Nyligen frigiven fången, Tom, söker jobb på ett krävande lastbilsåkeri.
Företaget har ett kontrakt att köra grus, det sker med för lite folk och dåliga accord.
Därför kör förarna som galningar med Dodge lastbilar.
Värst kör förmannen, Red, som kräver fri väg av de övriga.
Tom visar att även han kan köra, men Red saboterar Toms körningar.
Till sist ryker dom ihop och slåss, Tom vinner.
När Tom listat ut att man fuskat med kontraktet och kör med fem gubbar mindre än man avtalat, så kräver han att bli förman, och tar Reds bil nummer 1.
Red tar en annan lastbil och tänker preja Tom av vägen vid ett stenbrott, men upptäcker har tagit Toms lastbil, den man mixtrat med bromsarna, och Red kör utför stupet.
Att det gick att busköra så med lastbilar var oväntat.
En ganska råbarkad film med en mängd skådespelare som senare skulle bli kända.
Sean Connery, Gordon Jackson, David McCallum t.ex
Red spelades förtjänstfullt av Patric McGoohan 3+/5 tycker jag
I framtiden, när maffian vill göra sig av med någon, skickar de offret bakåt i tiden för att mördas, till en tid då det är lättare att göra sig med ett lik. Joe (Joseph Gordon-Levitt) är en av yrkesmördarna och verkar trivas med livet, men så en dag är offret som skickas tillbaka för att dödas hans framtida jag (Bruce Willis).
Det här var något bättre än väntat och inte bara byggt på action, utan också på en god portion drama, och det var inte så mycket tidsresegrejer att det blev rörigt. Emily Blunt är också med på stort hörn som känslig mor med en hård fasad.
Vill man ha underhållning i 2h så är den helt klart att rekommendera.
Efter filmen känner jag mig lite förvirrad. Är detta kvinnornas variant på Joker? Och vad är filmens budskap egentligen? Om budskapet var att kvinnor objektifieras så var det knappast ett nytt eller ögonöppnande budskap. Och varför var de så elaka mot Ken? Ken var ju det bästa i hela filmen. Vet inte vad Century City är men när jag såg alla männen och den positiva attityden så fylldes mitt hjärta med kärlek och geist.
Trodde Aqua skulle vara ett stort inslag i filmen, men jag hörde dem knappt. Kläderna i filmen var helt sjukt läckra. Blev lite förvirrad - igen - när Barbie och Ken först ansluter till den riktiga världen i sina neonfärgade kläder och perfekt gula inlines. Folket hånade dem!! Va, fan, de såg ju döläckra ut. Jävla milleniumbögar! Enbart de riktiga homosarna verkade fatta vinken.
Som sagt, om tjejer och kvinnor känner sig empowered av denna film då är det något fel på dem och jag ska hålla mig undan.
Feel the KENERGY!
Varken en bra eller dålig film. Många av musikalinslagen var riktigt bra och designen på världen var cool. Förstår inte varför Mattel vill vara självkritiska, men jag köper inte deras vända kappan efter vinden-attityd.
Och varför var en Barbie fet (och ful)! Och varför hade hon de mest feministiskt pinsamma citaten?
Jag la inte ett öre på filmen, för tydligen så gillar inte Mattel kapitalism.
Brad Pitt och Marion Cotillard spelar kanadensisk flygofficer resp. fransk motståndskämpe som under WWII sammanstrålar i Casablanca för att utföra ett morduppdrag. Efteråt blir de ihop och bor i London, men det visar sig efter en tid att fransyskan kanske inte är den hon utgett sig för att vara.
Till stora delar ganska välgjort och välspelat WWII-drama med inte jättemycket action. Den första akten, uppdraget, varar i lite mer än 40 minuter och är alltså en betydande del inte bara för handlingen, utan även tidsmässigt. Sedan följer alltså andra akten med deras liv i London och den stackars kanadensarens chock, nystande och kval.
Besynnerlig experimentfilm på ungefär 15 minuter.
Jag måste erkänna att jag inte förstod någontimg.
Men Maya Deren var rätt söt.
Ung dam i ett hus där en figur med spegelansikte dyker upp emellanåt.
Sedan hittas hon död i en fåtölj
Till råga på allt finns även en nyinspelning från 2010, som i stort sett kopierat varenda scen.
