Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Du har ett bra, skolat uttal, men det är för mig som svensk lätt att höra att att du har svenska som modersmål. Till exempel var det någonting med ordet "together" som lät väldigt svenskt, melodin kanske.

Sedan apropå detta med komplimanger...

I min studentkorridor hade vi en tysk som tämligen snabbt tillägnade sig det svenska språket, och framför allt hade han ett bra uttal. Inte fan kritiserade vi hans uttal, tvärtom, han fick naturligtvis beröm. Men visst hörde man att han var utlänning. Samma sak när man möter tyskar eller britter eller vad det kan vara som bott i Sverige 10, 20, 30 år. De må tala svenska i det närmaste perfekt, men nog hör man alltid någonting som inte riktigt stämmer, som räcker för att identifiera dem som utlännningar. Varför skulle just jänkare vara oförmögna att höra sådana nyanser, när vi kan det?

Vad gäller att behärska ett språk flytande, så är i alla fall jag mer intresserad av att framstå som bildad och intelligent än som lätt debilt, om än inhemskt, trailertrash. Ordförråd, grammatik och förmåga att uttrycka sig är med andra ord viktigare än uttal. Språk handlar till syvende og sist om kommunikation, och den som kommunicerar bättre är den som talar mer flytande, och det är den med stort ordförråd och gott grammatikkunnande, inte den som kan bräka "Yeah, well, it's like, uh..." med autentiskt uttal och dialekt.

Slutligen är det mer eller mindre vetenskapligt fastställt att man aldrig kan behärska ett främmande språk bättre än sitt modersmål, så för de med högt ställda främmmandespråkliga ambitioner som dock knappt kan formulera en grammatiskt korrekt mening på svenska, kan det vara en god idé att också öva sitt modersmål en smula.

Du har en (jag är hetero) fantastisk röst. Ditt uttal är väldigt bra, för att vara amatör antar jag? Det finns ju inte direkt kurser för att lära sig uttal allena så jag utgår ifrån att du har övat själv.

Engelska är för mig närmre ett andra modersmål nuförtiden. Däremot är mitt uttal troligtvis helt under all kritik, för att jag har noll övning på det. Hur lär man sig detta med th-ljuden egentligen? Kommer en mening med "thorough" så blir de nästföljande 3 meningarna pannkaka, även om jag skulle lyckas med ordet för en gångs skull.

Är det några fler typiska saker som är svåra att öva på när det gäller engelskt uttal? Om man utgår ifrån ett svenskt modersmål som grund.

Kan inte säga jag håller med. Och du verkar ha försökt välja ord som har mycket ovanliga översättningar också. Bara för att man inte kan det exakta ordet för piskställning på engelska betyder knappast att man inte kan tala flytande.

Eftersom att svenskar lätt kan lära sig engelska på ett nästintill fläckfritt sätt. Detta eftersom att vi från så tidig ålder har engelskan överallt omkring oss, och att den engelsktalande kulturen har ett så stort grepp om oss. Amerikaner kan troligtvis inte ett ord utöver "faebaddjaentään" av svenska innan de av någon peculiar anledning hittar hit till oss. Det sker då troligtvis tidigast efter Junior High, och då har de haft ingen kontakt med språket innan. Det är svårt att lyckas med den biten då. Men börjar en i minsta fall språkligt normalbegåvad svensk ge sig an engelskan i 15-årsåldern så är det i princip garanterat att uttal, grammatik och ordförråd sitter som en smäck med tiden.


Det är alltid bra att ha bra koll på sitt modersmål som grund, och det finns inget som säger att det är en fördel i sig att t.ex bli författare på ett annat språk än sitt modersmål, när det gäller den tekniska biten. Dock så retar jag mig lite på den svartvita uppdelningen av "modersmål" och "främmande språk". Jag tror att Rickard Flingas bok "Iskallt och Stenhårt" hade blivit ett halvt A4 långt sammelsurium av text ifall han gett sig an på att skriva på sitt modersmål svenskan istället för sitt "främmande språk" engelskan. Hade han skrivit titeln själv utan korrekturläsares synpunkter så hade den säkert lydit "so jevla kalt ock stone hart".

Jag instämmer. Även i svenska har jag ett gott ordförråd men nog får jag staka fram ett "vad heter det nudå" eller "en sån där du vet" i vardagliga situationer med jämna mellanrum. Ironiskt nog, med tanke på den här diskussionen, så brukar det hjälpa med att ta upp den engelska motsvarigheten till ordet för att förmedla vad det är för ting man försöker beskriva.

