Har definitivt svårigheter för denna genre men jag finner ändå den som en av de bättre romans filmer jag sett.
Sista akten dock som du säger rätt pretentiöst.
Bohemian Rhapsody
På det hela taget tycker jag att det här är en bra film. Tycker att man fokuserar på Freddie Mercury lite väl mycket emellanåt och det hade varit kul om de berättat lite mer om de andra i bandet men annars är filmen bra och klart sevärd.
Jag gillar idén bakom denna film. Att ge noder till många olika typer av genrer och skådespelare. Även Hollywood självt har byggts upp på ett snyggt sätt. Produktionsmässigt har jag inget direkt att klaga på här. Kul främst för riktiga filmnördar som kan se detaljer ifrån diverse filmer ofta. Även bra för andra som inte är insatta att börja utforska annan film.
Filmen är lång (mer än två timmar och trettio minuter) och även om filmen lyckas hålla visst intresse uppe med olika roller och aldrig bli förutsägbar gick filmen sällan till något genuint intressant. Jag greppar att den ska vara mer realistisk än hans tidigare filmer, men många kändisar i filmen är så underutnyttjade. Al Pachino, Bruce Dern, Kurt Russell m.fl. Många skulle kunna varit roligare, kaxigare eller/och bjudit på mer genuint skådespel. En del är ganska bra, men för mig känns det som ofta som förlorade tillfällen.
Leonardo Dicaprio är den som bjuder på mest riktigt skådespeleri, men hans roll är ofta ganska tråkig att följa. Det finns ljuspunkter, men en ofta grå huvudperson. Brad Pitt har en simplare roll, men föredrog hans delar. Problemet var för mig att jag aldrig riktigt brydde mig om karaktärerna. Scener byts ut rätt friskt och vissa mindre roller greppar jag knappt varför dom är med.
Deep Purple låtar läggs in på passande ställen och i "slutscenen" tycker jag den musiken passar. Annars var det rätt anonymt för en Tarantino-rulle.
Det fanns en handfull scener jag uppskattade och det typiska Tarantino-våldet gillar jag faktiskt bättre i denna film än i flera andra. Det är överdrivet, men inte särskilt långt.
Sämsta scenen i filmen enligt mig:
I en längre scen tar Brad Pitt upp en yngre tjej och ska köra henne till sitt hem. Resan dit tycker jag är en bättre del av filmen, men väl på ranchen? Massa hippies och ett uppbyggande av vadå? En vresig Bruce Dern som är inte ger filmen någonting? För att sedan avslutas med massa löjligt tjafs? Det känns som att du och jag hade kunnat skriva något bättre.
Tarantino har knappast brist på idéer, men filmen känns mest som en homoage till Hollywood med massa lösa idéer utan att verkligen leda någonstans. För mig är det en okej film, men då den är lång är jag osäker på om jag skulle rekommendera den till gemene man.
Betyg?
IMDB: 7,7 / 10
Geomeister: 2,9 / 5
__________________
Senast redigerad av Geomeister 2020-08-02 kl. 00:13.
Malmö, 1943. Det står på IMDb att huvudrollen Stig är 15 år, jag fick intrycket av att de var yngre dock. I alla fall så är Stig en stockholmare som börjar flörta med fröken (som tydligen kallas för magistern) - spelad av Marika Lagercrantz. Fröken verkar inte helt ointresserad av Stigs intresse. Kanske för att frökens man spelad av Tomas von Brömssen är en alkoholiserad klassisk musikälskare som fått psykos av nylonets popularitet på Amerikas unga damer.
Det som i en början är en ganska erotisk spänning i filmen övergår till en mer äcklig och depressiv version av samlag. Och gott så, då könsumgänge överlag är en sorglig affär.
Bästa karaktären i filmen är ändå en av Stigs skolkamrater som är väldigt fixerad vid sex och säger att 500 kondomer är inga problem att använda upp och man bara ligger 3 gånger per dag - då går de år i ett nafs. Han pratar även om något som heter "origier", ett ord bland andra som han gillar att upprepa lite för ljudligt i ett annars tyst klassrum.
