På knappa kvarten får vi se byggande av raketen, uppskjutningen, och slutligen hemkomsten, allt inom knappa kvarten.
Däremellan tillfångatas resenärerna av innevånarna på månen.
Kul att återse den igen, det var länge sedan, 3/5
Här ska man inte glömma att filmen ännu är en ganska ny uppfinning, och man kan redan göra alla dessa trick, som idag kanske direkt imponerar.
Men visst är det kul att filmen finns kvar
Triangle 2009
Såg precis klart denna och här är mina tankar om den. Filmen kan nog kategoriseras som en rysare eller kanske thriller, men för mig är det åtminstone inte skräck. Det är ingen hardcorefilm med en massa övervåld, men nog är den lite läskig. För det andra så är det svårt att säga särskilt mycket om den då det finns en central mekanik i filmen som allt kretsar omkring och den tycker jag att tittaren själv ska upptäcka för att filmen ska kännas givande.
Rullen är värd ett mittimellanbetyg och den får en rekommendation av mig. Jag gillar nautiska teman och filmen var tillräckligt annorlunda för att den ska vara värd åtminstone en genomtitt för fans av genren.
(öppna inte spoilern om du ska se filmen)
Filmen handlar om ett gäng som ger sig ut på havet för att segla och umgås. Allt är frid och fröjd ända fram till att de råkar ut för ett plötsligt och våldsamt oväder. Segelbåten kapsejsar i stormen, men turligt nog dyker Viking Line upp 5min senare som de enkelt kan traska ombord på. Färjan är helt öde men verkar till synes fungera bra och kör på som normalt trots att det inte finns en levande själ ombord. Suspekt värre. Sällskapet är rätt obrydda om det, de till och med sätter sig och äter lite mat i matsalen och skämtar med varandra.
Jag ska inte dra ut på det mer. - Det som händer och det som är filmens grej är att de fastnar i en slags oändlig mördarloop där ute på färjan. De dör en efter en och det visar sig att den skumma tjejen som är huvudfigur på något sätt dödar alla om och om igen ända fram till att hon själv blir dödad men kommer tillbaka, i ett nytt haveri, och så fortsätter det. Fråga mig inte hur detta går till, allt hänger liksom inte ihop och fler än en gång så störde jag mig på tvivelaktiga plotthål. Samtidigt är det bara en film. Skitsamma om det finns lite luckor här och där, det är ändå en underhållande rulle och det märks att de försökt att få till en sammanhängande historia trots det märkliga temat.
Jag uppskattade också att filmen ger oss lite mer handling och fortsätter en stund efter det att tjejen klurat ut hur hon ska bryta mördarloopen och ta sig därifrån. Det hade varit enkelt att antingen bara låta alla dö och låta filmen sluta så, eller ge en hint om att hon lyckades bryta loopen och kom därifrån tillslut, men man bemödar sig med att låta tjejen lämna båten och komma hem till sitt barn. Och sen fortsätter storyn med att nu finns det en annan -elak- version av henne som hon behöver handskas med. Osv osv.
Sen fortsätter det så här en stund till. Filmen är ganska wild.
__________________
Senast redigerad av Clownfysik 2025-08-09 kl. 01:16.
Jag har också svårt med filmer som handlar om missbruk. De brukar oftast vara tragiska och jag är inte förtjust i att se vrak till människor och följa med i deras nedåtgående spiral mot det oundvikliga. Deprimerande filmer överlag har jag svårt för. Elände finns gott om i verkligheten så jag behöver inte mer av det när jag ser på film.
Kollar på denna nu. Har inte tagit mig igenom hela än, men än så länge så är den bra. Gillar den bättre än Harry Potter versionen. Den känns brittisk och den måste vara gjord för tv. Den har såna -reklampausavbrott- i brist på bättre ord.
Jag förstår dig, och jag känner likadant. Just denna film var dock något jag faktiskt kan tänka mig se igen ändå, för det fina konstverkets skull.
Kul att du gav filmen från 1989 en chans! Och det stämmer att den var gjord för TV.
Som jag alltid säger kring dessa äldre svenska komedier... jag gillar ju dom, de är så sköna, avkopplande och lättsamma. Det är inget utmanande alls, utan bara feelgood. Att få se alla de där äldre skådespelarna i deras ungdom värmer mig verkligen. Det känns hemma och bra.
