Otroligt rörande dokumentär om Daniel Johnston. Väldigt intressant att höra mer om hans galenskaper, väldigt deprimerande att se honom gå ifrån en knepig, men ändå ganska lycklig, konstnär till ett schizofrent jesusfreak. En fantastisk musiker är han i alla fall, och han verkar definitivt vara en varm människa.
Slutscenen när han dansar är otroligt vacker.
4/5
Den är verkligen skitbra. Dokumentären och hans musik går rätt in i hjärtat.
Rekommenderar You're Gonna Miss Me om Roky Erickson, en annan musiker det spårade för.
Jag vet inte varför jag inte sett den här innan men mina bekanta har hållit den högt och de omdömen jag har läst här på Flashback har bara bekräftat med positiva åsikter. Jag förundras också ganska ofta över hur stor andel av filmer som är skapa vid millennieskiftet som är fantastiskt välgjorda och jag såg således fram emot den här...
...men vilket brutalt pladask det vart. Till och börja med så är handlingen osammanhängande och filmen ger direkt ett oseriöst intryck när fyllot kommer in i hotellkorridoren skrikandes. Dialogerna filmen igenom är så bedrövligt tråkiga och ointressanta att jag i finnande stund klappar mig på axeln för att jag tog mig igenom smörjan. Det var dock nära ett par gånger att jag kastade in handuken, först när de stereotypiska svenskarna skulle presentera sig och framför allt när Richards äventyr porträtterades som ett TV-spel, vad i helvete liksom?
Jag anser inte att någon i filmen gör en nämnvärd rollpresentation, dels för att dialogerna inte ger mycket utrymme för att briljera och dels för att majoriteten av skådespelarna suger. Virginie Ledoyen som spelar fransyskan borde ha omvärderat sitt yrkesval sedan länge och scenen med henne och Leonardo DiCaprio på stranden är URUSEL. Både dialogen samt den klassiska, tröttsamma, vidriga men främst funktionslösa klyschiga kyssscenen under vattenytan som tyvärr följer.
Jag vill dock tro att jag missat någon poäng med filmen, det känns orimligt att jag (om mina sökkunskaper inte sviker mig) författar det första negativa omdömet om den här filmen på Flashback. Imdb lägger filmen under tre kategorier - drama, äventyr och romantik. Var finns då draman? Vad är dramatiskt i filmen? Det enda dramatiska och sevärda i filmen enligt mig är när
Sal sätts på prov för hur långt hon är villig att gå
men utöver den scenen finns det ingen dramatik som får en att minnas filmen.
Romantik? Vilken romantik? De få sekundera i filmen där Richard kollar intresserat på fransyskan eller den minut de kysser varandra? Är det allt som krävs för att filmen ska klassas som en romantisk film? Det finns inga känslomässiga prövningar som sätter prov på någon kärlek i filmen och relationer mellan folk tar inte upp någon betydande del av handlingen överhuvudtaget.
Äventyr? Kallar de detta för en äventyrsfilm? Man får se hur Richard färdas med ett par olika fordon varav ett par minuter i varje sådant för att komma till en strand där han och hans vänner sedan simmar över. Där är äventyret i ordets bokstavliga bemärkelse över, då är det 70% kvar av filmen.
Om syftet med filmen skulle vara att visa en alternativ livsstil så är så många faktorer i filmen fullständig meningslösa. Vad var meningen med marijuanaodlingen och de beväpnande männen som vaktade plantorna? För att få med lite action eller spänning? Jävlar vad spännande.
Slutet är dessutom så djävulskt typiskt då man kan ska få en glimt av den urbaniserade moderna världen och givetvis väljer man ett IT-cafe, det finns ju givetvis inget annat att göra utanför detta paradis förut att surfa på nätet. Filmen försöker vara så otroligt djupt genom Richards berättarsessioner som då i sin tur är så jävla störande att jag hellre bara pausar filmen och lyssnar på min tinnitus istället och således blir filmen ingenting.
Och den här smörjan, det sämsta Leonardo DiCaprio har gjort, får mottaga 5/5 får höger och vänster, vad är det jag har missat egentligen?
Det enda som var riktigt bra med filmen var
hur välgjorda köttsåren var efter hajattacken.
Betygsutdelning överflödig.
Citat:
Ursprungligen postat av GreenMath
Thailandsmiljöerna är riktigt snygga och Robert Carlyle är bra, men annars är inte filmen mycket att ha.
Ja, han är en begåvad och hängiven skådespelare men känns trots det malplacerad, mycket för att rollen han spelar är så betydelselös och det känns som att de bara slängt in en galning för att få saker i rullning. Nåväl, jag kanske "inte tar filmen för vad den är".
