till för mycket detaljer.

När du kombinerar dessa så blir det plötsligt förståeligt varför en så enkel rutin som att borsta tänderna eller ta en dusch kräver betydligt mer av en ASD-person än av en NT. Det finns _alltid_ små detaljer som skiljer en situation från en annan, redan ljusförhållandena under olika årstider är en sådan.

Så i jämförelse med de flesta NTn så tar det hemskt mycket mera tid och arbete att nöta in en rutin, om det alls går i den mening som NTn har rutiner.
För mig känns det till en viss del som bortkastat arbete att försöka hålla mig med rutiner - minsta lilla detalj (ljus, ljud, ett föremål som är i en litet annan position) kan kasta mig ur rutinen, med en obehaglig känsla av förvirrning som följd.

Däremot har jag haft litet framgång med att försöka skapa "mikro-rutiner", alltså istället för att ens försöka nöta in något med många delmoment till en rutin försöker jag bygga upp ett "bibliotek" av småsaker.
Detta är bitvis att arbeta mot min egen tendens till att vilja ha allting så sammakopplat som möjligt (jag är den typen som skriver inköpslistor enligt hyllordningen i butiken), men det har faktiskt hjälpt en del. Såna småsaker som att skapa _väldigt enkla_ regler för vissa situationer, typ att när jag tar sista mjölken så skriver jag _omedelbart_ upp det, när en handduk slängs i tvättkorgen så ersätts den _genast_ av en annan.

Den senare aspekten, avsaknaden av tidskänsla och en tendens att "tappa" osynliga saker ur medvetandet, där hjälper en palm/telefon/elektronisk kalender till en viss del. För mig har jag dock märkt att jag måste vara litet sparsam med hur jag använder den, annars så börjar jag strunta i den.

Ja, och så finns det en aspekt till som jag mer och mer börjar se att påverkar: det rent sensoriska. Jag tycker helt enkelt att vått hår eller att diska känns obehagligt.
De allra flesta former av motion ger mer inte heller någon som helst "endorfin-kick". Också i allmänhet verkar min hjärna ha ett väldigt svagt "belöningssystem"*.
Har tyvärr inte hittat något bra hjälpmedel för det problemet ännu.

När det gäller det vanliga problemet att komma ihåg att äta och dricka vettigt, så har jag haft litet hjälp av att detta är något jag lärt mig att vara uppmärksam på redan som barn. Så där blir det oftast problem bara om jag är ordentligt deprimerad eller stressad.

Ursäkta, det blev en lång och ganska spretig post det här. Just nu skall jag dock tillämpa litet "självdisciplin" och ta en dusch och en promenad istället för att sitta och fila på dessa frågor!

*Belöningssystem, ja. Där ligger kanske en del av svaret på frågan om "taskig självdisciplin". När man får väldigt liten - eller ingen alls - "intern belöning", dvs en positiv inre känsla, av att ha fått något gjort måste det ju helt enkelt vara _betydligt_ mycket svårare att upprätthålla någon som helst självdisciplin. Det positiva utfallet förblir ju helt teoretiskt för en!
Det här är en ganska ny upptäckt för mig: att "så skönt att det är över" och "bra att det blev gjort" INTE för de allra flesta människor är något som skall läras in i barndomen, utan något som s.a.s. händer av sig själv...

Absolut!
Som du mycket riktigt sade, så gäller ju detta i princip ALLA människor - tydlig kommunikation är bra, sluddrande och såsighet är illa.

Och en grundsten i bra kommunikation är ju att anpassa sig efter den man talar till - goda naturliga kommunikatörer ("über-NTn" ), gör ofta detta instinktivt, men alla kan lära sig att bli bättre.

För NTn som skall kommunicera med aspien kan det ju dock vara litet svårare, eftersom en del av den feedback de väntar sig i form av mimik eller tonläge kan saknas eller vara förvirrande. Där gäller det nog att vara uppmärksam på vad personen faktiskt säger, och inte _anta_ så jävla mycket.

