Vilken film såg du senast?

The Jungle Book (2016)

Den föräldralöse pojken Mowgli uppfostras i djungeln med hjälp av en björn, en panter och en flock med vargar.

Efter Disneys upptåg med live-action remakes utav deras tecknade klassiska filmer, kommer nu remaken på min absoluta favorit Disney film av de alla. Lyckligtvis så var jag inte lika skeptisk till denna som Cinderella eller Maleficent.
Trailern lyckades sälja mig riktigt ordentligt och faktum är så såg jag verkligen fram emot denna filmen enormt, en av de mest förväntansfulla filmerna detta året. Det kändes som de tagit inspiration från både boken och Disney filmen och gjort en blandning av det.

Filmen lyckas fånga båda sidorna på ett hyfsat bra sätt, samtidigt som den bjuder på spektakulära visuella effekter som är några av de bästa dataeffekterna jag sett. Det är ren ögongodis rent ut sagt. Desvärre så med många filmer där det visuella är i framkant är det storyn som laggar, vilket desvärre med bitterhet och sorg jag säger så är fallet är.

Faktum är så börjar filmen riktigt bra, och jag var med filmen hela vägen fram till en viss punkt i filmen. Det är när Shere Khan tar och dödar Akela. Jag anser inte detta är någon stor spoiler då detta är 15 minuter in i filmen och det sätter grundstoryn för vad som komma skall.
Jag dyker sättet de dödar Akela på är ganska så tamt, och det värsta är att vargflocken gör absolut ingenting för att stoppa Shere Khan. Jag förstår han är en stor och stark tiger, men en flock med tio vargar kan mycket väl stoppa honom. Men de glor bara på honom och allt han gör är att han sitter på deras "tron" och väntar på Mowgli.
Det är nu berättelsen helt plötsligt börjar påminna mig om Lejonkungen. En liten pojke som är ett barn försvinner från sin flock ut i det vilda, möter upp med en person som lär honom om livets godhet (byt ut Hakuna Matata till Bear Necessities), pojken får reda på vad som hänt hans far och bestämmer att möta hans fars mördare och ta tillbaka tronen och djungeln åt den rätta.

Nu säger jag inte att 1967 versionen är en bra adaption på boken. Men den lyckades göra en sagolik och äventyrlig film för barn. Den var underhållande och hade även bra humor. Kemin mellan Baloo och Mowgli var bra och jag kände av deras vänskap.
Här så gillar jag Bill Murray som Baloo, perfekt val. Men jag fick aldrig riktigt samma känsla som jag fick från 67-versionen utav deras vänskap. De börjar som ovänner och blir vänner under ett montage in princip och helt plötsligt sjunger de Bear Necessities tillsammans.

Allting känns förhastat liksom. Där är ingen stund att ta lugnt och låta karaktärerna utvecklas eller få någon kännedom till filmen och dess handling. Det är nästan som att Jon Favreau ville för mycket av både Disney filmen och boken och fick snabbspola genom många delar.
Både Kaa och King Louie känns inklämda bara för att de är med i Disney filmen. Kaa är inte med mer än 5 minuter, det ni ser i trailern är bokstavligen talat det ni ser i filmen. Samt King Louie är bara ett sidospår som bara drar ut på tiden. Vilket jag kan säga samma sak för 1967 versionen, du kan klippa bort King Louie helt och det hade inte förändrat handlingen alls.
Men den filmen flöt på ett bättre sätt, allting som hände kändes naturligt av naturliga händelser och orsaker. Här känns det mer inklämt och förhastat bara för att det ska vara med.

Jag saknade även känslan att bli berörd av många scener. Scenen där Mowgli kramar sin mor för att säga farväl var bra gjord, men det var inte tillräckligt för att jag skulle bli 100% berörd. Vilket var mycket av det jag kände saknades i filmen.
Den skulle behövt mer känsla för att kunna beröra tittaren. Det känns som filmen fokuserade mer på det visuella än på själva storyn, känslorna och att beröra tittaren.

