Minns inte allt för mycket men själv fann jag att konstigheterna tog över och tippade filmens helhet till den lite mer sämre sidan.
Visst fanns det lite mer charmerande aspekter med konstigheterna då och då men i överlag, inte direkt.
Som det kortaste exemplet jag kommer ihåg, vilket som är i fajten som du nämnde. Motståndarnas kläd design täcker deras ögon, vilket som kan ha en skräckinjagande effekt men främst bara dumt.
Utgår från att det går se igenom men i en närstrid på liv och död, varför lägga till en sådan nackdel för sig själv?
Men du säger att filmen är baserad på en serietidning, vilket jag inte visste. Men det skulle förklara en del om kläddesignerna och vissa andra visuella delar som visas.
Men nu tappar jag fokus för det jag skulle ta upp var att en grej som jag minns att jag tyckte var väldigt dumt (förutom slutet, som du nämnde)
var att Chris evans karaktär blev så otroligt chockad och upprörd när han fick reda på att deras mat som var proteinbaserat gelé gjort av insekter.
Bara för att senare i filmen lyssna på honom berätta om en unge som han hade käkat av eget val.
Då tappade jag all förståelse för filmen, om det ens fanns något kvar
Men sen som grädde på moset så lägger dom även till slutet.
Så filmen kanske inte är katastrofal men den är definitivt inte sevärdig imo.
Det finns ju ”filosofiska” tolkningar som vissa finner nöje av i denna film, men att ens fundera på att föra en sådan diskussion om detta känns som att greppa efter halmstrå då det skulle mest sannolikt endast leda till en handfull med olika hipsters pretentiösa sammanfattningar av ännu en arthouse film.
Minns inte allt för mycket men själv fann jag att konstigheterna tog över och tippade filmens helhet till den lite mer sämre sidan.
Visst fanns det lite mer charmerande aspekter med konstigheterna då och då men i överlag, inte direkt.
Som det kortaste exemplet jag kommer ihåg, vilket som är i fajten som du nämnde. Motståndarnas kläd design täcker deras ögon, vilket som kan ha en skräckinjagande effekt men främst bara dumt.
Utgår från att det går se igenom men i en närstrid på liv och död, varför lägga till en sådan nackdel för sig själv?
Men du säger att filmen är baserad på en serietidning, vilket jag inte visste. Men det skulle förklara en del om kläddesignerna och vissa andra visuella delar som visas.
Men nu tappar jag fokus för det jag skulle ta upp var att en grej som jag minns att jag tyckte var väldigt dumt (förutom slutet, som du nämnde)
var att Chris evans karaktär blev så otroligt chockad och upprörd när han fick reda på att deras mat som var proteinbaserat gelé gjort av insekter.
Bara för att senare i filmen lyssna på honom berätta om en unge som han hade käkat av eget val.
Då tappade jag all förståelse för filmen, om det ens fanns något kvar
Men sen som grädde på moset så lägger dom även till slutet.
Så filmen kanske inte är katastrofal men den är definitivt inte sevärdig imo.
Det finns ju ”filosofiska” tolkningar som vissa finner nöje av i denna film, men att ens fundera på att föra en sådan diskussion om detta känns som att greppa efter halmstrå då det skulle mest sannolikt endast leda till en handfull med olika hipsters pretentiösa sammanfattningar av ännu en arthouse film.
Haha ja, jag tyckte också det var märkligt att Evans nästan fick en hjärtattack över att de har käkat insekter. Liksom: jorden har frusit till is, mat är extremt svårt att tillgå, ni äter proteinblock i många år som då förmodligen är gjort av något djuraktigt - jag hade nog misstänkt insekter vid något tillfälle... Och är det verkligen läge att vara kräsen i en sån situation? När de under de första åren fick ta till kannibalism? Nä, en lätt urk-min på Evans och sen gått vidare hade räckt vid den scenen.
Snowpiercer är allt sevärd om man gillar postapokalyptiska scenarion. Det kanske finns några konstigheter här och där men det mesta är bra. Song Kang-ho är bättre än 'bra'.
Men precis som i Bong Joon-hos Okja & The Host är det något som saknas. Vad vet jag inte men något är det som inte räcker till. Det blir aldrig mer än "nästan bra".
Den lite enklare (rent innehållsmässigt - inga supergrisar, jordenrunttåg eller flodmonster) Memories of Murder, också med Song Kang-ho, är däremot ren och skär världsklass.
Snowpiercer är allt sevärd om man gillar postapokalyptiska scenarion. Det kanske finns några konstigheter här och där men det mesta är bra. Song Kang-ho är bättre än 'bra'.
Men precis som i Bong Joon-hos Okja & The Host är det något som saknas. Vad vet jag inte men något är det som inte räcker till. Det blir aldrig mer än "nästan bra".
Den lite enklare (rent innehållsmässigt - inga supergrisar, jordenrunttåg eller flodmonster) Memories of Murder, också med Song Kang-ho, är däremot ren och skär världsklass.
Jag borde nog spana in Mother (inte Aronofskys).
