Citat:
Mommy av Xavier Dolan.
Filmen handlar om en mor som får offra mycket för att ta hand om sin son som har ADHD, i detta får hon hjälp av sin granne som råkar vara lärarinna på sjukledighet tillsammans ömsom hanterar dom ömsom umgås med sonen.
Premissen för denna filmen är intressant men problemet med den är att den inte åstadkommer någonting efter första dom första 40 minuterna, efter att dynamiken i deras förhållande etablerats sker inga framsteg eller utveckling utan Dolan koncentrerar sig bara på att visa sina endimensionella och tråkiga karaktärer i olika situationer där tittaren kan gissa utkomsten redan i scenens början.
Filmen hade mått bra av två saker: För det första en mer nyanserad bild av ADHD, sonen framställs som komplett galen och oförmögen att bete sig 24 timmar om dygnet vilket inte är trovärdigt och dessutom inte intressant därför att man alltid vet exakt hur han kommer reagera.
För det andra hade det behövs någon form av karaktärsutveckling, allting man behöver veta om dessa karaktärer vet man efter 30-40 minuter. Hade Dolan insett att han inte har någonting att säga och bara gjort en kort film hade det kanske fungerat bättre men den är 2 timmar och 20 minuter lång. Jag har inget principiellt emot långa filmer men här är det verkligen inte motiverat någonstans så längden blir ett problem.
5 / 10 är mitt betyg, skådespelet är mycket bra vilket räddar projektet från kalkon men tänkvärt är det inte.
Filmen handlar om en mor som får offra mycket för att ta hand om sin son som har ADHD, i detta får hon hjälp av sin granne som råkar vara lärarinna på sjukledighet tillsammans ömsom hanterar dom ömsom umgås med sonen.
Premissen för denna filmen är intressant men problemet med den är att den inte åstadkommer någonting efter första dom första 40 minuterna, efter att dynamiken i deras förhållande etablerats sker inga framsteg eller utveckling utan Dolan koncentrerar sig bara på att visa sina endimensionella och tråkiga karaktärer i olika situationer där tittaren kan gissa utkomsten redan i scenens början.
Filmen hade mått bra av två saker: För det första en mer nyanserad bild av ADHD, sonen framställs som komplett galen och oförmögen att bete sig 24 timmar om dygnet vilket inte är trovärdigt och dessutom inte intressant därför att man alltid vet exakt hur han kommer reagera.
För det andra hade det behövs någon form av karaktärsutveckling, allting man behöver veta om dessa karaktärer vet man efter 30-40 minuter. Hade Dolan insett att han inte har någonting att säga och bara gjort en kort film hade det kanske fungerat bättre men den är 2 timmar och 20 minuter lång. Jag har inget principiellt emot långa filmer men här är det verkligen inte motiverat någonstans så längden blir ett problem.
5 / 10 är mitt betyg, skådespelet är mycket bra vilket räddar projektet från kalkon men tänkvärt är det inte.
Trist att du inte gillade den. Jag tyckte den var fantastisk när jag såg den, gav den 8/10. Jag tyckte längden var perfekt och gav filmen det djupet som den behövde. Tyckte tvärtemot dig att karaktärerna var väldigt långt ifrån ensidiga och snarare högst intressanta! En av 2014 års bästa filmer i min mening.
Har du sett några andra filmer av mästaren Dolan?
Detta skrev jag i alla fall om Mommy:
Vi är i ett fiktivt, inte allt för långt i framtiden, Kanada. Steve är en tonåring som kantats med trubbel hela livet. Efter att fadern avled för några år sedan så blev han hyperaktiv och diagnostiserad med ADHD. Hans mamma Die har satt honom på en institution som han dock blir utslängd från efter att ha anlagt en brand i kafeterian. Modern får då en tuff uppgift att ta hand om sin tonårsson.
Underbarnet Xavier Dolan gör det igen. Han skapar en käftsmäll rakt i ansiktet. Bara 25 år gammal är han och redan har han gjort 5 stycken högkvalitets filmer.
Första gången jag kom i kontakt med Dolan var när jag såg hans bästa film Laurence Anyways, runt 2012. Jag blev förälskad direkt i hans unika berättande och hans underbara bildspråk.
Dolan går tillbaka till hans debut i Mommy när han ännu en gång utforskar en dysfunktionell moder-son relation. Men Mommy är inte som Dolans andra filmer, till exempel så är Mommy hans första film där kärlek och homosexualitet inte står i fokuset.
Nästan hela Mommy är filmad i 1:1, vilket jag till en början såg som en nackdel. Men egentligen så är det ett fullkomligt genialiskt drag som bidrar till det inrutade och kvadratiska livet och utvecklingen Steve genomgår. För några få tillfällen så nyttjas hela bioduken och det blir en sådan där otrolig genomslagskraft. När helskärmsläget utnyttjas så talas ingen dialog, det är musikscener.
Samspelet mellan Antoine-Olivier Pilon och Anne Duval är filmens stora behållning. Det är intensivt, det är kraftfullt och det är så jävla bra.
2013 års Tom at the Farm var lite av en besvikelse för egen del, det var en intensiv, bra och rysande thriller, men jag saknade fingertoppskänslan som jag sett i Dolans tidigare filmer. Det är roligt att se att Dolan nu är tillbaka på rätt spår med Mommy, som är en av hans bästa filmer hittills. Jag tror Dolan kommer leva ett långt och riktigt lyckat liv som filmregissör. Fan vad jag älskar denna mannen.
Underbarnet Xavier Dolan gör det igen. Han skapar en käftsmäll rakt i ansiktet. Bara 25 år gammal är han och redan har han gjort 5 stycken högkvalitets filmer.
Första gången jag kom i kontakt med Dolan var när jag såg hans bästa film Laurence Anyways, runt 2012. Jag blev förälskad direkt i hans unika berättande och hans underbara bildspråk.
Dolan går tillbaka till hans debut i Mommy när han ännu en gång utforskar en dysfunktionell moder-son relation. Men Mommy är inte som Dolans andra filmer, till exempel så är Mommy hans första film där kärlek och homosexualitet inte står i fokuset.
Nästan hela Mommy är filmad i 1:1, vilket jag till en början såg som en nackdel. Men egentligen så är det ett fullkomligt genialiskt drag som bidrar till det inrutade och kvadratiska livet och utvecklingen Steve genomgår. För några få tillfällen så nyttjas hela bioduken och det blir en sådan där otrolig genomslagskraft. När helskärmsläget utnyttjas så talas ingen dialog, det är musikscener.
Samspelet mellan Antoine-Olivier Pilon och Anne Duval är filmens stora behållning. Det är intensivt, det är kraftfullt och det är så jävla bra.
2013 års Tom at the Farm var lite av en besvikelse för egen del, det var en intensiv, bra och rysande thriller, men jag saknade fingertoppskänslan som jag sett i Dolans tidigare filmer. Det är roligt att se att Dolan nu är tillbaka på rätt spår med Mommy, som är en av hans bästa filmer hittills. Jag tror Dolan kommer leva ett långt och riktigt lyckat liv som filmregissör. Fan vad jag älskar denna mannen.
vartfan har den gömt sig? Trevande inledning men så fort man kom innan för den första muren var det bara att haka på.
Heartbeats funderade jag innan på att se, får se hur det blir...
En av 2010-talets bästa filmer!
