Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Collinder skulle jag väl annars kalla en rätt hyfsad auktoritet på området språk.

Därför är det förvånande att han kan bedöma vilka språk som är ”välljudande”.

Jag har talade med en engelsk tjej på en chattsida för ett tag sedan. (Finns förresten någon svensk motsvarighet till ordet chatt?)
Hon tyckte att Seskarö, Hedemora, Jönköping, Gällivara och Haparanda lät riktigt jävla "badass" och tungt.
Fast de två senare är väl finska eller lappska ortsnamn dock.

Förresten, Hedemora låter fanimej som Edinburgh med brett skotskt mål!

Jag har en amerikansk kompis som också tycker orden låter bra. Hans två favoritord i svenskan är Åska och Torsk. Så jag håller med om att man gillar det som man inte ser och hör varje dag.

Chatt med två "t" är ju den svenska varianten av det engelska chat. Om du menar för ordet chat så är den svenska motsvarigheten småprat.

Tack för upplysningen.
Jag ska hädanefter kalla chattsidor för småpratssidor. Det låter gulligare och mera småputtrigt och inbjudande.

Engelskan är lite som att man har stoppat in plattyska och franska i varsin ända av teleporterings-maskinen från Flugan och sedan misslyckas med att faktiskt foga samman skiten, utan det blir ett oregelbundet råddigt härke av organ, lite som monstret i The Thing.

Att denna kletiga och förvridna best sedan dess har överlevt och blivit världsspråk är knappast att hurra över.

Engelsktalande måste nog vara språkligt handikappade jämfört med andra européer, genus och kasus är helt obegripligt för dem, och då har jag inte nämnt uttalet än, som uteslutande består utav grötiga diftonger, de är helt oförmögna att uttala något som kan beskrivas som R, som sällan ens uttalas alls. Värre är att stackarna lär sig att uttala bokstäverna med egna "namn", och inte som faktiska ljud, nästan som om de vore hieroglyfer, H = äjtch?

För att inte nämna språkets krångliga och retliga ovilja att använda enkla arvord för vanliga företeelser, utan att man kränger in latinska ord som engelsmännen knappt själva begriper.

För mig är engelskan lite som språkens motsvarighet till toapapper, jag använder det, det är praktiskt och bra att ha, men inget fräscht eller trevligt.

Engelskan är också en varning åt andra germanska språk, se så illa det kan bli!

Nja, de är inte helt ovetande om kasus.¹ I de återkommande FB-diskussionerna kring svenska »de« / »dem« / {dom} får vi ibland rådet att gå via engelskans “they” / “them” så blir saken klar som korvspad. Kasussituationen i svenskan är faktiskt rätt kaotisk, så vi skall inte förhäva oss. Konstig ortografi för reflexiva pronomen i objektform. Vem bestämde att {mek} / {mej} (i historisk ordning) skulle stavas »mig«. Vadå »enom till straff och androm till varnagel«?

¹ Den engelska genitivkonstruktionen med ’s är väl faktiskt ett kasus. De har i alla fall den goda smaken att använda c för sitt andra case.
Ref. http://en.wikipedia.org/wiki/Genitive_case

Jag skulle gärna använda /di/ och /dom/ i talspråk, men folk tycker att jag låter obildad då.
Men engelskans genitiv funkar bara ibland, ofta så blandas det ihop med plural och då så brukar man använda "of" konstruktion istället.


En person tar emot ett straff, därav enom resten, alltså androm får det till varnagel, fattar inte trångmålet här inte.

Trångmålet är att Svenska Akademien anno 2009 gav ut en Svensk ordbok, som inte känns vid orden »enom« och »androm«. Där »androm« skulle stått, där står det »andrum« och det är en helt annan sak. Objektformerna nämns inte heller vid respektive nominativ. Ärom vi icke i Sverige?

Som många säger så känns det mer distanserat att prata engelska med någon, inte lika nära och personligt. Man får inte samma varma känsla av att höra någon prata engelska som när någon pratar svenska. Särskilt när man varit utomlands en tid och inte pratat med svenskar, och återvänder hem, uppstår den känslan.

"I love you" kan man säga till folk man inte känt så länge utan att det känns obekvämt, men "jag älskar dig" krävs mycket mer för att uttrycka. Det ligger mer kraft bakom orden helt enkelt. Själv ser jag engelska som ett internationellt hjälpspråk och glömmer ofta att många faktiskt har det som modersmål och därför har samma nära känsla till språket, som jag själv har till svenska, och alla andra har till sitt modersmål.

Att svenska känns töntigt i filmer och spel är väl främst för att man inte är van vid det. Franska låter minst lika töntigt men det tycker nog inte fransmännen, som dagligen hör det. Jag är av uppfattningen att språket i sig inte är töntigt, utan talaren av detta. Sedan är det så att vi svenskar är väldigt internationella av oss, och då uppfattas man lätt som bakåtsträvande och konservativ om man föredrar svenska framför engelska. Man skäms kanske lite för sitt ursprung. Sverige är inget stort land i världen och vi är okända för många. Jag kan tänka mig att samma problem uppstår när "bönder" flyttar in till Stockholm och lägger den gamla dialekten bakom sig.

Gör du dig inte skyldig till en tankevurpa här?

Svenska som vi hör dagligen låter töntigt i filmer och spel för svenskar, men franska låter inte töntigt för fransmännen för att de hör det dagligen.