Med the host håller jag helt klart med men okja fann jag faktiskt nöje med.
Har ju bara sett tre av hans filmer men bara i den så brydde jag mig faktiskt om karaktärerna.
Trots sitt Hollywood klyschiga slut så skulle jag inte ha något emot att se den igen.
Handlar om en pojke vid namn Jake som via sin morfar hamnar på ett barnhem på en mystik plats där miss Peregrine har hand om barn som har udda krafter!
Utan att Jake visste om det så hade han också en kraft, att han kunde se monster som ingen annan kan göra!
Kanske den mest klassiska Bondfilmen, och visst tål den att ses igen.
Lite kul är att Kentucky chicken fanns redan då (jag vet, man kan googla, men det är fusk).
Lite fånigt är de, Björnliganliknande skurkarna som beter sig väldigt underligt under Goldfingers brottspresentation.
Och givetvis favoritkommentaren. -No mr.Bond, I expect you to die.
Gert Fröbe är en enastående Bondskurk.
En Studebaker Lark och en Ford Zephyr 6 är alltid kul att se.
Snowpiercer är allt sevärd om man gillar postapokalyptiska scenarion. Det kanske finns några konstigheter här och där men det mesta är bra. Song Kang-ho är bättre än 'bra'.
Men precis som i Bong Joon-hos Okja & The Host är det något som saknas. Vad vet jag inte men något är det som inte räcker till. Det blir aldrig mer än "nästan bra".
Den lite enklare (rent innehållsmässigt - inga supergrisar, jordenrunttåg eller flodmonster) Memories of Murder, också med Song Kang-ho, är däremot ren och skär världsklass.
Jag borde nog spana in Mother (inte Aronofskys).
Mother är en underbar och välspelad film i mystery-genren! Precis som övriga nämnda filmer så har den sina udda stunder, men som helhet är den mycket välgjord och Hye-Ja Kim är grym i huvudrollen. Sedan är det ju alltid kul att se en originell film. Den har verkligen stannat kvar hos mig och är nog min favoritfilm av Bong Joon-ho tillsammans med Memories of Murder!
Tre döda kroppar med bortskurna ansikten hittas i Gorkijparken under Sovjeteran. En ung men framgångsrik mordutredare får fallet, men vill helst bli av med det eftersom nåt är skumt. Men varför vill inte KGB ta över undersökningen fast det är uppenbart att det snarare är deras bord?
En deckargåta bakom järnridån med inslag av agentfilm och politiska intriger men fokus är fela tiden på pusseldeckare och det tyckte jag var väldigt trevligt. Bakgrunden med kommunistdiktatur och byråkrati är välkommet annorlunda i mordhistorier.
Bra och spännande med lite långsamt tempo, fast hela tiden får vi nya små ledtrådar som håller intresset uppe. Bra skådespelare med William Hurt i huvudrollen och Lee Marvin som passar riktigt bra som skrupellös amerikansk affärsman i Moskva. Snygga vintermiljöer med lämplig tråkiga hus filmade i Helsingfors, Glasgow och Stockholm eftersom sovjeterna nog inte var så intresserade av att låta amerikaner komma och filma hos dom.
Har för mig det här sågs som lite av en klassiker när jag var ung men idag känns den lite bortglömd. Det är en liten underskattad pärla enligt mig. Om det ska finnas nåt litet smolk i bägaren så är det castingen av Alexei Sayle som småskojare/bilhandlare. Han är lite för mycket... Alexei Sayle helt enkelt för att passa in i filmens i övrigt lite tunga känsla. Bästa jag sett på ganska lång tid i vilket fall.
En western för vuxna. Visst finns det element av det dom flesta förknippar med westerns, men även vackra vyer och ett drama (inte bara one-liners, coola karaktärer och pang-pang). Vyerna i denna film kan vara det snyggaste jag sett i en western. Klippningen är gjort på ett speciellt sätt som jag faktiskt gillar, men bidrar även med det jag gillar minst med filmen.
Dramat drar ut filmen onödigt mycket. Filmen är rätt lång, tydligen två timmar och nitton minuter.. Så lång hade den inte behövt vara. Skådespeleriet har jag inget direkt emot, men dom onda är i mångt och mycket alldeles för anonyma. Bäst av alla är gamle Robert Duvall som får skina då och då.
Vad med klippningen är det jag ogillar? Filmen är uppbyggd på att ganska många scener nästan samtliga går vidare genom en snabb svart bild för att introducera något annat. I det allra mesta bra gjort, men filmen hoppar även över en del betydande scener som verkligen skulle uppskattats för att stärka helheten. En del av actionscenerna blir väl röriga också. Känns som det lades in mer krut på dom lugna scenerna än det mer fartfyllda.
En film som tänker ett steg längre. Inte bara klichéer eller det väntade dock slängs några konstiga grejer in och så, som skrivet, visas inte allt som kanske borde varit med. En allt som allt godkänd modern western. Är man bara ute efter Charles Bronson/Clint Eastwood/Lee Van Cleef-moment kanske just denna inte är för dig däremot.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
