Vilken film såg du senast?

Death Ship från 1980. Hyfsad spökskeppsskräckis. När filmen börjar befinner vi oss ombord på ett modernt kryssningsfartyg. I glimtar får vi sett ett annat, äldre, rostigt skepp - vars roder verkar styras av osynliga händer, och som verkar ha riktat in sig på att ramma kryssningsfartyget. På kryssningsfartyget får vi först och främst lära känna förste styrman och hans familj som är med ombord, samt den äldre kaptenen som är mycket missnöjd med sin lott. Han trivs inte alls med den roll som följer med att vara kapten på en nöjeskryssning, d.v.s. att köra runt i cirklar och konversera rika, bortskämda damer som tycker att det är spännande att få äta vid Kaptenens bord... Nå, han kommer snart att få en heeeelt annan typ av befäl!

Filmen är lite lågbudget, och det har tyvärr betydelse i denna typ av film där teknik och specialeffekter är viktiga. Jag gillar inte heller att man inte får någon uttömmande förklaring på slutet. Filmen är egentligen bäst de första 45 minuterna eller så, när personerna utforskar spökskeppet - och förstår vilka som har använt det tidigare...

Ger den 6/10.

Maze Runner: The Scorch Trial
Gillade ettan skarpt. Mest för att hela grejen med labyrinten gav ett djup i filmen.
Det var ju som ett pussel, och det fanns en hjärna bakom allt, precis som Cube-filmen/filmerna (den första är ett måste att se). Nu är de ute ur labyrinten och i stort sett ute i det fria och slåss för sina liv. Detta har man sett förut i diverse filmer, och ingenting som tilltalar mig direkt.
5/10

The Stanford Prison Experiment
Gillade denna film, det var något i filmen som fick mig att verkligen känna för karaktärerna. Jag ville bara hoppa in där och slå sönder varenda vakt.
Vill inte skriva för mycket, se den bara!

7/10

Victoria (2015)

Tyvärr blev jag inte så hänförd som många andra av denna tyska film, filmad i en enda tagning. Tekniskt sett är det självklart en bedrift och filmen känns ytterst autentisk i hur den skildrar Victoria och hennes nyfunna vänner i ett hippt Berlin. Men manuset haltar. Allting fungerar fram till de möter gangstrarna, sen eskalerar historien på ett sätt som känns både överdrivet och tröttsamt kliché. Autenticitet går förlorad. Att Victoria går från en vän tjej till en råbuse från 0 till 100 ungefär, gör att jag har ännu svårare att köpa köpa hela scenariot i senare delen av filmen.

Men det finns många starka scener, bl.a pianoscenen och första mötet med gangstrarna. Både Sonne och Victoria har en elektrisk kemi sinsemellan. Men det blir som sagt för överdrivet de sista 40 minuterna, där hade manusförfattarna gärna fått skruva ner på klichéerna. För övrigt kändes Victoria som en film Joachim Von Trier hade kunnat regissera då jag fick Reprise (2006)-vibbar. Kanske en inspirationskälla till regissören Sebastian Schipper.

Betyg: 3/5

Edit: Tyckte jag kände igen Schipper (som också är skådespelare) och han spelade en cancersjuk man som suktar efter manlig kärlek i Tom Tykwers sevärda Drei (2010).

Trois Couleurs: Bleu, Blanc & Rouge (the Three Colors: Blue, White & Red, 1993-94, DVD, 94, 87 & 99 min)

Kortrecension:

De tre färgerna blir som helhet en helt okej filmupplevelse som alldeles för sällan visar prov på sitt på förhand med-ärvda rykte. Men det är rakt igenom tre oerhört välgjorda filmer, som med en lågmäld ton forskar kring tre olika livsöden. Som den uppdiktade kopplingen till Frankrike så känns även de teman som sammankopplar filmerna rätt frampressad, och finns där enbart som ett visuellt värde. Något som jag personligen värdesätter högt och njuter gott av trilogin igenom. Men när filmerna, och då pratar jag främst om de två första, inte engagera en till fullo så faller konceptet platt. Som tur är så är trilogins sista film långt mer gripande, och med dess något mörkare och surrealistiska ton så ger den även lite extra liv till de två föregående filmerna. Trots att Kieślowski's sista filmer kanske inte lämnade mig allt för överväldigad så har jag lik väl gått och funderat rätt mycket på dom även efteråt. Kanske har det med den enorma tragedi som nyligen utspelat sig i Frankrike, men att filmerna trots allt lämnar en med något att fundera över är är bra betyg. Men något mästerverk ser jag nog inte trilogin som, där i mitt tycke enbart den röda filmen sticker ut tillräckligt.

