Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Man behöver inte vara emot engelska (men man har förstås rätt att tycka att det är löjligt när somliga förpestar sitt modersmål med white trash-engelska i tron att de ligger i framkant; det är lika löjligt som när Gustav III approcherade sina ministrar). Däremot är det klokt att genomskåda engelskan och ta den för vad den är, liksom att inse att det är välgörande att lära sig fler språk, särskilt de som tydligast format den värld vi trampar runt i.

Det är kanske ”häftigt” att läsa Caesar i original, vilken man ju får göra på universitetet, men jag kan inte påstå att den processen får fäste i mig på samma sätt som läsningen av en översättning, till exempel den av Åke Fridh. Så är det för mig vilket språk jag än läser på; jag begriper men känner inte smaker och dofter lika starkt som på svenska. Det är att läsa i svartvitt.

Vad menar du med att man ska genomskåda engelskan för vad den är?

På dina tidigare inlägg verkar du få helt andra intryck när du läser på franska eller tyska, så helt svartvitt kan det ju inte vara.

Att helt enkelt se engelskan som ett språk bland andra med brister och förtjänster. Något av det som tydligast visar på usel insikt i språkliga förhållanden är när personer fåkunnigt framhåller engelskans totala överlägsenhet över svenskan. Någon sådan överlägsenhet finns helt enkelt inte – i vissa avseenden är svenskan smidigare eller rikare än engelskan, i andra tvärtom. Att göra sig fri från denna förbländning är ett första steg mot en mer nyanserad syn på språk. Man bör också för tillnyktringens skull besinna att engelskan bara är det senaste i en flertusenårig rad av universella kulturbärare till vilka även grekiskan, latinet, tyskan, italienskan och franskan hör. (Och några utomeuropeiska språk.)

Tvärtom. Engelska är ett fattigt språk

Det där är ett tomt argument som du själv fabricerat.


Här har vi en riktigt elitistisk åsikt som ger sig på människors uttal. Tycker faktiskt att det är ett närmast barnsligt förhållningssätt.



I brist på bröd äter man limpa. Ska du gå tillbaka till Jesu födelse också? Nej, jag menar pajasarna som i nutid inte klarar att uttrycka sig på svenska och i stället ersätter bra svenska uttryck med dåliga engelska.


Jag antar att du hyllar principen att det är okej att bryta mot lagen för att andra gjort det tidigare? Vad får dig att tro att jag tycker att överklassens språkbruk för 200 år sedan skulle vara bra? det är dock väldigt svårt för mig att ha någon synpunkt på det eftersom jag inte levde då. Med tanke på att du är yngre än jag så fanns inte du heller. Ditt argument faller därför som torkade löv till marken.


Vad är finessen med att skriva/prata så här:

[PHP]Jag har by the way likat allt på den fucking siten...[/PHP]

Någon överlägsenhet finns inte, men inte heller någon underlägsenhet (som gärna framförs av kritiker). Därför förstår jag inte den kritiska inställningen till engelska, samtidigt som man inte har samma inställning till franska, tyska, spanska och andra världsspråk.

Jämfört med vad?
Knappast.
Inte en chans att jag inte hade blivit rättad av en fransktalande svensk om jag talade franska och lät svenskt uttal skina igenom. Återigen, varför ska uttal skiljas från grammatik?
Min poäng är att svenskar har gjort det i alla tider. Varför kämpa mot utveckling?
Du kan inte jämföra lagbrott med språkutveckling. Svenskan berikades i mitt tycke under 1700-talet. Det finns rent krasst ingenting som hindrar dig från att undvika franska ord. De flesta franska lånord har svenska motsvarigheter. Jag tycker det är löjligt att vilja bevara språket vid en särskild tidpunkt, när språk är något som rent naturligt utvecklas.
Även om jag själv aldrig hade uttryckt mig så, så ser jag egentligen inte problemet. Det är ju inte värre än när Gustav III skrek ut order på franska till svenska officerare efter att han blivit skjuten i ryggen. Jag tror förresten inte att all engelska kommer leva vidare i språket.

Det var ett tungt motargument. Du bevisar endast min tes.


Jag har varit i Frankrike och stukat mig fram på knagglig franska. Det går inte att ta miste på hur glada de blir bara genom att man försöker. Du är helt ute och cyklar. Återigen fabricerar du egna argument tagna ur luften.

