Kända namn i filmvärlden som Oliver Stone och Michael Cimino är bakom spakarna. Mickey Rourke, för yngre generationer, främst känd som "The Wrestler" är huvudperson.
Filmen drar igång direkt och mycket av filmen är intensiv. Min version innehåller en del mer romantiskt/relationsmässigt (som jag gissar det är mindre av i kortare versioner). Ingenting är dåligt, men kontrasten mellan allt som händer på gatorna och relationssnacket kan bli påtagligt. Skådespeleriet är bra, det nakna klagar nog få på, men ja... Det blir lite märkligt tempo.
Mycket händer och den är ganska lång. Jag känner mig helt utmattad.. På ett positivt sätt nu efteråt.
Bygger på en verklig händelse om kriminalinspektörerna "Popeye" och Buddy Russo i New York. De jobbar med att avslöja en narkotikasmugglarliga och kommer The French Connection på spåren.
Det var länge sedan jag såg den, så det var dags för en omtitt.
Jag tycker nog att den fortfarande är sevärd 4/5
Bygger, som sagt, på en riktig händelse, där skurken inte åkte fast, något som var lite ovanligt på den tiden.
Nyligen såg jag den vita exploateringsregissören Jack Hills film Coffy med Pam Grier. The Big Bird Cage var Hills omedelbart föregående film, också med Pam Grier fast i en mindre framträdande roll i en film som har många karaktärer som är ungefär lika viktiga.
Handlingen beskriver IMDB ungefär så här: Terry är en socialt klättrande ung kvinna som áv misstag fastnar i två revolutionärers aktiviteter, Blossom och Django, som kidnappar Terry på en nattklubb som hon egentligen har en dejt på. Terry hamnar på grund av misstänkt samröre med terroristerna i ett koncentrationsläger för kvinnor någonstans i Filippinernas ogenomträngliga djungel, felaktigt anklagad för att samverka med terroristerna. I mitten av lägret står en höga trämaskin som kallas den stora fågelburen. I fågelburen riskerar kvinnorna sina liv genom att bearbeta socker medan den elaka fångvaktaren Zappa tittar på. Fångarna utsätts för sadistisk grymhet från vakter och medfångar, och alla försök till flykt hanteras med omedelbar avrättning. Terrys enda hopp om flykt ligger i Blossom och hennes revolutionära allierade. Kan de dömda kvinnorna bryta sina bojor och undkomma ett öde som är värre än döden?
Tidigare hade Jack Hill bland andra hjälpt Erwin C. Dietrich att göra den mediokra sexploateringsfilmen Ich – Ein Groupie i Schweiz, som jag också har sett nyligen. Den var inte bra.
Egentligen var The Big Bird Cage tänkt som en uppföljare till Hills The Big Doll House från 1970 som jag inte har sett ännu. Den ska ha tagit kvinnofängelsefilmerna i en ny, mer kvinnoinkännande riktning och blev en stor succé. Skillnaden mot filmer som Jesús Francos 99 kvinnor är stor. Medan Jess Franco ville göra en film om och för män som njuter av att se nakna kvinnor plågas gjorde Jack Hill filmer mer ur ett kvinnligt perspektiv — dock med viktiga förbehåll: Det här är en film producerad av askenazijuden Roger Corman, så some nudity is required, naket egentligen för den manliga publikens skull.
På grund av The Big Doll Houses succé började många producenter snabbt framställa en massa kvinnofängelsefilmer, och när Hill hade kommit så långt att han skulle göra en uppföljare på Big Doll House tyckte han att konceptet var så pass uttjatat att han gjorde Den stora fågelburen till en sorts satir på genren. Därför är The Big Bird Cage en blandning av våld, komik och naket, helt enligt en välkänd Roger Cormanformel.
Den har inte mycket till berättelse. Istället består den av en serie scener som är ganska fristående från en berättelse. Efter hand utkristalliseras ett socialt sammanhang man inte först trodde skulle infinna sig:
Istället för att som hos Jesús Francos filmer männen suktar efter att våldföra sig på de kvinnliga fångarna, visar det sig att alla män här istället är bögar, och vill ta varandra.
Denna situation är något som Blossom och hennes bögrevolutionär Django utnyttjar.
En del repliker i filmen har har kritiserats hårt av feminister, som när Terry skrattande säger till en man: ”Du kan inte våldta mig, jag älskar sex”. Med rätta, eftersom våld och sex är motsatta saker. Men feminister har också försvarat inte bara denna utan flera av Jack Hills kvinnofängelsefilmer då de har ansett att de fungerar som metaforer för att kvinnorna är fångar i ett patriarkalt samhälle.
Hill säger på kommentarspåret till dvd:n att i de flesta filmer har man fyra olika sorters män, och vid sidan om dem finns "flickan", en styck alltså, som är sin egen schablon.
Här gjorde Hill tvärt om, med ett flertal olika sorters kvinnliga karaktärer och männen är en stereotyp sort, bögsorten.