Betyg : 3,2 & 4 (Alla tre filmer är unika i sig. Synd, eller bra, att man måste se alla för att uppleva den bästa)

LÄS MER OM FILMERNA PÅ MIN BLOGG : the Shinbone Post

Projekt Go West - 2010-tal, film #4: Cowboys and Aliens (2011)
Först vill jag påpeka att det jag gillar mest med cowboys är när de ses i lågmälda draman där 1800-talets amerika är en extra krydda, men storyn även hade kunnat fungera i andra miljöer. Det jag ogillar med cowboys är... nej jag ogillar nog ingenting med cowboys. Jo möjligen om alla karaktärer i en film är likadana machomän, utan variation. Det jag kan gilla med aliens är när de används i psykologiska skräck-scenarion som antagonister man inte ser så mycket av och kanske inte ens vet om de finns på riktigt eller bara är rykten. Det jag ogillar med aliens är när de presenteras med pompa och ståt, full fart och blinkande rymdskepp. Något jag är negativt inställd till i allmänhet är actionstinna historier med mycket vapen och ingen eftertanke. Jag var ganska säker på att Cowboys and Aliens skulle vara något alldeles oerhört ointressant för mig. Och den var allt jag befarade fast värre.

Inledningsvis är jag hoppfull. Daniel Craig är cool som supermacho. Publikfrierierna när han sopar till folk som beter sig illa sitter där de ska. Men sedan kommer handlingen igång, med kolossalt ointressanta aliens som ska besegras av de kolossalt ointressanta människorna. Jag kan inte ens formulera ordentligt vad jag stör mig mest på. Det är bara så urtrist. Full fart, massor av laser-pangpang och noll minuter då jag bryr mig om handlingen.
Snygga miljöer och Craig för tankarna till Indiana Jones i sin utstyrsel. Indiana själv, dvs Harrison Ford, har däremot belönats med en tämligen ointressant karaktär som han gör sitt bästa för att få liv i. För 100 miljoner dollar borde man kunna åstadkomma något bättre än den här smörjan.
Jag placerar in den här filmen på plats 120 av de 125 spelfilmer jag sett hittills i år. Betyg 1/6.

Projekt Go West - 2010-tal, film #5: A Million Ways to Die in the West (2014)
Jag har aldrig följt Family Guy och har absolut inte haft någon lust att se Ted. Mitt intryck av Seth MacFarlane är att han pressar sinna skämt till sista droppen. Hittar han på ett skämt han gillar så kör han det om och om och om igen.

Seth MacFarlane spelar en fårfarmare vars flickvän gör slut, för att istället bli ihop med ägaren av ett "mustacheri" (spelad av Neil Patrick Harris). Men så flyttar Charlize Theron till stan och försöker hjälpa fårfarmaren på rätt köl. Samtidigt närmar sig ett gäng banditer staden och dess fruktade ledare (Liam Neeson) ska möta upp med sin fru som åkt före dit. Fantastiska Sarah Silverman återfinns i en roll som prostituerad. Hon ligger med 10 cowboys på en dålig dag men vill vänta till bröllopsnatten innan hon och hennes kille släpper till. Filmen innehåller förstås banditer, dueller och massor av död.
Filmen gladde mig. Den var ganska rolig. Väldigt rolig ibland. Det är visserligen så oerhört sällan jag ser renodlade komedier, så jag kanske är lättimponerad på den fronten. Förvånansvärt snyggt var det också, och soundtracket var toppen! Jag ger filmen en god trea. Absolut värd en titt. Betyg 3/6.

It's a Gift (1934)

Med en rolig öppningsscen sätts tonen för filmen och förväntningarna blir ganska höga men i de flesta scener därefter tömmer de verkligen varenda vinkel på varje situation innan de går vidare. Det gör att jag till slut tröttnar och även de skämt som går hem senare tappar styrka på grund av att det upprepas i olika varianter ett par gånger för många. För den här typen av komedi är det ingen jättedålig film och den räknas som en klassiker men jag går inte riktigt igång på det. W.C. Fields cyniska karaktär kan jag dock inte hjälpa att fatta tycke för men resterande karaktärer är mer eller mindre avskyvärt jobbiga (ofta med mening).

2/5

Lite ojämn rulle. Kul idé dock.

Jo, och jag känner att de kunde ha gjort mer av idén. När de redan hade det fartyget och all 40-talsrekvisita.

The Asphyx från 1972. Om en galen, eller i alla fall fanatisk, vetenskapsman som gör en upptäckt som han borde låta bli. Både Frankenstein och R.L. Stevenson har nog varit till inspiration här, och huvuddragen är förutsägbara. Men det är ändå spännande. Egentligen mer ett drama än en skräckfilm, eftersom det inte är några "good scares" - spänningen ligger i berättandet.