Skådespelaren tycker jag sköter jobbet bra, och deras röster tycker jag känns passande för respektive karaktärer, förutom en som jag kommer in på senare.
Bill Murray, Ben Kingsley, Lupita Nyong'o, Scarlett Johansson och Giancarlo Esposito var de som var de bästa och hade inga problem med dem alls. Idris Elba var lite av en besvikelse. När de första gick ut med nyheten att han skulle göra rösten till Shere Khan kändes det helt rätt. Han är en av de få som idag hade kunnat passat i den rollen och tillföra rösten åt den fantastiske George Sanders från 1967 versionen. Tyvärr så använder han sig utav sin vanliga röst och inte hans mörka. Jag vet att Idris Elba har och kan använda sig utav en mörkare röst. En mörk röst som är passande för Shere Khan. Hade man bara bett honom att använda sig utav den rösten tror jag det hade varit en av de bästa casting i röstanimation någonsin. Men istället gick han med sin vanliga och det gör att vi får en lugnare Shere Khan som inte känns lika fasansfull som han borde vara.
Nu till den där personen som verkligen inte fungerade för mig, Christopher Walken som King Louie. Detta skulle antingen funka eller inte funka. Enda sedan jag läste nyheten om honom så var jag skeptisk in i det sista, och jag befarade det som hände. Det är helt enkelt bara Christopher Walken som är Christopher Walken. Hans röst känns inte alls rätt och det tog mig ur filmen rejält när han började prata. Ännu värre så börjar han sjunga på I Wan'na Be Like You. Allt jag fick i huvudet var Christopher Walken inne i röst båset sjungandes på denna med sina rörelser. Jag började skratta och av helt fel anledningar. Det hjälper ju sedan heller inte att han inte kan sjunga. Vilket är tråkigt så King Louie är en av mina favoriter i denna berättelsen och jag älskar Christopher Walken, men ibland så ska två saker kanske inte kombineras. Tror någon annan som Michael Rooker hade passat mer in i rollen och inte varit lika distraherande.

Neel Sethi som Mowgli var bra, även ifall ibland kunde hans skådespeleri vara sisådär. Men då ska man tänka på att vi har en barnskådespelare som springer rundor i röda "kalsonger" i en green screen studio utan några medskådespelare.
Där var en scen då han gjorde så jag fick gåshud och jag tycker de ända lyckades fånga Mowgli rätt bra här. Han påminde om 1967 versionen och tycker de inte särskiljer sig så värst mycket.

Det är också en väldigt underhållande film. Jag såg den på en eftermiddagsvisning och detta är den perfekta filmen gjord för en matiné. En äventyrsfilm i djungelanda. Jag satt aldrig och var uttråkad och jag var väldigt häpnad över hur fantastisk snygg denna filmen såg ut.
Vilket är vad man ska gå in och förvänta sig av filmen. En äventyrlig underhållande matiné som lyckas fånga delar från både 1967-verisonen och små delar från boken med för det mesta bra röstskådespelare och en bra Neel Sethi i rollen som Mowgli.

I sin helhet är The Jungle Book nog detta årets första officiella besvikelse för min del. Jag ville verkligen gilla denna filmen från botten av mitt hjärta. Trailern sålde mig riktigt mycket och det är en live-action remake på min absoluta favorit animerade Disney film någonsin. Så självklart vill jag gilla detta. Men istället blev det mer fokus på det visuella än på själva storyn och känslan.
Problemet blir att filmen förhastar många saker och får inte fram det djup eller den känsla som filmen försöker förmedla. Jag tycker inte alls där behövdes en berättarröst från Bagheera. Låt det visuella tala för sig själv, vi kan lista ut vad som händer själva genom att kolla. Dessutom så blev handlingen lite väl lik Lejonkungen efter ett tag, eller i vart fall en liknande uppbyggnad i handling som den som jag blev något distraherad av.
Röstskådespelarna skötte sig bra för det mesta där Christopher Walken stack ut mest och tog mig ur filmen. Men nykomlingen Neel Sethi var bra i Mowgli rollen och med tanke på att han inte hade några medskådespelare gör det att extra mycket vikt läggs på honom, men jag tycker han gjorde bra ifrån sig.
Som en matiné och äventyrsfilm lyckas i vart fall filmen och det är där den hör hemma som bäst. Underhållningen är på topp och det är härligt att höra de klassiska Disney låtarna igen, även ifall de bara är där för att de är så pass populära från 67-versionen. Men även den vanliga musiken gjord för filmen var bra, och jag gillade speciellt deras egna version på Bare Necessities som spelas i slutet av filmen.
Det bästa med filmen var helt klart det visuella som är ögongodis, och är något av de bästa användandet av CGI jag sett någonsin. 3D:n var perfekt och denna filmen ska beskådas på en biograf om inget annat.
I slutändan kände jag dock mer för den tecknade filmen som lyckades kännas mer naturlig och äkta i sitt berättande, medan denna verkade fokusera mer på det visuella än på själva känslan, realismen och storyn.