__________________
Senast redigerad av Mattelol 2014-05-21 kl. 22:14.
Jag vet inte varför jag inte sett den här innan men mina bekanta har hållit den högt och de omdömen jag har läst här på Flashback har bara bekräftat med positiva åsikter. Jag förundras också ganska ofta över hur stor andel av filmer som är skapa vid millennieskiftet som är fantastiskt välgjorda och jag såg således fram emot den här...
...men vilket brutalt pladask det vart. Till och börja med så är handlingen osammanhängande och filmen ger direkt ett oseriöst intryck när fyllot kommer in i hotellkorridoren skrikandes. Dialogerna filmen igenom är så bedrövligt tråkiga och ointressanta att jag i finnande stund klappar mig på axeln för att jag tog mig igenom smörjan. Det var dock nära ett par gånger att jag kastade in handuken, först när de stereotypiska svenskarna skulle presentera sig och framför allt när Richards äventyr porträtterades som ett TV-spel, vad i helvete liksom?
Jag anser inte att någon i filmen gör en nämnvärd rollpresentation, dels för att dialogerna inte ger mycket utrymme för att briljera och dels för att majoriteten av skådespelarna suger. Virginie Ledoyen som spelar fransyskan borde ha omvärderat sitt yrkesval sedan länge och scenen med henne och Leonardo DiCaprio på stranden är URUSEL. Både dialogen samt den klassiska, tröttsamma, vidriga men främst funktionslösa klyschiga kyssscenen under vattenytan som tyvärr följer.
Jag vill dock tro att jag missat någon poäng med filmen, det känns orimligt att jag (om mina sökkunskaper inte sviker mig) författar det första negativa omdömet om den här filmen på Flashback. Imdb lägger filmen under tre kategorier - drama, äventyr och romantik. Var finns då draman? Vad är dramatiskt i filmen? Det enda dramatiska och sevärda i filmen enligt mig är när
Sal sätts på prov för hur långt hon är villig att gå
men utöver den scenen finns det ingen dramatik som får en att minnas filmen.
Romantik? Vilken romantik? De få sekundera i filmen där Richard kollar intresserat på fransyskan eller den minut de kysser varandra? Är det allt som krävs för att filmen ska klassas som en romantisk film? Det finns inga känslomässiga prövningar som sätter prov på någon kärlek i filmen och relationer mellan folk tar inte upp någon betydande del av handlingen överhuvudtaget.
Äventyr? Kallar de detta för en äventyrsfilm? Man får se hur Richard färdas med ett par olika fordon varav ett par minuter i varje sådant för att komma till en strand där han och hans vänner sedan simmar över. Där är äventyret i ordets bokstavliga bemärkelse över, då är det 70% kvar av filmen.
Om syftet med filmen skulle vara att visa en alternativ livsstil så är så många faktorer i filmen fullständig meningslösa. Vad var meningen med marijuanaodlingen och de beväpnande männen som vaktade plantorna? För att få med lite action eller spänning? Jävlar vad spännande.
Slutet är dessutom så djävulskt typiskt då man kan ska få en glimt av den urbaniserade moderna världen och givetvis väljer man ett IT-cafe, det finns ju givetvis inget annat att göra utanför detta paradis förut att surfa på nätet. Filmen försöker vara så otroligt djupt genom Richards berättarsessioner som då i sin tur är så jävla störande att jag hellre bara pausar filmen och lyssnar på min tinnitus istället och således blir filmen ingenting.
Och den här smörjan, det sämsta Leonardo DiCaprio har gjort, får mottaga 5/5 får höger och vänster, vad är det jag har missat egentligen?
Det enda som var riktigt bra med filmen var
hur välgjorda köttsåren var efter hajattacken.
Betygsutdelning överflödig.
Thailandsmiljöerna är riktigt snygga och Robert Carlyle är bra, men annars är inte filmen mycket att ha.
Precis avslutat Never Sleep Again: The Elm Street Legacy kanon bra dokumentärfilm som höll intresset upp i 4 timmar. Har man växt upp med dessa filmer är den en solklar titel att kika på. Intressant intervjuer varvas med filmklipp och deleted scenes. Betyg 5/5
Hangover II(2011)
Filmen är ganska underhållande, men humorn är lite väl mycket och det blir inte alltid roligt utan överdriven, men den funkar en onsdagkväll.
Kärleken mellan två tonåringar blir till en mörk och förödande besatthet.
Vi är åter igen på samma ruta som sist. Jag vill inte repetera mig själv då de mesta går in på original filmens recension. Men detta var åter igen en dålig, skrattretande och töntig film som inte lyckas göra någonting rätt inom den romantiska delen eller dramatiska delen.