(fast telefonen var ersatt av en mobiltelefon)
Jag avstår att lämna något omdöme.
IMDB 7,9 = 4,06/5
14215 röster
Typisk arthouse-film, eller kortfilm om du så vill. Påminner en del om Buñuel/Dalis Un chien andalou från 1929, stöpta ur samma form iaf med ett experimentellt bildspråk.
Maya Deren har annars en betydligt intressantare historia utanför hennes kortfilmer. Hon snöade in helt på voodoo under 50-talet, höll seanser och besökte Haiti flertalet gånger, vilket senare renderade i en utgiven bok om Haitis voodookultur.
Ja, hon var sådär mystiskt ful-söt som kvinnor från den perioden nästan bara kunde vara.
Typisk arthouse-film, eller kortfilm om du så vill. Påminner en del om Buñuel/Dalis Un chien andalou från 1929, stöpta ur samma form iaf med ett experimentellt bildspråk.
Maya Deren har annars en betydligt intressantare historia utanför hennes kortfilmer. Hon snöade in helt på voodoo under 50-talet, höll seanser och besökte Haiti flertalet gånger, vilket senare renderade i en utgiven bok om Haitis voodookultur.
Ja, hon var sådär mystiskt ful-söt som kvinnor från den perioden nästan bara kunde vara.
Lustigt nog tänkte jag just på Andalusiska hunden när jag såg den.
Kände inte till Maya Deren alls, men det verkar vara en spännande dam.
Hon var också väldigt lik min hustru, så söt står jag fast vid.
Lustigt nog tänkte jag just på Andalusiska hunden när jag såg den.
Kände inte till Maya Deren alls, men det verkar vara en spännande dam.
Hon var också väldigt lik min hustru, så söt står jag fast vid.
Du kan ju dina bilar, så jag är fullt övertygad om att ditt kvinnotycke är på samma höga nivå. Maya Deren var en vacker kvinna, spjuveraktigt söt-mystisk.
Om du har en fäbless för arthouse i de kortare formaten så kan jag rekommendera Kenneth Angers filmer. Lite homoerotiskt-satanistiska förvisso, emellanåt, men klart sevärda och inget som en riktig karl inte klarar av.
__________________
Senast redigerad av SadEyes 2023-09-18 kl. 22:46.
Du kan ju dina bilar, så jag är fullt övertygad om att ditt kvinnotycke är på samma höga nivå. Maya Deren var en vacker kvinna, spjuveraktigt söt-mystisk.
Om du har en fäbless för arthouse i de kortare formaten så kan jag rekommendera Kenneth Angers filmer. Lite homoerotiskt-satanistiska förvisso, emellanåt, men klart sevärda och inget som en riktig karl inte klarar av.
Har aldrig fastnat för kortfilmer, eller arthouse.
Men jag ska ge det en chans under veckan.
Ja, mitt bilintresse kanske lyser igenom ibland, kul att ni noterat det.
Typisk arthouse-film, eller kortfilm om du så vill. Påminner en del om Buñuel/Dalis Un chien andalou från 1929, stöpta ur samma form iaf med ett experimentellt bildspråk.
Maya Deren har annars en betydligt intressantare historia utanför hennes kortfilmer. Hon snöade in helt på voodoo under 50-talet, höll seanser och besökte Haiti flertalet gånger, vilket senare renderade i en utgiven bok om Haitis voodookultur.
Ja, hon var sådär mystiskt ful-söt som kvinnor från den perioden nästan bara kunde vara.
Jag känner egentligen endast till henne via hennes voodoo-utövande och hennes spridande av dess ritualer och försök att öka förståelse och insyn i religionen.
Hennes dokumentär Divine Horsemen: The Living Gods of Haiti finns på youtube. (De har dock redigerat bort titeln och inte namnat den, så den kan vara svår att hitta.) Den liknar inte hennes art-filmer utan är en vanlig dokumentär där hennes bok i princip utgör hela manuset. Allt fotat och filmat är från hennes kamera, men hennes före detta man redigerade ihop filmen efter hennes död.
Hursomhelst, är man intresserad av Voodoo eller vill se hennes filmer från Haiti så finns det att se här;
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