Hur många gånger stöter mannen in sin penis i kvinnans sköte under ett samlag? Vem vet..
Jag är inte intresserad av sådana frågor, men är intresserad av betyg: 3/5
Charlize Theron leder en liten grupp odödliga krigare som sedan århundraden kämpar för det goda.
Det är nutid, och de blir varse att ägaren till ett läkemedelsföretag är ute efter dem för att med deras kroppar kunna forska fram läkemedel att tjäna pengar på. Han är förstås ett psycho, och ser ut som en gnom.
Snyggt gjorda actionscener. En av de bättre bitarna med filmen var dynamiken mellan medlemmarna i gruppen. Det var inte det stereotypa som jag hade väntat mig, att de skulle spela bad ass och komma med gliringar hela tiden. Det var inte heller vänt åt andra hållet med långa rockar, långt hår och ett ogenuint arkaiskt språk, utan de såg ut och pratade som vanliga människor.
Harrison Ford och Greg Kinnear är idag de kända namnen i denna film, men huvudpersonen är Julia Ormond. Regissör är Sydney Pollack och musiken står John Williams för. Utan att veta gissar jag att den här filmen var känd när den anlände en gång i tiden.
Det allra första ger ett hyfsat intryck. Sedan blir det en del snabbspolning av handling som inte ger särskilt mycket. Därefter går filmen igång på riktigt.
Det här är en romcom och ja, det finns förutsägbara moment.. Det är ändå en romcom. Det känns som vissa saker nästan måste vara med. Scener snoppas av hit och dit. Det kändes som att många scener kanske var något längre, men klipptes av några sekunder tidigare för att inte göra filmen ännu längre (den är redan relativt lång).
Humorn är sparsmakad och fungerar. Handlingen är i stort förutsägbar, men har en välkommen tvist. Dialogen är ofta på hög nivå för just en romcom, det är inte bara yta. Det mest intressanta är kanske "kruxet" som har en större del i filmen än vad många liknande filmer har. Ni vet det där som hindrar romantiken för att verkligen ske.
En kompetent film i sin genre. Bör inte förväxlas med gamla Sabrina the Teenage Witch som ständigt gick på TV förut.
Den danska originaltiteln är Kapringen vilket jag finner lustigt. Jag behärskar absolut inte det danska språket, men jag undrar ändå hur danskan lyckades klämma in ett r.
Denna film är väl ganska identisk med den mer kända och mer actionspäckade Captain Phillips som kom ett år senare. Det handlar alltså om somaliska pirater som kapar - eller kaprar - ett fartyg och vill ha pengar för den kidnappade besättningen. Det är ett intressant gisslandrama mellan rederiets vd och somaliernas tolk samt en dansk kock i huvudrollen.
Filmen är väldigt långsamt, så det är trivsamt att se filmen trots den dystra historien.
Trots att den inte är överdrivet lång är den uppdelad i två delar som gamla långfilmer. Var osäker på om det var något fel på min utgåva först. Det uppkom även något konstigt högt ljud under en del också. Det kändes nästan som att DVD:n var direkt inspelad ifrån TV eller något. Ingen katastrof, men lagom imponerande.
Det är ganska mycket tystnad i filmen. Vilket är realistiskt, men inte särskilt underhållande. Första delen är även rätt grå. Det händer inte så mycket av intresse. Del två känns mer givande och är för mig den bättre delen.
Filmen är simpel med enkelt kameraarbete och man får se rätt mycket av det vanliga Italien. Några mindre delar piggar upp och oväntat bra skådespel i andra scener, men överlag är det segt. Ingen film för dagens generation direkt. En helt okej film i det stora hela. Gillade den mer än vad jag trott.
En film från Netflix om schackspel och -spelare under Kalla kriget.
Jag trodde emellertid att det skulle vara en annan film när jag bestämde mig för att titta på den.