3.5 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt3040964/?ref_=nv_sr_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=C4qgAaxB_pc

8 femmes. Ten little niggers kopia med dåligt skådespel och musikalinslag. Blä!

Pelle erövraren. Intressant film som följer en far och hans son i deras strävan efter ett bättre liv. Inte riktigt min slags film då den var för långdragen och simpel.

En mycket bra recension, som alltid av dig.
Synd att du inte verkar gilla den så mycket som du hade hoppats, men jag drar ändå slutsatsen att den var sevärd (?). Planerar att gå och se den i helgen och gillar det skriver om att det visuella ska vara riktigt läckert.

En fråga: du jämför med 67-versionen en hel del och jag undrar om du kanske också har sett den otecknade 94-versionen, med Sam Neill och John Cleese i birollerna? Vill minnas att den innehåller flera starka dödsscener som skrämde skiten ur mig när jag såg den som liten. Antar att 2016-versionen är vålds- och mörkermässigt typ någonstans mittemellan de två tidigare versionerna.

Den är sevärd att se just för det visuella och underhållningen. Se den som en äventyrsfilm i matiné anda.

Jag har sett 94-versionen och har lite av en nostalgisk känsla för den, men den är sämre än 2016 versionen. Där är en del dödsscener i den fast det är mest involverad människor och inte djuren. Dessutom är Shere Khan en besvikelse i den versionen då han inte är skurken.

Trading Places (Landis, 1983)

1980-talsklassiker jag missat och det var ju inte världens bästa film då den led av ett förutsägbart manus och sjukt slitna klichéer. Dock var Eddie Murphy så jävla rolig att filmen räddas från underkänt.

3/5

Blitzkrieg 35/45

The Bridge on the River Kwai (1957)

Guinness, Holden & Hayakawa är bra i sina roller, framför allt den förstnämnda. Kortfattad beskrivning av handlingen: samtidigt som brittiska soldater tillika krigsfångar är i full färd med att färdigställa bygget av en järnvägsbro så planerar en kommandostyrka att spränga bron.

Naturen är stundtals väldigt vacker och en del scener är riktigt snygga. Filmen inleder starkt där framför allt ordfejden mellan general Saito (Hayakawa) och överste Nicholson (Guinness) är underhållande. Det handlar om ära och principer, och ingen av dem vill ge med sig.

En del scener lockar fram ett och annat skratt, bland annat då Shears (Holden) frågar om han ska hoppa med eller utan fallskärm. Inledningen är som sagt stark men sedan tappar filmen. Det är en väldigt lång och ganska ointressant transportsträcka som följer, tills vi når slutet - som kändes något tamt även om jag gillade det. Det är onekligen en välgjord film men den nådde inte upp till mina förväntningar. En stabil sexa är den dock värd.

6/10

Länge sen jag såg den men jag tror att jag gav gav den ungefär samma betyg - det vill säga en stabil sexa/stark trea.

Håller med om att den stundtals var rätt rolig och särskilt Nicholsons besatthet av att bygga en fullvärdig bro blev så himla absurt med tanke på deras situation.

SSf: The Revenant (2015) |🌑🌑🌑| Hugh Glass var en vildmarksexpert som efter en brutal björnattack blir lämnad att dö av sina resekamrater. Down but not out kämpar han sig upp på benen igen för att försöka överleva en evighetslång vandring genom den skoningslösa vintern och dessutom jagad av mordiska indianer för att få sin hämnd på den person som tog ifrån han allt.