Självklart är det stor skillnad på formfel och uttal som kan spåras till att personen inte har engelska som modersmål. Tycker du lika illa om finnar som talar svenska? Herregud är du på riktigt?


Fel igen. Går man tillbaka till 60-talet och 70-talet så var det i princip fritt från utländska ord i språket jämfört med hur det är nu. Definitivt fanns inte den fullständigt komiska blandningen som nu kan höras lite varstans och inte fanns det självpåtagna experter som tillrättavisade om någon lät som en svensk när de talade engelska. Här ett utdrag från ett inlägg på en sida:

[PHP]-Non the less-, Jag har exakt samma problem där, på min mus matta vibrerar det men på bordet i sig går det fint vilket är -wierd-.[/PHP]

Vad är det för fel på de svenska hur som helst och märkligt?

En genomsnittligt språkbegåvad människa kan mycket väl lära sig tala ett främmande språk grammatiskt korrekt så länge man aktar sig för att börja pyssla med språkliga experiment och andra högkvalificerade aktiviteter. Samma genomsnittligt språkbegåvade människa kan däremot inte – p.g.a. de biologiskt bestämda gränserna för vår levnads dagar och allt det övriga som vi gärna vill fylla den tiden med – lära sig tala ett främmande språk utan fonetisk brytning. Det är dömt att gå i stöpet. Därför framstår man som en udda typ med tvivelaktiga prioriteringar om man trots detta ihärdigt försöker.

Därmed förstås inte sagt att uttalsövningar är meningslösa, men de lyder under principen om avtagande avkastning.

Därför att engelskan för närvarande är så dominerande. Den är ingen neutral vehikel för idéspridning. Engelskan bär på allehanda knäppa ideologiska modeflugor och tankefoster som en engelskvurmande kultur som den svenska tar till sig rätt okritiskt, som friedmanistiska bolagiseringar av skolan, identitetspolitik och rasteori, som är ganska främmande för svenska vidkommanden, samt en massa populärkulturellt konservativt tankegods.

Med andra språk som förmedlare av ideologiska korrektiv hade t ex det franska konceptet laïcité kunnat föras fram i ett svenskt sammanhang, eftersom det ligger mycket närmare den svenska synen på allas jämställdhet där rasen är ointressant. Och den klassiska musiken hade kunnat få fäste i Sverige om vi hade vänt oss mer mot kontinenten och Ryssland. I den anglosaxiska världen är klassisk musik marginell, och följaktligen också i Sverige, medan den är skitstor i Tyskland, Ryssland, Italien och många andra länder. Även bland yngre.

Den sortens konsekvenser får en förbländning och vurm för ett enda språk, men impregneringen är så långt gången att få numera uppfattar den.

Finns inga språk som enligt min mening låter "töntiga".

Däremot har jag under mina år här på klotet sett att "engelska" utlänningar (eller amerikanska) behandlas bättre här i Sverige på grund av sin engelska/brittiska brytning. Jämför gärna hur "araber" behandlas, dvs. de som bryter på "orten-språk". Bryter man på engelska ses man som lite "finare". Vet inte varför, men är en uppfattning jag har fått. Dock har jag inte upplevt att min svenska brytning har vanligt menlig på något sätt när jag exempelvis bott i USA. Snarare att "Kraftfoder kan man lita på, man hör att han är svensk!"

Men har aldrig upplevt min svenska brytning som särskilt "töntig"..

Upplever du dig som töntig när du bryter på svenska utomlands? (Intressant fråga!)

Det finns inget land vars invånare ser ner på utlännigar som talar deras språk. Det man dock ska hålla i sär är språkrytm och språkljud. Det kan exempelvis uppstå pikanta märkligheter när man inte klarar att skilja på ljuden i exempelvis sing och thing. Det är emellertid inte typiskt svenskt. Det som är svenskt handlar om språkrytm.

Det brukar dock aldrig bli några problem i just engelska. Däremot kan det ställa till med större problem när man exempelvis talar finska och ryska där skillnader i språlkljud ofta ger märkliga miner hos modersmålstalarna om man ljudar fel.


Det finns många svenskar som känner sig som »ställföreträdande töntar« när de hör en svensk offentlig person tala engelska som en svensk.