Större delen av filmen utspelas under den viktorianska tiden, och älskar man den perioden (det gör jag!), så finns det många vackra tablåer att njuta av här med (nästan) allting korrekt och utsökt påkostat i kläder, möbler, prydnadssaker o.s.v.. Dock har de gjort en ganska fånig miss: herrar hade inte så långt hår på den tiden (tidigare, på 1840-talet kunde de ha det om de ville verka vilda, romantiska och bohemiska!), och det som hänger framför öronen på porträtten är inte huvudhår som här i filmen, utan skägg - polisonger kallas det visst! Men det kanske var omöjligt att förmå 1970-talets skådespelare att klippa av sig håret..?

Ger den 8/10.

"The Gift" från 2015. Gift, välbeställt par flyttar in i nytt hus, och upptäcker att en gammal skolkamrat till mannen bor i samma stadsdel. Skolkamraten blir snabbt efterhängsen, och något verkar vara fel.

Psykologisk thriller, kan man väl kalla den, och kanske "moraldrama". Faktiskt riktigt bra, välgjort och spännande - särskilt mot slutet blev det riktigt spännande! Det är fina bilder, bra skådespelare, skickligt kameraarbete och användning av musik.

Filmen ställer en fråga som vi kan ställa oss lite till mans:


Ger den 8/10.

Suspicion (1941)

http://www.imdb.com/title/tt0034248/


Lina (Joan Fontaine) blir kär i Johhnie (Cary Grant). I början ser allt bra ut men efter att smekmånaden är över verkar han visa upp mer otrevliga sidor hos sig själv, som att ljuga och stjäla. När sedan ett dödsfall sker så frågar sig Lina ifall Johhnie är skyldig till mord eller inte.

En okej, hyfsat bra thriller. Inte super-kanon-bra men Hitchcock håller ändå spänningen på en såpass hög nivå att det är intressant att följa karaktärernas resa och vi frågar oss faktiskt ända inpå slutet om Cary Grant är en iskall mördare eller inte. Den lyckas samtidigt få in ett och annat skämt här och där som man skrattar åt vilket förhöjer upplevelsen.

Både Grant och Joan Fontaine spelar bra och ser riktigt snygga ut. Lite ovanlig roll för Cary Grant kanske då jag främst förknippat honom med roller som den typiska hjärtekrossaren och charmören. Här charmar han visserligen den kvinnliga huvudkaraktären men det ligger hela tiden en slags mörk sida hos honom som både Lina och vi tittare blir misstänksamma över. Grant gör det riktigt bra och särskilt hur han använder blicken och ögonen är fängslande att titta på. När han konfronteras med sanningen och man ser hur han försöker komma på en smart lögn samtidigt som han behåller sin charm och elegans är utan tvekan bland det bästa i filmen. Sevärd prestation av Cary Grant och såklart hans medskådespelare Joan Fontaine.

Fotot är som oftast väldigt bra i en Hitchcockfilm och denna är inget undantag. Musiken är väl acceptabel, även om jag tyckte att den användes lite för mycket och att gamle Hitch berättar lite väl tydligt i vissa scener med dramatiska tongångar. Men det fungerar ändå hyfsat bra. Den är inte alls sådär skränig och överdramatisk som jag klagat på tidigare vad gäller äldre filmer.

Men överlag tycker jag att det berättas lite väl enkelt i filmen. Är Cary Grant elak eller inte? Utifrån den premissen erbjuder Hitchcock den ena intressanta detaljen efter den andra som ska få oss att dra våra slutsatser innan det avslöjas mot slutet. Men den saknar någonting, kanske ett lite mer subtilt berättande eller kanske tvärtom ett mer giftigt krafttag. En träffande kommentar på FT beskriver storyn som "ljummen" och den känns faktiskt inte så särskilt utmanande när man ser den idag 2015.

Det var nog bra att jag sänkte mina förväntningar. Filmen är verkligen inte dålig men hade jag gått in med skyhöga förväntningar hade det nog sänkt den till en besvikelse. Filmen svajar någonstans mellan en svag fyra och en stark trea i nuläget. Jag lämnar den på en stark trea tills vidare då jag tror och hoppas på att Hitchcock bjuder på flera intressanta överraskningar framöver. Suspicion är när allt kommer omkring en tekniskt sett bra och välspelad thriller som kanske bäst kan beskrivas som ett romantiskt drama med starka thrillerinslag och lysande skådespelare.


Betyg: 3.5/5

Hur många lingon finns det i världen (2011)

Ett antal utvecklingsstörda börjar sjunga och spela teater, vilket leder till en fast teater i Hudiksvall.

Jag har alltid lite svårt för "jo, det var så här det gick till" filmer, och den här var inget undantag.
Kul att dom lyckades, men jag känner aldrig något engagemang.
4/10