Och det tog lite tid innan jag förstod att det var något helt annat.
Det finns nämligen en annan schackfilm som också utspelas under Kalla kriget, men som var verklighetsbaserad (Pawn Sacrifice).
Denna filmen var inte verklighetsbaserad.
"The Coldest Game" är inget annat än en helt påhittad historia.
I all korthet handlar den om en schacktävling mellan en amerikansk och en sovjetisk schackmästare.
Mötet äger rum i Warsawa, i samband med upptakten till den berömda "Kuba-krisen."
Dvs 60-talet.
Amerikanen är en försupen fd schackmästare och professor, och sovjeten är en vanlig sovjetisk schackmästare.
Men amerikanen fick ställa upp bara pga av att den ursprungliga deltagaren dött under mystiska omständigheter.
Sen blir det plötsligt High Tech spion-thiriller av det hela, och CIA dyker upp.
Hemliga "säkra rum" med genomskinliga glasväggar och ljudisolerade ytterväggar presenteras, och allt blir mkt hysch-hysch.
Den amerikanske suputen visar sig vara oövervinnerlig när han super, så han har inga större problem att klå ryssen, trots att han är gravt alkoholiserad.
Spriten flödar också.
Plötsligt dyker det upp en polack genom en hemlig dörr.
Polacken bjuder den amerikanske suputen på sprit.
Tillsammans går de så hand i hand genom Warszawas mörka gränder.
En hemlig spion kommer också.
Det kunde man aldrig ana.
Folk börjar dö till höger och vänster.
---
Inget att lägga på minnet.
Och eftersom jag trodde det var en annan film så känner jag mig nästan snuvad på konfekten.
Men det var ju bara mitt eget fel.
Tittade på Blood Rage(1987) på Blu-Ray ifrån Arrow Video inatt.
Såg redan 5 min in i filmen att det här var en film jag skulle gilla.
Definitivt "så dålig att det blir bra" och en klart charmig film.
Orkar inte gå in närmare på handligen här.
Det borde räcka att berätta att det är en rätt typisk 80-tals Slasher och mer kan ni läsa på IMDB.
Rekommenderas helt klart.
En lång och ambitiös film vilken jag tycker är lite fast mellan det gamla och det dåtida nya inom western. Det gamla var John Waynes inte skjuta någon i ryggen och det måste finnas någon moral. Det nya var mer att skurken var det stora dragplåstret och slutet kan bli hur som helst. Detta är inte nödvändigtvis något dåligt i sig, men det kändes nästan för mig som att det gjordes så många olika specifika val att att filmen förlorade i intensitet och kärnan i filmen fick lida.
Bäst i filmen tycker jag är Burl Ives och Chuck Connors samt Alfonso Bedoya. Burt Ives är som Zebulon Macahans onda bror. Chuck Connors är filmens mer osäkra kort som skapar lite spänning. Alfonso Bedoya är den glada gubben som livar upp varje scen han är med i.
Ingen är direkt dålig. Mja. Kanske en större kvinnlig karaktär som ska vara kärleksintresset, men framstår mest om jobbig och omogen. Det romantiska bidrar med väldigt lite för att ha sådant stort fokus. Jag gissar att skaparna satsade på en bredare publik. Tjejer och killar. Kanske fungera då. Idag är det mer tveksamt.
Ribban för en lång film tycker jag nästan borde vara högre än för en kort. En 80 minuters film är ett tidsfördriv. En film på mer än 2,5 timmar är mer en investering nästan. Det är en relativt lång del av din dag eller din helg. Är filmen dålig är det mycket bortkastat tid. Den här filmen är inte dålig. Temalåten är kalas, vyerna är fina, ganska många olika typer av scener är klart sevärda.. Men helheten når inte hela vägen för mig. Relativt mycket känns som en transportsträcka. Hade filmen varit 30 minuter kortare hade jag nog varit beredd med ett bättre betyg!
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
