Down by Law (1986)
Zack, Jack och italienaren Bob hamnar i samma fängelsecell. Zack och Jack avskyr varandra och stör sig på den knepige Bob, som i sin tur gillar både Zack och Jack. Till slut upptäcker Bob att de kan rymma.
Den börjar något segt och trevande och jag får känslan av att Jarmusch inte riktigt visste hur han skulle inleda filmen, men så fort alla hamnade i cellen tog den sig rejält och blev rolig, intressant och spännande.
Alla våra huvudkaraktärer är väldigt intressanta att följa även om de är något ensidiga; Zack - spelad av den coole Tom Waits som visar att han inte bara är en musiker av världsklass utan kan skådespela också - är tystlåten och uppkäftig när han väl pratar, Jack är likadan och Bob är filmens comic relief. De utvecklas inte särskilt mycket, förutom att Zack och Jack till slut börjar gilla Bob efter sin inledande fientlighet.
Samspelet mellan Waits, Lurie och Benigni är verkligen skitbra och det märks att det är tre högklassiga skådespelare som trivs med att jobba med varandra vi har att göra med. Waits tabbar sig dock i en scen ute i träsket, när han säger en replik ungefär som en högstadieelev i en skolteater.
Det blir tyvärr lite långrandigt vid några få tillfällen, som när Bob hamnar i fängelset. Den scenen kunde ha kortats ned en hel del.
Snyggt, svartvitt foto och skön musik signerad John Lurie och Tom Waits skapar en trevlig stämning som gör att den antagligen kommer hålla för flertalet omtittar. Känner nästan att jag skulle vilja se den igen redan nu, bara några timmar efter.
En av de bättre fängelserullarna som gjorts. Söker man ett djupt verk som ger en livsförändrande insikter ska man nog leta på annat håll, men vill man ha en jävligt bra och rolig fängelsefilm är det här helt rätt.
4/5