Vilken film såg du senast?

Hur exakt menar du att HTD är lik Ghost i handlingen?
En anka som kommer från yttre rymden till jorden vs 4 vetenskapsmän som jagar spöken.
Har verkligen svårt att se likheten där.

SSF: Moonlight (2016) | 🌑🌑🌑🌑🌕 |

Vi får följa Chiron under tre episoder i sitt liv. Hela tiden påverkad av att leva med sin drogmissbrukande mamma är han först ett tystlåtet och mobbat barn, i tonåren är han fortfarande mobbad och kämpar med sin identitet, och slutligen ser vi honom som ung vuxen. Han träffar människor som formar honom: Knarklangaren Juan ser en mobbad pojke och ger honom uppmärksamhet, Kevin är det närmaste han kan kalla en vän under tonåren och Terrel är hans plågoande som driver honom till gränsen av vad han tolererar.

Jag är mycket imponerad över att tre skådespelare kan skildra en karaktär i olika faser i livet och behålla alla särdrag så klockrent. Det finns liksom ingen tvekan om att det är samma sköra själ vi följer, oavsett om han är 6, 14, eller 25 år gammal. Little, Chiron och Black är så fragil att man tror han ska gå i bitar om man petar på honom eller en stark vindpust drar förbi, så fort någon börjar prata med honom tittar han stammande ner i marken med flackande blick. Detta gäller även i sista kapitlet när han är ett skrämmande muskelberg - så fort han ställs inför en känslosam situation så rämnar fasaden och han är 6-åriga Little igen. Mästerligt skådespel och en karaktär man definitivt kommer minnas.

Att Mahershala Ali får en Oscarnominering är något konstigt med tanke på speltiden han har, även om han är bra. Desto mer välförtjänt är Naomie Harris nominering som läskig och jävligt sunkig missbrukare - scenen där hon i slowmotion skriker på sitt barn påminner om en rabiat hund, omskakande. Filmen har ett par såna scener när fotot skapar en drömmande känsla, där regissören leker med stämningen och det lyckas med att fängsla mig än mer. Jag sitter på helspänn nästan genom hela filmen på grund av de starka känslorna och det drömmande fotot som ibland kommer in lyfter den poetiska känslan. Utan att bli pretentiöst ska sägas, det här känns så äkta som det kan bli.

Det är otroligt att man kan skapa så mycket nerv av sån enkelhet. Moonlight är ingen nyskapande film på något sätt men dess ton träffar helt rätt hos mig och varenda minut är något av det mest fängslande jag har sett i år.

History boys (2006)

Filmvarianten av Alan Bennetts framgångsrika pjäs. Utspelar sig under tidigt 80-tal i Sheffield där ett gäng killar ska sköka in till Oxbridge, deras väg dig och om deras tre väldigt olika lärare.
Som jag skrev innan i tråden så kan man alltid lita på Alan Bennett. Alltid fyndigt och sjukt kul. Skådespelarna är jättebra och det märks verkligen att de kan sina karaktärer efter att ha spelat dem under 500 föreställningar, det märks också att de är en tajt grupp och dynamiken är fin. Gillar speciellt musikvalen i filmen/föreställningen. Och tja, det faktum att Andrew Knott är med... grr

http://www.imdb.com/title/tt0114887/

A Walk in the Clouds (1995). Andra världskriget har äntligen tagit slut, och en soldat (Keanu Reeves) kommer hem till sin fru. Som för så många andra soldater, som träffade sina fruar och gifte sig mitt under brinnande krig, så kände han henne egentligen aldrig. Det var ett snabbt beslut under en permission, förmodligen påskjutsat av lust, alkohol och dödsångest. När han kommer hem har han inte sett sin fru på fyra år, och han upptäcker till sin fasa att hon inte alls stämmer in på den drömbild han haft av henne under de långa krigsåren. Hon är obildad, vulgär, enfaldig och ytlig - och hon har inte ens brytt sig om att läsa alla de brev han printat ner åt henne under de fyra åren!

