Buchi neri (1995)
https://www.imdb.com/title/tt0112593/
Svarta hål heter den, en skruvad svart dramakomedi om den homosexuelle guldblonderade Adamos emotionella resa en sommar i regi av italienaren Pappi Corsicato.
Först tror jag att de svarta hålen är onämnbara hål. Efter en dålig rymddatoranimering för att låtsas svarta hål i rymden kommer vi upp ur avloppet på ett svart hål i en pissoar och får se huvudrollsinnehavarens nakna skinkor. Det är gjort som vore det en parafras på inledningsscenen med dator-hjärnvindlingarna som leder till en pistolmynning i David Finchers Fight Club.
En annan man med byxorna nere verkar förtvivlad, men Adamo är obeveklig, han dumpar killen och han vill se det som att de aldrig har haft något förhållande. Det var "ingenting". Dags att dra vidare.
Men de svarta hålen som jag och säkert många andra inte kan låta bli att associera till visar sig istället vara några andra: om att kärleken är "omöjlig" och lämnar ett svart hål i själen när den inte är besvarad eller inte går att bygga vidare på till en varaktig relation.
Adamo återvänder till sin rurala hemstad för hans mors begravning. Han är osäker på hur gammal hon var, 50 eller 60, ungefär.
Han tar sig ett tillfälligt jobb som banantransportör hos en kille han var ihop med som ung och träffar en prostituerad kvinna, Angela (Iaia Forte) som tar emot torskar i ett fält utanför den lilla staden.
De båda utvecklar ett platoniskt förhållande som alltmer liknar en kärleksrelation och som därmed även riskerar att medföra smärta och känslor av tomhet. Men för att undvika alienation och att det uppstår svarta hål i en, bör man behandla andra människor hänsynsfullt. Annars får man nog skylla sig själv. Värre är det för dem man åsamkar smärta.
Halvdann film i grälla färger och med grälla utspel. Många surrealistiska inslag som verkar inspirerade av Buñuel och den har tagit intryck av författaren Albert Camus. Till och med filmens första replik är hämtad från de första meningarna i hans bok "Främlingen":
— Idag dog min mor. Eller kanske igår. Jag minns inte.
Gillar man det absurda kan man ha lättare att uppskatta den, men tycker man att absurditeter utgör billiga filmknep kan det vara svårt att riktigt uppskatta Svarta hål.
Jag tycker att det hela är lite svårt att ta till sig, och här finns också en kyla mitt i den kampanianska sommarsolen runt Neapel, en onödig amoralisk grymhet och okänslighet återigen hämtad från Camus, i ett försök att kontrastera protagonisternas behov av ömhet och kärlek. Jag tycker också illa om filmens uppenbara misogyni dåligt maskerad till "mänsklighet". Det är nästan så att filmen lämnar ett svart hål inom mig när den är slut.