Där är åter igen ingen direkt anledning för varför fadern vill separera David och Jade och när han väl gör det så är konsekvenser inte lika stora som de är i originalet. David bränner aldrig på huset, han åker aldrig på mentalsjukhus och i det stora hela så accepteras han av hela familjen förutom fadern som säger nej.
Men det är liksom 2014 och originalet gjordes 1981 därför anser jag att 1981 versionen är den bättre versionen, även ifall båda två suger och att båda två inte borde bli omtyckta. Att fadern är så här naiv och besatt över att styra sina barns öden i 2014 är riktigt skrattretande och skrämmande samtidigt.
Jade har aldrig varit lyckligare då hon var mobbad i skolan, brodern har en ny bästa vän hos David och även modern finner lusten att finna kärleken igen hos fadern och även börja skriva igen. så vad fan är faderns problem? Konstant är han onöjd och gör allt i sin makt att separera dessa två och leva och styra sin familj som om det vore 1800-talet.
Jag vet om att 1981 versionen förhastade saken också, men där var åtminstone en förklaring varför han ville separera dem. Han gillade David från början också, men här hatar han honom från början ända in till slutet. Utförandet var bättre i 1981 versionen än vad den var här.
Jag menar kom igen det är 2014, gör något nytt med idén och gör inte fadern så jäkla enformig och besatt. Om något är det fadern som har problem i dessa filmerna, inte David eller Jade.
Men även de romantiska delarna var ju mer töntiga än i 81-versionen. Herregud vad cheesy momenten var och så äckliga. "Jag älskar dig" "Nej jag älskar dig mer". Urk, ge personerna en personlighet!
Vilket också var ett stort problem. Där var ingen som helst karaktärsutveckling eller personlighet till karaktärerna. Vi får inte veta ett dugg om David eller Jade hur de är som personer. Dem är en endimensionella karaktärer som enbart älskar varandra och har hela livet planerat trots dem bara är 17år gamla. Ge mig en paus snälla... Det är inte Twilight vi kollar på!
Dessutom är David inte direkt besatt i den här filmen, utan ser snarare upp till Jade mer och faktiskt gör allt för att hålla henne borta från trubbel. Faktiskt nu när jag tänker efter så är allting Jades fel allting som inträffar och gör att fadern i slutändan blir förbannad på David. David försöker säga nej till Jade och styra henne bort från trubbel, medan Jade vill ha trubbel. Så i den här versionen är det David som är den försiktiga personen.
I sin helhet är detta en äcklig romantisk historia som inte har någon grund och botten i dess handling. Karaktärerna utvecklas inte och vi får inte lära oss någonting om dem, romantiken är ointressant och fadern är den som är besatt av att styra sin familj och den som har problem.
etta är verkligen en av de sämsta romantiska filmerna som någonsin gjorts på grund av den simpla anledningen. Där är ingen poäng i det fadern gör överhuvudtaget.
The Final Destination (2009)
Totalt värdelös film, som är bristfällig på alla håll och kanter. Ett riktigt magplask helt enkelt. Orkar inte skriva alla fel som filmen har. Väljer istället att skriva det enda positiva med den samma, dess korta speltid.
Jag vet inte varför jag inte sett den här innan men mina bekanta har hållit den högt och de omdömen jag har läst här på Flashback har bara bekräftat med positiva åsikter. Jag förundras också ganska ofta över hur stor andel av filmer som är skapa vid millennieskiftet som är fantastiskt välgjorda och jag såg således fram emot den här...
...men vilket brutalt pladask det vart. Till och börja med så är handlingen osammanhängande och filmen ger direkt ett oseriöst intryck när fyllot kommer in i hotellkorridoren skrikandes. Dialogerna filmen igenom är så bedrövligt tråkiga och ointressanta att jag i finnande stund klappar mig på axeln för att jag tog mig igenom smörjan. Det var dock nära ett par gånger att jag kastade in handuken, först när de stereotypiska svenskarna skulle presentera sig och framför allt när Richards äventyr porträtterades som ett TV-spel, vad i helvete liksom?
Jag anser inte att någon i filmen gör en nämnvärd rollpresentation, dels för att dialogerna inte ger mycket utrymme för att briljera och dels för att majoriteten av skådespelarna suger. Virginie Ledoyen som spelar fransyskan borde ha omvärderat sitt yrkesval sedan länge och scenen med henne och Leonardo DiCaprio på stranden är URUSEL. Både dialogen samt den klassiska, tröttsamma, vidriga men främst funktionslösa klyschiga kyssscenen under vattenytan som tyvärr följer.