Att bo i ett främmande land är någonting helt annat än att titta på amerikanska TV-serier. Jag talade för övrigt inte om just amerikaner i Sverige, utan om utlänningar generellt. Som boende i utlandet har jag rika möjligheter att höra svenskar tala engelska, och en förändring som skett är förvisso att medan äldre talar med mer utpräglad svensk brytning och mer brittisk engelska, försöker unga nu tala som man gör i amerikanska TV-serier. Att uttalet skulle sitta som en smäck kan du dock bara glömma. Du kanske inte har öra för sådant, men för mig är det väldigt tydligt. Man märker också brister i grammatik och felanvända idiom och uttryck. Vad många inte begriper är att idiom och uttryck de hört i TV-serier ofta är typiska för vissa grupperingar eller subkulturer till vilka rollfigurerna hör. Om man plankar dessa utan motsvarande grupptillhörighet blir resultatet ofta synnerligen komiskt.


Det må reta dig, men visar sig ha god grund. Man har nämligen upptäckt att modersmålet upptager andra områden i hjärnan än senare förvärvade språk. För äkta tvåspråkiga kan båda språken räknas som modersmål. Det verkar handla om det eller de språk man lär sig som barn i den ålder då språket utvecklas, och den delen av hjärnan är formbar. Det spelar alltså ingen roll hur mycket man övar, ett senare förvärvat språk kan aldrig uppnå samma status som modersmålet. Vidare har det visat sig att man har en förmåga till rikare associationer till till exempelvis sinnesintryck från ord i modersmålet än vad man har i andraspråk, vilket kommer sig av den annorlunda inlagringen i hjärnan. Detta har undersökts med EEG på bland annat tolkar, som är människor som behärskar ett andraspråk mycket väl. Äkta tvåspråkiga har denna förmåga på båda språken.

Tor-Ulf:

Inte bara är du arrogant, du verkar även smått ointelligent. En kombination som sällan gör sig lyckad på internetforum likt denna, där folk gärna sätter människor med den personlighetskombinationen på plats. Jag tippar på att du inte har samma framtoning om ett par hundra inlägg, om du fortfarande skriver här överhuvudtaget.


Ditt påstående är galet då du alltså utgår ifrån att en svenskfödd omöjligt kan ha ett fläckfritt engelskt uttal, detta trots att varken du eller jag specificerade i vilken ålder engelskan introducerades och vilka förutsättningar rent begåvningsmässigt och intressemässigt som ligger till grund. Alltså kan lille Alex som föddes på BB i Lidingö men flyttade med familjen till USA vid ett års ålder omöjligt behärska det engelska språket fläckfritt rent uttalsmässigt, eftersom att Tor-Ulf som nu bor i en centraleuropeisk stad råkar ha kommit fram till den slutsatsen. Hör ni det? Centraleuropeisk stad! Vem vågar ifrågasätta något som inger så mycket pondus!


Och då var det ju inte det diskussionen handlade om, utan snarare att det finns ingen exakt skiljelinje mellan vad som är "modersmål" och vad som är "främmande" språk. Om det nu skulle finnas, så var god ge mig den exakta definitionen på det. Är ett språk som man introduceras för vid 894 dagars ålder något som inte kommer att räknas till modersmålet, eller är det vid 897 dagar gränsen går? Hur många minuter per dag ska man exponeras för ett nytt språk vid 897 dagars ålder för att det slutligen ska kvala in som ett parallellt modersmål? Berätta det för mig nu, du som bor i en centraleuropeisk stad och därmed vet allt.

Jag tycker TS är ball för han har minsann "jänkar-polare"

Nu är du ute och cyklar. Det diskussionen handlar om, och i varje fall jag klargjort att jag utgår ifrån, är engelskakunnandet hos svenska ungdomar som växt upp i Sverige. Lille Alex som du nämner ovan har möjlighet att tillgodogöra sig engelska som modersmål, enligt de vetenskapliga rön jag redogjorde för.

Din spydighet faller platt till marken, då ditt inlägg i övrigt inte på minsta sätt bemöter mitt.

uttalet är inte viktigt. man behöver inte ens kunna tala flytande engelska om ens jobb inte kräver det.

sen tror jag inte spanjorer eller fransmän har bättre uttal än svenskar. skittråd m.a.o.

Håller med till viss del,
men samtidigt stör jag mig som fan på folk som slänger in engelska ord i svenskan där de inte har att göra.
Alla de britter/amerikaner jag träffat har varit rörande överens om att vi snackar djävulskt bra engelska i Sverige (och då syftar de inte på min, som jag själv ger poängen 6 av 10, utan generellt).
Senast vi satt ett gäng svenskar med några engelsmän runt ett bord sa en av dem att "er engelska är fanimej bättre än min egen ... ni slarvar inte och ni säger meningarna så korrekt".
Nä sluta tjafsa och låt inte någon nisse som varit någon månad i det förlovade landet komma och skratta åt er. Nästan alla svenskar kan föra en konversation på engelska, och många på ett tredje språk också. Det är inte många språklärare i England som klarar detta.