Att Jack Hill skojar med bögar i filmen var något som bögpubliken tydligen tog som ett glädjande uppmärksammande av att bögar existerar. Hill säger på kommentarspåret att Bird Cage hade sin allra längsta spelsäsong i ett bögtätt bostadsområde i Hollywood.
Hill påstår att filmen blev en kultfilm även för lesbiska men det finns inte mycket i den som antyder lesbianism. Kanske glädjen över att se en film där kvinnor interagerar, hjälper och bråkar med varandra var nog eftersom det trots allt inte var så vanligt med filmer med många kvinnor i.
Hill har haft en del med Francis Ford Coppola att göra. Även till Hill sade Coppola att "den enda skillnaden mellan en lågbudet- och en högbudgetfilm är antalet nollor på budgetsumman". Då kan man förstås undra varför så många av Coppolas filmer behövde kosta så mycket att han ansökte om konkurs tre gånger. Ska jag vara lite fräck säger jag att det verkar finnas risk för det även efter hans senaste högbudgetmisslyckande Megalopolis. Det verkar ju onödigt att behöva ansöka om konkurser om man har inställningen att den enda skillnaden på billiga och dyra filmer är kostanden för dem. Hill säger att det finns fler skillnader än antalet nollor. Han föredrog små budgetar för det tvingar fram kreativiteten. Framför allt föredrog han en liten budget med en producent som bara säger "håll dig inom budgeten" men lät honom göra vad han ville inom den ramen, istället för att ha tio producenter och hundra ekonomer och jurister som lägger sig i varje detalj i en högbudgetfilm.
Hill spelade in Big Bird Cage på samma plats som Coppola sedan spelade in sina Vietnamsekvenser i Apolcalypse Now. Hill kritiserar Coppola för att han brände ned stora områden vackra palmträd för att få fina bilder till sin film. Vad var det för mening med det? undrade han.
Samtidigt berättar han på kommentarspåret att han använde så mycket bambu till sina scenbyggen i Bird Cage att man var tvungen att importera mer bambu från andra delar av Filippinerna, eftersom man gjorde slut på det som fanns. Det kanske inte gör så mycket, bambu växer fort.
Men med detta bambu lät Hill även bygga bambuhyddor och hus av filippinsk bostadskvalitet, för att i slutet av filmen bränna ned husen i en klimaktisk scen, medan filippiner stod i närheten och såg på hur fullkomligt beboliga, nybyggda hus brann ned, hus som de gärna hade velat flytta in i, berättar Hill själv.
Så om han kritiserar Coppola för ekologiskt ohållbar förstörelse tycker jag man kan kritisera Hill för socialt ohållbar förstörelse.
Kanske hade man kunnat bygga miniatyrer och bränna dem istället, av socialt hållbara skäl?
Man hade kanske sett att det bara var modeller då, men hellre det, väl?
IMDB betyget ligger på 5,9. Jag trycker på knapp: 4.
Bygger på en verklig händelse om kriminalinspektörerna "Popeye" och Buddy Russo i New York. De jobbar med att avslöja en narkotikasmugglarliga och kommer The French Connection på spåren.
Det var länge sedan jag såg den, så det var dags för en omtitt.
Jag tycker nog att den fortfarande är sevärd 4/5
Bygger, som sagt, på en riktig händelse, där skurken inte åkte fast, något som var lite ovanligt på den tiden.
IMDB 7,7 = 3,98/5
139000 röster
Det där är en film som jag skulle kunna, och borde tycka om anser jag. Det är 70-tal, det är Gene Hackman, Det är crime/thriller - saker som jag gillar.
Men den funkar bara inte för mig. Jag har gett den chansen två gånger nu och jag tycker den är så trälig. Uppföljaren var så trälig att jag stängde av mitt i.
Skumt, för det känns som en film jag borde kunna uppskatta väldigt mycket.
The shadow strays på Netlix. Filipinsk action i samma stil som The raid filmerna dvs fullt ös medvetslös. Att huvudrollen var en söt liten tjej som slaktar ruskprickar till höger o vänster var även det ganska uppfriskande.
Den första delen i denna remake utspelar sig under sent 80-tal, och en grupp mobbade ungar beslutar sig för att göra slut på Det, den mördande monsterclownen som under en tid har skördat offer och skrämt slag på huvudpersonerna. Var nånstans? I Derry, Maine, såklart. Det är ju Stephen King!
I del två, som utspelar sig 27 år senare, har Det dykt upp igen för att fortsätta sin mordcykel. Den ende av The Losers Club som blivit kvar i Derry är Mike, och han kallar tillbaka sina barndomsvänner för att tillintetgöra Det en gång för alla.
Jag skulle säga att Del 1 är något snäpp bättre än Del 2, då den senare både är lite väl utdragen, nästan tre timmar, och innehåller för mycket humor. Bill Haders rollfigur Richie Tozier är ståuppkomiker, men ingen människa hade betett sig som han i en situation som den de befann sig i.