Jag vill dock tro att jag missat någon poäng med filmen, det känns orimligt att jag (om mina sökkunskaper inte sviker mig) författar det första negativa omdömet om den här filmen på Flashback. Imdb lägger filmen under tre kategorier - drama, äventyr och romantik. Var finns då draman? Vad är dramatiskt i filmen? Det enda dramatiska och sevärda i filmen enligt mig är när
Sal sätts på prov för hur långt hon är villig att gå
men utöver den scenen finns det ingen dramatik som får en att minnas filmen.
Romantik? Vilken romantik? De få sekundera i filmen där Richard kollar intresserat på fransyskan eller den minut de kysser varandra? Är det allt som krävs för att filmen ska klassas som en romantisk film? Det finns inga känslomässiga prövningar som sätter prov på någon kärlek i filmen och relationer mellan folk tar inte upp någon betydande del av handlingen överhuvudtaget.
Äventyr? Kallar de detta för en äventyrsfilm? Man får se hur Richard färdas med ett par olika fordon varav ett par minuter i varje sådant för att komma till en strand där han och hans vänner sedan simmar över. Där är äventyret i ordets bokstavliga bemärkelse över, då är det 70% kvar av filmen.
Om syftet med filmen skulle vara att visa en alternativ livsstil så är så många faktorer i filmen fullständig meningslösa. Vad var meningen med marijuanaodlingen och de beväpnande männen som vaktade plantorna? För att få med lite action eller spänning? Jävlar vad spännande.
Slutet är dessutom så djävulskt typiskt då man kan ska få en glimt av den urbaniserade moderna världen och givetvis väljer man ett IT-cafe, det finns ju givetvis inget annat att göra utanför detta paradis förut att surfa på nätet. Filmen försöker vara så otroligt djupt genom Richards berättarsessioner som då i sin tur är så jävla störande att jag hellre bara pausar filmen och lyssnar på min tinnitus istället och således blir filmen ingenting.
Och den här smörjan, det sämsta Leonardo DiCaprio har gjort, får mottaga 5/5 får höger och vänster, vad är det jag har missat egentligen?
Det enda som var riktigt bra med filmen var
hur välgjorda köttsåren var efter hajattacken.
Betygsutdelning överflödig.
Ja, han är en begåvad och hängiven skådespelare men känns trots det malplacerad, mycket för att rollen han spelar är så betydelselös och det känns som att de bara slängt in en galning för att få saker i rullning. Nåväl, jag kanske "inte tar filmen för vad den är".
Jag håller med i stort, även om jag tycker att den har ett visst underhållningsvärde som jag inte kan bortse ifrån.
Scenen där det plötsligt blir ett tv-spel kan vara den sämsta scenen i en påkostad film någonsin; Leo's karaktär(som jag glömt namnet på) förklarar t o m i berättarröst-form vilket spel han spelar. Typ: "my mission is to keep them away, these are my defenders", alltså är spelet att hålla weedturisterna borta genom att hela tiden se till att thaiguys med guns är emellan weedturisterna och stranden. Varför någon valde att i det läget dra till med tv-spelscenen är så galet kvalitetssänkande att man baxnar.
I övrigt så har filmen ett så jävla onödigt sockrigt täcke av ytlighet över sig. Antagligen för att Di Caprio var så stor flickfavvo och någon ville få dessa skrikande fjortisar att betala biljett hellre än att göra en bra film av en bra bok.
Jag skulle ge den en 4-5/10 just för att den ändå är rätt skön att titta på. Ett jävla slöseri med en fin idé, dock.
__________________
Senast redigerad av OleYeller 2014-05-22 kl. 00:51.
Såg nyss The Kill List och som vanligt när det gäller s.k "skräckfilmer" blev jag inte imponerad. Tror faktiskt aldrig jag har blivit rädd av en film, med undantag för s.k "jumpscares" och möjligtvis blev jag lite nervös när jag såg The Shining första gången som pojkspoling, typ 10 bast.
Förutom att jag tyckte den kändes mer löjlig/skum än läskig så var den väl helt ok, inget jag lär se om.
4/10
Såg nyss The Kill List och som vanligt när det gäller s.k "skräckfilmer" blev jag inte imponerad. Tror faktiskt aldrig jag har blivit rädd av en film, med undantag för s.k "jumpscares" och möjligtvis blev jag lite nervös när jag såg The Shining första gången som pojkspoling, typ 10 bast.
Förutom att jag tyckte den kändes mer löjlig/skum än läskig så var den väl helt ok, inget jag lär se om.
4/10
Brukar inte heller bli särskilt rädd av skräckfilm, men Candyman skrämde mig rätt mycket när jag såg den för ett tag sedan. Sett den?
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
