Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Vad du egentligen försöker säga är att du tycker att du själv är smartare och bättre än resten av mänskligheten?

Han kanske menar att det finns fördelar och negativa askpekter oavsett vad man nu tillhör?

Jag tycker att det mest låter som att han försöker hävda sig genom sin diagnos. Antagligen så ogillar han det faktum att han har fått en diagnos och att han inte kan kalla sig för normal (vad det nu än är…) och då vänder han sig emot alla ”normala” och hävdar att de ändå är värdelösa…
Människor som har aspergers syndrom kan ha likheter med varandra, men det betyder inte att de är kloner…

Jag ser mig själv när jag läser Deceptor inlägg, men inget alls av vad Rakii skriver. Jag tycker AS är en för luddig diagnos egentligen.
Visst kan jag se ner på normala, men jag vet samtidigt att normala ser ner på mig. Ibland kan jag känna mig övermänsklig, då jag saknar mycket av vad normala känner, brist på empati eller totalt ointresserad av vad andra känner, jag känner knappt rädsla och jag tar inget på allvar, dock så finns det negativa med som att jag inte kan känna glädje.
Så visst kan jag känna igen "diagnos vs normal" tänket. Jag har aldrig träffat någon som mig, vilket jag önskar att jag kunde, därför kan jag inte se mig på något sida, då jag ser mig själv som en ensamvarg som inte tillhör något eller någon.
Nu har du fått en insyn i en AS hjärna.

Känner du aldrig empati för andra människor? Är det för att du har svårt för att förstå dem? Händer det någonsin att du känner dig underlägsen "normala" människor?
Vad jag försöker förstå är ifall de här känslorna om att vara bättre kommer från att ha fått diagnosen och då få höra att man är "fel" och då så är det lättare att tycka att det är de som är fel, eller fanns de här känslorna redan innan du fick diagnosen?

Tack för insynen i en AS hjärna
Jag har fått höra att jag har en sådan själv ( dock så är jag inte övertygad om det...)

Visst kan jag försöka känna, om jag sätter in mig själv som i deras roll, men det är fortfarande inget jag bryr mig om. Jag känner mig inte underlägsen heller, eftersom jag inte tar något på allvar och jag känner aldrig någon glädje. Därför spelar det ingen roll vilken situation jag än hamnar, jag kommer ändå inte vara lycklig. Människor går som i flock och jag har inget behov av att tillhöra en.
Så om du undrar om jag är avundsjuk på "normala" så är svaret nej.
Det spelade ingen roll för mig när jag fick diagnosen, jag kände ingenting, jag var totalt likgiltlig. Jag är som jag är, jag tänker inte ändra på mig och jag kan inte heller göra det för den delen.
Jag var inblandad i slagsmål hela tiden när jag var liten, i likhet av David Sjöblom så var jag inte mobbad, eftersom jag inte var rädd för att slåss. Dock blev jag kallad bland annat kallad mördare och att jag var precis som Hitler, av mina klasskamrater. Det var dock inget jag brydde mig om.
Så visst jag har väl alltid varit udda antar jag.

Jag har papper på att jag är smartare än största delen av mänskligheten, så det behöver jag inte "tycka".

Neurotypiska människor är tragiska flockdjur. Bingolotto, modenycker, upphetsning över idrott...futtiga grejer. Precis som NaturalSelector så känner jag mig mest av allt upphöjd över det mesta som "normala" människor brinner för. Om det bara hade funnits AS-personer i världen hade det troligen varit ett paradis. Ingen hade brytt sig om att stifta löjliga lagar som inte betyder ett skvatt ur universums perspektiv...ingen löjlig religion...inget skvaller om andra människors "hemligheter"...

Jag undrar om vi är släkt.
Du är skrämmande lik mig.
Dock finns det ju variation innom diagnoser med, en stor skillnad är kanske att du och jag inte bryr oss att tillhöra majoriteten. I olikhet som vissa AS.

Innan jag fick min medicin kände jag oftast likadant, kunde tex stå på en fotbollsmatch totalt fascinerad över pöbeln...förlåt...publikens uppförande (inte alla förstås) skrikandes allehanda okvädingsord åt spelare och domare. Bingolotto = ångest och hur någon kunde lägga vikt vid något så ytligt som märkeskläder tog jag som total jagsvaghet.

Nu idag? Nu kan jag mysa med publiken och ignorera pöbeln, kan släppa det "fåniga" med Bingolotto och njuta av vännernas närvaro trots programmet och låta mig dras med av engagemanget när någon pratar mode då det nu bara påminner mig om mina intressen!

Betyder detta att jag numera är en förtappad själ, en som tagit steget ner i träsket och blivit neurotypisk?


6 miljarder människor som frenetiskt katalogiserar intressanta saker?

LL

Får man fråga vad du gör?

Äh, man bygger robotar som tar hand om sådant. Bill Gates har AS, förresten.

Kan man ha asperger även om man är bra på att tolka ansiktsuttryck och läsa mellan raderna?