Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Om någon pikar en annan för att svenskan bryter igenom i engelskan, då är det frågan om riktiga korkskallar.

Det beror helt på. I mitt tycke ska man göra allt för att försöka ha ett så bra uttal som möjligt.

Vad beror det på? Det är väl upp till var och en hur de pratar. Det ska väl inte du eller någon annan ha synpunkter på.

Anser du också att det är upp till var och en att använda grammatiken korrekt?

Förstår att du är en sån som bara har ett språk vid sidan av engelska - svenska. Då tycker man som du. Kan bara beklaga, men du måste förstå att folk med andra språk än svenska kan ha en helt annan uppfattning om engelska. För mig är det obegripligt hur någon kan tycka detta språk är vackert, men jag accepterar samtidigt att andra har helt annan smak och hörsel än jag.

Besattheten av engelska är verkligen ett väldigt svenskt fenomen.

Du antar att alla som kan fler språk än svenska och engelska delar dina åsikter, och jag misstänker att du har fel. Du är dock inte ensam om åsikten. Eliten på Flashbacks språkforum har sin tydliga, enhälliga uppfattning om det engelska språket; det är ett skitspråk som inte ska användas, och om man måste tala det, ska man göra det med stark brytning. Den som har fräckheten att träna bort sin brytning och tala som en infödd (och då i synnerhet som en amerikan) anses vara totalt obildad och dum i huvudet. En barnslig inställning, som jag inte kan förstå. Ingen har ju problem om jag försöker prata franska som en parisare, eller tyska som en berlinare, eller för den delen använder rekonstruerat romerskt uttal när jag talar latin. Är man bitter över att det inte längre är prestige att kunna ett främmande språk? Är man rädd att det svenska språket ska dö ut? Är man bara gammal och därmed, till synes per automatik, arg på ungdomar? Förklara er.

Svenskars inställning till engelska är ungefär densamma som svenska överklassens inställning till franska på 1700-talet. Resultatet blev att svenskan fick en mängd franska lånord, men i övrigt förändrades inte språket. Jag tror därför att rädslan för engelskan är obefogad, i alla fall när det gäller svenskans överlevnad.

Huvuddelen på FB är snarare tvärtom, precis som samhället i stort, närmast i ett förtrollningsförhållande till engelska. Frågan handlar i första hand om självutnämnda »förståsigpåare« som hackar på offentliga personer när de talar engelska med svensk brytning. Det andra »problemet« är att väldigt många börjar byta ut bra svenska ord och begrepp mot engelska i påfallande hög grad.

Om man plockar ut det senare beror det nog på två saker: 1. många tycker engelska låter häftigt och 2. det känns inte lika laddat och ansvarsfullt att använda engelska ord (exempelvis upplevs det mindre hemskt att använda engelska svordomar).

Precis.
Engelska fäster inte i köttet och själen på samma sätt som modersmålet. ”I love you” innebär för en svensk modersmålstalare inte samma ansvarstagande och blottläggande av sina innersta känslor som att säga ”jag älskar dig”. Detta är trivialt, så frågan är varför svensken vill gömma sig? Lägg hela befolkningen på divanen, säger jag.

Som språkarbetare sedan ett par årtionden med daglig närkontakt med åtminstone fyra språk utöver svenska kan jag konstatera att min barndoms förtjusning över engelskan nästan helt försvunnit. Förtrollningen har släppt. Engelskan känns inte det minsta märkvärdig, tvärtom klumpigare än svenskan på många sätt. Och alla synonymer som glider in i varandra utan klara distinktioner är förvirrande för den stringent vetenskapligt lagde (men förstås ett ymnighetshorn för poeter). Engelskan i dag är å ena sidan bärare av en kommersiell kultur och syn på världen, å andra sidan vetenskapens luddiga språk. Det är uppfriskande att lämna engelskans dimma och gå in i tyskans, italienskans, franskans och latinets klarhet. Att med Goethe vandra ut i en skog utanför Weimar och känna den rena doften av Thüringens mossa och barr. Fler borde göra det och upptäcka människan med andra glasögon.

Jag skrev eliten här i språkforumet. Påfallande ofta är dess medlemmar onödigt negativt inställda till engelska, baserat på grunder som inte gäller för t.ex. franska och tyska.

I mitt tycke är dåligt uttal inte bättre än dålig grammatik, även om viss brytning alltid kommer finnas hos en som talar ett främmande språk.

Du menar som när svenskar slutade använda svenska ord och istället använda tyska motsvarigheter på medeltiden? Eller som när svenska överklassen blandade in franska i sitt språk, som än idag märks genom en mängd lånord, som ofta hade tidigare motsvarigheter? På vilket sätt skiljer sig dagens inställning till engelska?

1. Vad är problemet med det?
2. Vad är problemet med det?

Troligen är det en subjektiv uppfattning att engelskan skulle vara klumpigare än andra språk. Givetvis kan man uttrycka precis samma sak på engelska som på latin, grekiska eller arabiska.

Ja, man kan uttrycka samma sak (i genomsnitt) på de flesta kulturspråk. Därför är det komiskt att höra fåvitska säga sådant som att ”jag läser hellre i original (dvs på engelska, aldrig tyska eller franska) än i översättning (dvs på svenska)”.

Engelskan är klumpigare än svenskan på många sätt, skrev jag. Till exempel när det gäller ordsammansättningar (där även franskan är klumpig, men tyskan och ungerskan smidig) och till och med en del vanliga verb måste konstrueras mångordigt i engelskan, exempelvis motsvarigheter till svenskans hinna, orka och somna med flera. Naturligtvis finns det engelska verb som måste återges mångordigt på svenska, men min poäng är att den puerila uppfattningen att engelskan alltid är överlägsen är en chimär och förbländning.

Originaltexter kan vara intressanta eftersom det är författarens egna ord. Det är häftigare att läsa Commentarii de Bello Gallico på latin än på svenska, engelska eller tyska.

Jag tycker inte engelskan är överlägsen. Däremot lämpar den sig väl som världsspråk eftersom den är så grammatiskt enkel. Så jag förstår inte varför man skulle vara emot engelska, annat än att man har något slags personligt förakt för språket.