Hacksaw Ridge (2016)
http://www.imdb.com/title/tt2119532/?ref_=nm_flmg_act_4
Desmond Doss (Andrew Garfield) är en ung man som blir starkt troende tidigt i sin barndom efter en nära olyckshändelse som han själv varit högst delaktig i. När så andra världskriget kommer och flera unga män skriver in sig i armén känner sig även Desmond manad till att gå med i kriget. Men på grund av sin starka övertygelse att inte döda någon så uppstår det starka konflikter mellan honom och den amerikanska militären. Till slut får han dock tillstånd att delta som sjukvårdare utan att behöva bära ett skjutvapen. Kriget når sin fulla spets vid bergskammen Hacksaw Ridge där han får se fasorna vid frontlinjen.
Detta är en stark krigsfilm som fokuserar väldigt mycket på huvudkaraktärens inre övertygelse och kamp för att stå fast vid sitt beslut och sin tro. Under första halvan av filmen får vi fördjupa oss i Desmonds uppväxt och hur han blivit den han är. Detta ger oss en inblick i familjelivet med en alkoholiserad och desillusioner far som efter sina erfarenheter från första världskriget är allt annat än glad när hans två söner går med i detta till synes meningslösa lidande och elände som kriget är. Hugo Weaving som spelar fadern gör en av sina bättre prestationer och presterar ett väldigt gripande porträtt av en äldre man i sorg. Andrew Garfield i huvudrollen gör även han en hedrande insats. Har faktiskt inte sett något av honom innan detta men tycker att han gör en minst sagt klanderfri prestation i den fysiskt krävande huvudrollen. Säkerligen kommer han att bli nominerad och med tanke på att akademin gillar biografiska gestaltningar är chansen stor att han kanske även kammar hem Bästa manliga huvudrollspriset. Min gissning.
Andra halvan av filmen visar med skoningslös grymhet vilket helvete krig är. Kroppsdelar flyger och far; blod sprutas tillsammans med eld och stenbumlingar; explosioner haglar och slår lock för öronen i bästa fall; kulor svärmar och jord sprätts upp konstant. Överallt skriker soldater i smärta, både amerikanska och japanska. Man tror att man är härdad men detta skulle jag tro är överväldigande för de allra flesta filmtittare. Jag har inte upplevt sådan intensiv krigsskildring sen jag senast såg
Saving Private Ryan och
Band of Brothers. Frågan är om inte
Hacksaw Ridge är snäppet värre.
Mel Gibson är tillbaka och jag tror att detta är en perfekt comeback för honom. Det här är en film med starka kristna budskap som bör gå hem hos de flesta som lutar det allra minsta åt kristendomens budord och välmening. Om inte
Hacksaw Ridge kammar hem åtminstone några guldgubbar i februari så är akademin antingen helt blåst eller så finns det några riktiga storfilmer som vi väntar på dessa dryga 40 dagar som är kvar av året och kan överraska. För detta är helt klart den starkaste filmen jag har sett av 2016 års filmproduktion.
Tekniskt sett har jag inget att klaga på utan måste säga att filmen överlag är ett proffsigt hantverk. Ljudet i en krigsfilm är nästan alltid halva upplevelsen och det märks här. (Kanske även där en guldgubbe att vänta på i februari?) Man kanske kan anmärka på att den inte är så jätterik på visuellt slående scener, även om det finns några som sticker ut och lämnar ett intryck utöver allt krigsvåld. För de personer som är starkt anti Gud och kristendomen kan det finnas saker som är svårt att svälja, även om filmen ändå i min mening var hyfsad fri från kristen propaganda.
Hacksaw Ridge är istället mer en slags skildring över en osjälvisk soldat som under de värsta tänkbara förhållanden gör allt vad han kan för att rädda sina medmänniskors liv utan att kompromissa med sin personliga tro.
Jag har fått beröm här på forumet för mina recensioner och jag tackar allra ödmjukast för dem fina orden. Själv inser jag dock när jag läser igenom dem efteråt att jag oftast skriver med huvudfokus på hur jag själv upplevt filmerna ifråga. Mycket ”jag” hit och dit. På ett sätt är det en skyddsmekanism då det ger mig en säkerhet inför eventuell kritik genom att bara hänvisa till att ”det här är min personliga åsikt och inget mer än det”, men samtidigt känner jag att det blir kladdigt att vara så personligt hållen i texterna. Det blir i slutändan inte så mycket mer än just hur jag upplever filmerna. Därför ska jag försöka undvika ett alltför subjektivt förhållningssätt när jag skriver mina recensioner här framöver.
Men jag måste dock skriva av mig en personlig anekdot såhär direkt efter jag sett filmen. Jag har på senare tid lutat allt mer och mer åt att bli kristen. Det är en lång väg jag har gått sen tonåren då jag liksom alla andra klasskamrater var en ateist (självklart!) och fram tills nu där jag de senaste åren och månaderna känt en allt större dragning åt det religiösa. Denna filmen var definitivt en tankeställare och när eftertexterna rullades upp kände jag mig alldeles urlakad, som efter man kört ett långt simpass där varenda muskel i kroppen är fullständigt slut på energi och liksom lealös. Jag skulle inte säga att jag är helt och hållet 100% troende, men den här filmupplevelsen var definitivt ett stort steg åt det hållet. Jag kan därför inte ge annat än minst en fyra i betyg. Få filmer har påverkat min religiösa tro såhär pass mycket. Endast
The Tree of Life och
The Thin Red Line av Terrence Malick är nog de som kommer i närheten, tillsammans med några filmer av Ingmar Bergman. Jag skulle inte gå så långt att kalla filmen för ett mästerverk, men den är helt klart välgjord och påverkade mig starkt. Det räcker en hel del.
Betyg: 4/5
Tyvärr blir det väl på DCP i den nya biografen till skillnad från Veronikas Dubbelliv som jag hade möjligheten att se på en fin 35mm-kopia.