Mannen ger sig ut som handelsresande, för att försörja sig själv och frun, och av en slump träffar han en helt annan sorts kvinna (Aitana Sánchez-Gijón) på ett tåg. Hon är vacker, stilig, välvårdad och intelligent. Det visar sig att hon är dottern i en gammal mexikansk vinodlarfamilj i Napa Valley, Kalifornien. Mannen följer med henne dit av vissa anledningar, som här inte ska avslöjas... och upptäcker en ny värld, med familjesammanhållning, kärlek, hårt arbete, traditioner, katolicism och gammal aztekmagi blandat... allt kretsande kring vinet.

Mycket bra film! Det är vackert, romantiskt, magiskt, tragiskt, ödesmättat och glädjefullt... Dessutom bra skådespelare, mycket vackert foto över vinlandskapet, och passande, medryckande musik. Rekommenderas varmt! Och är man dessutom vinintresserad, så är det ett must-see!

9/10

L’Atalante (Vigo, 1934)

Jean Vigos magnum opus har i drygt 80 år charmat och imponerat filmkritiker, cineaster och filmälskare, och det är sannerligen inte svårt att förstå varför när man ser detta poetiska, drömlika, upprymda och vackra filmverk.

9/10

Domaren (1960)

En ung poet kommer hem efter en tids utlandsvistelse. Väl hemma visar det sig att hans förvaltare, en domare, har försnillat poetens förmögenhet.

En film om rättsröta, som fanns även förr i tiden, och ingalunda är något nytt fenomen.
Stark kritik mot rättsväsendet i denna Kafkaliknande mardröm som poeten, Per Myrberg, tvingas igenom.
Lite rörig bitvis, men räddas av goda skådespelare, inte minst Naima Wifstrand.
En Porsche 356 syns, och vi ska inte glömma biljakten där advokaten kör en Fiat 2100 i svindlande fart på gatorna med en cigarett i mungipan.

4/5

SSF: Toni Erdmann (2016) | 🌑🌑🌑🌑🌕 |

När hans kära gamla hund dör bestämmer sig den skojfriska Winfried för att leva livet fullt ut än mer än vad han redan gör och åker på en spontanresa till sin dotter som jobbar i Bukarest. Hon är extremt upptagen dock, mitt inne i en stor affär som hon måste lägga all koncentration på och då är farsan mer ett irritationsobjekt än en glad överraskning. Men Winfried ger sig inte, han skapar en bisarr karaktär som nästlar sig in i hennes arbetsliv och utmanar henne att öppna upp sig själv och inte leva så förbannat stelt. Antar hon utmaningen?

Haha alltså... slutet får mig att famla efter ord. Visst innehåller filmen bisarra stunder från början men det eskalerar till nya höjder på slutet. Det börjar som en gullig film där farsan bara vill spendera tid med dottern, men efter halva filmen kan precis allt hända - alla sociala regler kastas ut genom fönstret och man får se saker man sällan sett på film förut. Och på något konstigt vis fungerar det, riktigt bra till och med. Det är omöjligt att inte gilla Winfried som gillar att bära löständer, peruk och har partytricks så oslagbara som att riva ost över huvudet. Peter Simonischeck levererar en hjärtvärmande prestation, och fungerar dessutom perfekt ihop med Sandra Hüller som spelar dottern.

De känns inte som karaktärer skapade för film utan verkliga människor i olika livsfaser. Dialogen är naturlig och trovärdig - lite stakigt sådär precis som i verkligheten. Första timmen sitter jag ständigt med ett litet leende av den fina historien, sen sjunker det lite - scener dras ut till absurdum och segheten sätter in (det är en lång film), men plötsligt rycks det upp igen av ett skamfullt men härligt sångnummer och vad som följer efter det går inte att beskriva.