Jag minns första gången jag såg den... då tyckte jag den var lite "meh", men jag var väl lite ung då också kanske.
Efter det så har filmen växt för varje gång jag sett den. Den blir både roligare och bättre för varje gång, på något sätt. Är det att jag blir äldre och ser mer tjusning hela tiden?
Det slog mig också nu när jag såg den att Lasse Åberg spelar ju lite samma karaktär här som i Sällskapsresan-filmerna. Lite av en "mammas pojke", nördig i sina intressen (i denna film samlar han på gamla telefoner), osäker och lyckas på något sätt få den söta tjejen efter sig.
Hahaha
Alltså, jag fattar ingenting av den här filmen! Visst, jag är med på att...
Kevin Spacey egentligen är denna Söze, och att han i polisförhöret sitter och drar en rövare, mer eller mindre.
Men jag fattar verkligen inte alls vad det är jag ser, och jag vet inte vad som är sant och inte i storyn. Det känns bara som massa random olika scener som man slängt ut. Jag får verkligen inget samband i någonting alls. Och jag fattar heller inte vad någon pratar om, någonsin.
Jag är fullständigt lost här
Jag ser att man försökt göra en cool, häftig film som också ska försöka framställas som lite intelligent och komplex. Jag fattar det.
Men i mina ögon så är det bara smörja... visst, jag tyckte också den här var häftig förr, när jag var yngre, rökte på och hela den svängen.
Men nej... det här är bara smörja för mig nu. Jag kände så senaste gången jag såg filmen också, men tänkte att jag skulle ge den en chans till innan jag bestämmer om den förtjänar en plats i min bokhylla eller ej.
Den här kommer ryka så det bara sjunger om det.
Men jag kan också ha respekt för att man tycker om den här filmen. Den har en lite halvskön stil och den är emellanåt snyggt filmad och klippt, rent estetiskt.
Jag kan tänka mig att det jag känner kring denna film, är vad många personer känner kring Tarantinos filmer. Det ska vara lite häftigt, snyggt, coolt, men handlingen är ganska platt och bara "meh".
Själv älskar jag Tarantino. Så i mina ögon försöker denna film vara allt det som Tarantino är och lyckas så mycket bättre med.
Det här är en jävla skitfilm i mitt tycke.
Om någon tycker annorlunda så respekterar jag det. Jag vill bara vara tydlig med det, för jag vet att det finns en "The Usual Suspects-sekt" som blir väldigt butthurt när man kritserar deras favoritrulle. Precis som gruppen människor som blir butthurt om man inte råkar gilla deras favoritfilmer inom Marvel, eller Sagan om ringen. Samma sak även med bandet Metallica, dom har också en sekt som inte kan tolerera andras åsikter.
Så med det sagt, så hoppas jag att slippa påhopp för min upplevelse av denna film
Jag respektera er, och ni får respektera mig.
Som jag alltid säger kring dessa äldre svenska komedier... jag gillar ju dom, de är så sköna, avkopplande och lättsamma. Det är inget utmanande alls, utan bara feelgood. Att få se alla de där äldre skådespelarna i deras ungdom värmer mig verkligen. Det känns hemma och bra.
Jag minns första gången jag såg den... då tyckte jag den var lite "meh", men jag var väl lite ung då också kanske.
Efter det så har filmen växt för varje gång jag sett den. Den blir både roligare och bättre för varje gång, på något sätt. Är det att jag blir äldre och ser mer tjusning hela tiden?
Det slog mig också nu när jag såg den att Lasse Åberg spelar ju lite samma karaktär här som i Sällskapsresan-filmerna. Lite av en "mammas pojke", nördig i sina intressen (i denna film samlar han på gamla telefoner), osäker och lyckas på något sätt få den söta tjejen efter sig.
Den söta tjejen ja... vad fin hon var!
Bra film!
Repmånad är en riktig juvel.
-”Krogen..? Skogen..!”
Jag såg igenom Sällskapsresan filmerna för litet sedan. Stig, en sån hjälte han är. Kvinnorna trånar efter honom och männen önskar de kunde vara honom. Jag önskar det fanns mer svensk film i det stuket. Jag har nog sett alla de som räknas som svenska klassiker, men jag vet inte om det finns fler mer okända filmer som går att gräva fram. Du kanske vet?