Stjärnan är naturligtvis Bill Skarsgård som Pennywise the Dancing Clown, likt Tim Curry i den första filmatiseringen från 1990. Jag läste att han bara deltar i dialog om totalt 4 minuter i del 1, och i 7 minuter i del 2, och man önskar att det hade varit lite mer. Det hade gärna fått vara lite mer bakgrund till storyn; i romanen är det betydligt mer, men man kan förstås bara få med så mycket i en film.
Det där är en film som jag skulle kunna, och borde tycka om anser jag. Det är 70-tal, det är Gene Hackman, Det är crime/thriller - saker som jag gillar.
Men den funkar bara inte för mig. Jag har gett den chansen två gånger nu och jag tycker den är så trälig. Uppföljaren var så trälig att jag stängde av mitt i.
Skumt, för det känns som en film jag borde kunna uppskatta väldigt mycket.
Så kan det vara ibland, allt ingredienser är på plats, men ändå är det något som inte faller en i smaken.
En psykolog blir "fängslad" i sitt eget hem av en ökand kriminell och hans medbrottslingar. En relation börjar växa fram mellan psykologen och kidnapparen. Men vad är det egentligen kidnapparna vill?
Bovarna tog sin tillflykt till ett hus i väntan på att bli upphämtade av resten av ligan, men dom kommer inte.
Under tiden börjar psykologen, Dr. Collins att prata med gängledaren, Al Walker.
Givetvis löser han problemet med Al Walkers mardrömmar, som kommer efter att han dödat sin egen far, och nu är han botad och kan aldrig mer döda någon.
Polisen omringar nu huset, Walker tänker skjuta sig ut, men ser sin far i alla poliser, och kan inte skjuta och lägger ner vapnet.
Sedan raljerar Dr. Collins om att unga kriminella går att rädda om man bara lyssnar på dom
Känns som att man försökt att korsbefrukta filmerna Spellbound och Petrified forrest, och misslyckats kapitalt.
Osannolik, tråkig historia 2/5
Bygger på en verklig händelse om kriminalinspektörerna "Popeye" och Buddy Russo i New York. De jobbar med att avslöja en narkotikasmugglarliga och kommer The French Connection på spåren.
Det var länge sedan jag såg den, så det var dags för en omtitt.
Jag tycker nog att den fortfarande är sevärd 4/5
Bygger, som sagt, på en riktig händelse, där skurken inte åkte fast, något som var lite ovanligt på den tiden.
IMDB 7,7 = 3,98/5
139000 röster
Citat:
Ursprungligen postat av Herr.Dittling
The dark past (1948) Stormnatten
En psykolog blir "fängslad" i sitt eget hem av en ökand kriminell och hans medbrottslingar. En relation börjar växa fram mellan psykologen och kidnapparen. Men vad är det egentligen kidnapparna vill?
Bovarna tog sin tillflykt till ett hus i väntan på att bli upphämtade av resten av ligan, men dom kommer inte.
Under tiden börjar psykologen, Dr. Collins att prata med gängledaren, Al Walker.
Givetvis löser han problemet med Al Walkers mardrömmar, som kommer efter att han dödat sin egen far, och nu är han botad och kan aldrig mer döda någon.
Polisen omringar nu huset, Walker tänker skjuta sig ut, men ser sin far i alla poliser, och kan inte skjuta och lägger ner vapnet.
Sedan raljerar Dr. Collins om att unga kriminella går att rädda om man bara lyssnar på dom
Känns som att man försökt att korsbefrukta filmerna Spellbound och Petrified forrest, och misslyckats kapitalt.
Osannolik, tråkig historia 2/5
IMDB 6,3 = 3,36/5
2275 röster
Båda låter spännande. Vet du var man kan se dom eller om det kanske finns någon omgjord lite mer modern version av någon av dem?
Båda låter spännande. Vet du var man kan se dom eller om det kanske finns någon omgjord lite mer modern version av någon av dem?
Jag älskar French Connection (både ettan och tvåan), men det som jag tycker gör dom så fantastiska är den där
Socialrealistiska, sjabbiga sjaviga känslan från New York på 70-talet. Det långsamma tempot, hur oproffessionellt allt är (både filmklippningen, men även knarksmugglandet och polisarbetet på den tiden).
Finns att hyra på en massa tjänster (Apple tv, Disney, viaplay)
Båda låter spännande. Vet du var man kan se dom eller om det kanske finns någon omgjord lite mer modern version av någon av dem?
French connection gick på TV nyligen, och finns på SVT play till 17 Nov.
Många tycker att det är bra film.
The dark past hittade jag på nätet, kan en gammal farbror som jag hitta den, så kan alla andra också det.
Du gör givetvis som du vill, men jag tror att du blir besviken på the dark past.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