Det bästa av allt är att man i all den här röran kan utläsa många livsbudskap som inte alls känns ostiga, det är mycket som är tänkvärt i all bisarr humor om familjerelationer, karriär och livet överlag. En helt underbar film som får en att omedvetet le, skratta högt, skamfullt vända bort blicken och framförallt känna sig alldeles varm inombords. Ett absolut måste.

I Am Your Father - 4/7

Spansk dokumentär om David Prowse som gestaltade den ikoniska Darth Vader i Star Wars.

Personligen så anser jag väl att denna dokumentär är väldigt partisk, det märks tydligt att Marcos Cabotá beundrar David Prowse väldigt mycket och är inställd på att återupprätta hans heder och ära med denna dokumentär. Jag har nästintill ingen insikt i den konflikt som finns eller fanns mellan Prowse och Lucas(arts) men jag kan förstå att Prowse blev väldigt besviken över att inte få göra scenen i ROTJ där man ser Vaders ansikte utan istället blev ersatt av Sebastian Shaw (som i sin tur blev borttagen från slutscenen i ROTJ utav Hayden Christensen, karma is a bitch!) och att då dessutom inte få ha med sin röst i filmerna utan istället bli re-dubbad av James Earl Jones kanske är det som gjorde att han tydligen var väldigt besvärlig under inspelningarna.

Dock så har ju dokumentären sina höjdpunkter och emot slutet så känns det verkligen fint att dom försöker att återskapa den scen som Prowse aldrig fick göra för att på så sätt försöka ge honom ett avslut. Så det är absolut en sevärd dokumentär men som dock känns alltför vinklad för att få något högre betyg.

Selma (2014): http://www.imdb.com/title/tt1020072/?ref_=nv_sr_2

Ännu en förutsägbar PK-film?

Gällande Martin Luther King Jr. hör "man" nästan bara om hans "I have a dream.." tal. Vadå. Han gjorde ett tal och blev en historisk figur? Inte riktigt. Den här filmen berättar på ett mestadels snyggt sätt om Martin Luther King Jr.

Det slinker in ganska många kända ansikten längs vägen utan att det blir för rörigt. En sak tas upp gällande hans privatliv som jag tycker kändes överflödigt..



Sedan finns det två karaktärer som skulle kunna förblivit statister.


Annars är det bra skådespel och inte en ren "politisk film" utan det händer lite också som berör. Politiken beskrivs på ett rätt snyggt sätt och betydligt mer intressant än i många andra liknande filmer.

IMDB har givit hela 7,5. Jag säger inte att det är fel. För det är en klart sevärd film. Speciellt för den historiskt intresserade, men jag nöjer mig med en stark 3 / 5.

Rock the Kasbah (2015): http://www.imdb.com/title/tt3164256/?ref_=nv_sr_1

En komedi med överdriven handling. Den börjar rätt kul och slänger in slumpmässiga skämt och scener som fungerar oväntat bra. Med filmens gång blir allt det slumpmässiga för mycket och filmen tappar mycket charm. Bill Murrays dialog passar bara tidsvis ihop med övriga filmen. Bruce Willis som i starten är en rolig överdrivt av sina tidigare karaktärer blir mest blek.

Det blir något utav en soppa med några positiva inslag mot slutet. Intresset avtar rejält under sista halvan trots att mer än någonsin händer. En del minnesvärda scener, men inget jag rekommenderar. Fungerar väl att kolla på om den går på TV en kväll och du är uttråkad.

Betyg? Svag 3 / 5

Backgammon (2015)

När Lucian (Noah Silver) och Miranda (Brittany Allen) är ensamma i ett stort, avlägset gods över en helg blir de successivt mer och mer attraherade av varandra. Samtidigt oroas de över att Mirandas expojkvän, som de inte vet var han befinner sig, kanske fortfarande är någonstans i huset.

Ganska flummig och seg film, dock med hyfsade skådespelarinsatser från huvudrollsinnehavarna.

Betyget blir 4,5/10 eller 2/5 på Filmtipset.