Björnen! Att se Leonardo Dicaprio bli totalmanglad av en sint björnmamma var något av det svettigaste jag sett på en duk. Otroligt läckert filmad och suveränt skådespel av både Leo och björn - give that ursidae an Oscar. Sekvensen har perfekt längd för att varken bli långrandig eller kännas kort, skadorna gör minst lika ont att se på som för Leo att få dom och det är så nervigt att man i princip håller andan tills det är över. Filmens absolut mest minnesvärda scen och redan en klassiker i filmhistorien. Tyvärr är scener av den här klassen alltför utspridda på en 2.36 lång film, Revenant är för packad med nonsensflummm för att betyget ska bli högre. Nonsensflumm i form av en Leo i plågor - om och om och om igen... Drömsekvenser i överflöd - jag hatar när det ska börja drömmas på film, det tillför oftast absolut ingenting och stannar bara upp storyn. Och tempot är Revenants stora akilleshäl - en rivstart första timmen med attacker och flykt för att sen segas ner nåt enormt när Leo jävlarimig ska plågas på riktigt. Hans dreglande ansikte i full inzoomning och foton på himlen präglar andra halvan - för att utmynna i en bra och värdig avslutning.

Det absolut oslagbara fotot kan inte hålla intresset uppe så länge när storyn är tunn. Leo gör sitt bästa med en fantastisk prestation och Tom Hardy är en grym skurk men lik förbaskat blir jag rastlös långa stunder. Ett mer minnesvärt soundtrack hade den definitivt behövt.

Otroligt vacker natur och ett foto att stornjuta av, skådespel av högsta klass och härligt brutal. En unik filmupplevelse, du måste se den för dom mästerliga scenerna är oförglömliga och helst på bio - men ta med dig koncentrerad Red Bull och adrenalinspruta för att hålla dig vaken när tempot blir outhärdligt lågt.

Streckkollade på tre Bergman-filmer idag. Ingen lär behöva någon närmare presentation, så jag låter bli att beskriva handlingarna och går direkt på vad jag tyckte.

Först ut var Persona vilken jag gillade klart mest. Spännande intrig, snyggt foto och oväntat bra verbala sexskildringar. Helt klart bättre än något psykologiskt drama som gjorts under vårt årtusende.
5/5

Nästa film fick bli Smultronstället. Hade hört att den skulle vara en av de mest lättillgängliga av hans filmer, och jag kan inte göra annat än hålla med. Den hade egentligen mer berättarröst än vad jag brukar gilla, men i det här fallet var det ingenting som drog ner den eftersom Victor Sjöström hade så jävla mysig röst.
4/5

Sen kom Det Sjunde Inseglet. Även om jag är svag för obehagliga religiösa inslag så har jag riktigt svårt för löjlig medeltid. Jag gillade den starkt, men ibland när de skulle svära så fick jag verkligen plocka fram skämskudden. Det kanske säger mer om mig än om filmen, men det är ändå det som gör att betyget inte når hela vägen upp. Extra plus i kanten för att Max von Sydow som ung var en av världens snyggaste skådespelare.
4/5

Maffig tripple-feature! Kul att de gick hem också. Bergman verkar vara en forumfavorit här på FB. Riktigt roligt att se.

You Kill Me (2007)

Den alkoholiserade yrkesmördaren Frank Falenczyk (Ben Kingsley) arbetar för sin polska gangsterfamilj i Buffalo, NY. När hans drickande leder till att han misslyckas med ett uppdrag blir han skickad till San Francisco för att nyktra till. Han börjar gå på AA-möten och får ett jobb där han träffar Laurel Pearson (Téa Leoni). Hemmavid försöker ett irländskt gäng konkurrera ut Franks släktingar, och Frank måste bege sig tillbaka. Laurel visar sig då bli en oväntad tillgång.

Smårolig svart komedi. Ben Kingsley är bra som vanligt.

Betyget blir 6/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Håller med! Man brukar ju säga att ingen blir profet i sin hemstad så det är roligt att han inte tas för givet bara för att han är svensk och allmängods för varenda (nåja) kotte.

Jag har alltid tyckt att patriotism och stolthet över vad andra åstadkommit är både töntigt och obegripligt, men det går inte att komma från att det är häftigt att lilla Sverige är Ingmar Bergmans hemland!