Jag såg igenom Sällskapsresan filmerna för litet sedan. Stig, en sån hjälte han är. Kvinnorna trånar efter honom och männen önskar de kunde vara honom. Jag önskar det fanns mer svensk film i det stuket. Jag har nog sett alla de som räknas som svenska klassiker, men jag vet inte om det finns fler mer okända filmer som går att gräva fram. Du kanske vet?
Nä jag vet inte alltså... beror ju på lite vilka du redan sett. Jag vill också ha flera av de filmerna att gå igenom.
Jag tänker väl främst på dessa (inklusive relevanta uppföljare) när jag tänker svenska klassiker i samma stuk:
Repmånad
Sällskapsresan
Jönssonligan
Morrhår och ärtor
Gräsänklingar
Göta Kanal
Joker
Strul
Drömkåken
Nionde kompaniet
Kan inte riktigt komma på några fler, det beror på var man drar gränsen.
Annars gillar jag ju Pillertrillaren, Änglagård och Vägen ut också, men det blir lite annat.
Vi får följa ett antal kvinnliga poliser i deras vardag i en engelsk storstad.
Har inte tidigare tänkt på hur vardagen såg ut kort efter kriget, med obalansen mellan könen då många män gått åt i kriget.
Nåväl, vi får några personer som på olika sätt kommit på kant med lagen, rånare, barnaga, och till och med bigami, men polisdamerna fixar problemen, och bovarna fångas in.
Kändes som en lång reklamfilm för "kvinnor kan", eller vad det nu hette.
Men lite kul att se en del vardagsscener från en svunnen tid. 3-/5
Deathwatch 2002
Detta är en rysare som utspelas i skyttegravarna under första världskriget. Man får följa med ett brittiskt kompani soldater som ligger och trycker någonstans vid frontlinjen. Deras postering råkar ut för intensiv beskjutning och efter en massiv gasattack så tvingas de på flykt. I förvirringen och kaoset så irrar de sig vilse och hamnar till slut i en tysk skyttegrav där saker och ting inte verkar stå rätt till. Handlingen fick mig lite intresserad av denna så jag gav den en chans. Det är lite av en lågbudgetrulle, men den dög fint för en genomtitt. Skådespelarna gör ett bra jobb och miljöerna var precis så leriga, otäcka och slafsiga som jag hade förväntat sig. Det händer kanske inte jättemycket eftersom allt utspelas på ett ställe men jag tyckte inte det gjorde något, filmen gör det den ska och har hela tiden ett momentum framåt. Gillar du krigsfilm och lite övernaturlig horror så kan du ge denna en chans.
En musikal om fiktiva soul/rn'b/funk-artister under 1960- samt 1970-talen. Störst fokus på ett gäng tjejer.
Kul idé och välgjord sådan. Den som känner till en del om denna musik och scenen omkring kommer känna igen referenser. Både i musiken och det omkring. Det blir en mix-max av verklighet och fiktiva saker. Gillar även hur det glider in små grejer om verkligheten utanför musikbranschen här och där.
Musiken framförs både av riktiga sångare och skådespelare. Är glad att det inte bara är en film för Beyoncé att bli filmstjärna. Hon flyter in bra med övriga. En tredjedel av musiken skulle kunna varit riktiga hits, en tredjedel är okej och en tredjedel blev alldeles för mycket...
Musikalen är över två timmar och det blir alldeles för mycket musik. Scener som hade mått mycket bättre av att vara vanlig dialog blir sång och ja, det dödar en del. Allt måste inte bryta ut i sång.
Det dyker upp en del mindre roller som är roliga att se och produktionen bakom allt gör upp för mycket av det som är mer tveksamt.. Visst skådespeleri och vissa låtar.
In a Valley of Violence 2016
En simpel vilda västernhistoria med bl.a Travolta i rollistan. Jag satt underhållen genom filmen så betyget blir ett godkänt om än ett svagt sådant. Filmens svaghet är att den är så enkelspårig, den hade varit bättre med lite fler karaktärer och en mer utvecklad handling. Det är rätt och slätt en simpel revenge story som utspelas mellan en handfull personer. En f.d soldat kommer inridande till en gudsförgäten håla som styrs av ett slöddergäng. De beter sig som grisar och dödar mannens hund och fortsättningen kan ni räkna ut själva. Travolta spelar sheriff och är den som gör bäst insats, resten av rollbesättningen kändes mer tveksam. Jag hade velat se mer jävlaranamma i huvudrollfiguren, han kändes avslagen och gick som på tomgång mest hela tiden.