(Själv har jag märkt att det är rent fenomenalt vilka effekter tillämpning (också om den är litet överdriven och inte speciellt bra) av litet grundläggande principer för kommunikation kan ha på kommunikation med NTn. Att ge akt på minspel och kroppspråk, att spegla det emellanåt, att upprepa vad folk säger men med andra ord, m.m. m.m. Man kan ju förstås göra grova missar också , men det är sällan så farligt - alla man träffar behöver ju inte tycka att man är världens trevligaste och naturligaste typ, det uppvägs glatt av de gånger man lyckas få till riktigt intressanta samtal.)

Med personen jag syftar på får jag ofta känslan av att h-n tycker att
det är typ under värdighet att vara med på "lekar" och sådant.
Men samtidigt (och det är det jag har lite svårt att få ihop) så verkar det som om h-n inte riktigt förstår, om det är regler och sådant. H-n förstår inte enkla saker, utan tror alltid att allting har mer avancerade delar. Kan börja veckla in sig i resonemang som är så invecklade att ingen förstår vad h-n säger.

Jag funderar ganska mkt allmänt över det här med bemötandet, det var därför jag tog chansen att fråga lite. Men jag förstår ju att folk med aspergers inte är likadana allihopa givetvis
Tänkte ändå lite generellt om det går att säga vad som är shysstast...
är det shysstare som utomstående att tex inte bjuda med personen på saker som man vet att h-n inte trivs med? (fest där man spelar spel och allt är rörigt och oorganiserat/ shoppingrunda utan något speciellt mål med kompisar... bara exempel jag kom på som min käre vän verkar vara extremt obekväm i) Det känns väldigt elakt att lämna personen utanför, men samtidigt verkar h-n aldrig tacka nej utan hänger på men ser ut att lida hårt av det?!

Jag blir ofta irriterad på personen eftersom h-n alltid verkar utgå ifrån att jag är mindre vetande. Vilket inte är sant. Vi har bara helt olika sätt att tänka och uttrycka oss på. Blir ofta bråk

Aspsusa
Tack för svaret.
Jag är en person som gärna svävar ut när jag pratar, kan säga halva meningar, pratar mycket icke-verbalt.. nickar, gör gester och så
(nu låter jag nog knäpp men det är sån jag är bara). detta blir problem tillsammans med just den här personen.
Men när jag anstränger mig och just talar tydligt och konkret, då blir det en sån kontrast mot hur jag uttrycker mig i vanliga fall. Då märker h-n att jag "sär-pratar" för att nå fram, och verkar bli irriterad.
H-n blir väldigt irriterad i allmänhet när h-n inte förstår, lika irriterad som jag blir... pust.
Känner att jag vill tillägga att det rör sig om en intelligent person som man inte gärna vill "peka ut" genom särbehandling, men det funkar ju inte annars heller! Vet inte hur jag ska vara. Blir osäker.

Jag är 19 år har diagnosen asperger och jag känner igen mig ganska väl dom flesta gånger. Var väldigt osocial förr och på dagis satt jag i buskar och kolla på småkryp på rasterna medans dom andra ungarna lekte med varandra. Klättrade i träd, lekte med bilar m.m. Hade en naturbok med fiskar och småkryp som ständigt var i mina händer och vid 4 års ålder kunde jag namnet på varenda fisk som fanns i stort sett. Likadant med insekter. Snubblade ofta på mig själv när jag var i samma ålder, men idag har jag dock inga problem med motoriken.

Har fortfarande problem med att åka buss fast jag är 19 år. Klarar inte att stiga på en buss full med främmande människor och jag är helt ansvarslös i stort sett vad gäller det mesta. Mina intressen är väldigt ensidiga. Kan gå och prata om samma sak hela tiden. Min vänskapskrets har ett väldigt litet omfång och jag sitter mest hemma på kvälls-helgerna vid datorn eller spelar bas än att vara ute på krogen eller festa med kompisar. Anledningen är kanske att jag knappt är med några i min egna ålder.

Det är antingen vuxna eller några som är några år yngre. För några årsen hade jag också väldigt känslig hörsel. Kunde inte stå vid en väg när en vanlig lastbil åkte förbi utan att vara tvungen att hålla för öronen. Låter otroligt men så var det. Några häftiga grejer ändå är att jag har fotografiskt minne vilket menas med att jag kan med lätthet komma ihåg saker detaljerat från och med jag var så gammal som 3-4 år alltså se det framför mig precis som det var då, som en bild av det i huvvet vilket andra människor finner mig helt otrolig i.

Kan också se en på en som t.ex spelar ett instrument, bas eller gitarr. Behöver bara kolla en gång på halsen hur han spelar och sen kör jag det utantill utan att han behöver visa bit för bit om och om igen. Också grymt gehör. Behöver ofta bara lyssna på en låt en gång för att omedelbart höra exakt vart den personen spelar basen eller gitarren på låten.

Det sociala är dock det största problemet med asperger.

Utan den biten hade det inte vart något problem alls. Kan inte ens umgås med mina närmaste vänner utan att jag känner mig obekväm på det sociala planet. Det här med konversation har aldrig legat för mig.

Mycket här stämmer in på mig. Kom att tänka på en sak. Jag var sjukt duktig på att läsa in saker till prov i skolan. Var även duktig på att motivera svar. Så länge jag fick en fråga gick det bra. Men om jag fick en mer diffus uppgift som att skriva en skönlitterär uppsats så var det helt tomt. Kände mig så jävla lost. Kände mig handikappad. Är detta något typiskt?

Låter inte precis obekant.

Lustigt att du skulle nämna det, för just igår så tänkte jag på precis detta: att jag så länge jag på något sätt blir uppmärksammad på något, och m.a.o. kan konstruera det som ett problem eller en uppgift så kan jag oftast lösa eller utföra det.

Det som fick mig att tänka på det var en så vardaglig sak som att jag såg litet smuts på mina glasögon: smuts på glasögon var något som jag var totalt omedveten om ända tills jag var kring 22 år, och en bekant vänligt men bestämt insisterade på att få putsa mina glasögon för att hon inte orkade se på skiten mer. Sedan dess har jag varit _medveten_ om detta: att glasögon blir smutsiga och behöver putsas.

Ibland känns det litet hopplöst: man lär sig mer och mer, upptäcker fler och fler små vardagliga saker som man borde hålla koll på. S.a.s. mer och mer "uppgifter" som behöver uträttas. Det är som om livet bara vimlade av dem, och det är jäkligt energikrävande att inte ha någon "känsla" för vilka man skall strunta i och vilka som är viktiga (och när!)*, utan alltid vara tvungen att analysera det hela som nån jävla skoluppgift.

Jag skulle nästan vilja säga att denna svårighet, och ibland totala "blindhet", för det icke-definerade eller flummiga kanske kunde ses som en aspig grundsten.
Länge räknade jag det som ett minus i AS-kolumnen för mig att jag ju inte saknade "sunt förnuft", åtminstone efter vad jag tyckte. Men det är ju faktiskt så att jag dels blivit explicit _lärd_ att resonera logiskt-praktiskt kring vardagliga ting som barn, och dels så tenderar jag att "konstruera problemställningar" eller "lösningshypoteser" kring det mesta.
Gör jag inte det utan försöker "slappna av" går det åt skogen, och dessutom känns det jävligt obehagligt.

För *mig* skulle jag säga att detta är så fundamentalt att teorin t.o.m. går att utsträcka till det sociala: först när jag som 10-20 åring började intressera mig för oskrivna sociala regler och kommunikationsteori började jag få litet grepp om den biten. (Och då hade jag ändå haft tur i valet av föräldrar, redan som liten hade jag fått många sedvänjor etc förklarade och analyserade för mig - historisk bakgrund, paraleller till djurvärlden etc.) Umgänge med andra människor blev genast mindre stressfyllt när jag hade ett "bibliotek" av teoribildning att passa in det i.

*Ibland kan jag TRO att jag har en känsla, en intuition, för hur saker borde prioriteras, men jag har lärt mig att inte helt lita på den - "unknown unknowns" och allt det där. Utan en explicit tankebana för hur något borde göras kan de mest underliga saker hända.