Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Man bör komma ihåg att bara för att svenskar tycker att det är cool och självklart med engelska, så måste inte alla tycka likadant. I många större länder är incitamentet att lära sig engelska mindre än i ett litet land som Sverige. Engelska har hög status i Sverige och då uppfattas det som viktigt att kunna detta språk, som en sorts social markör. Svenskar tittar mycket på anglosaxisk film, lyssnar på anglosaxisk musik och läser dito litteratur; då vill man kunna använda samma klyschor som man mött i denna den kommersiella populärkulturens värld. Att det sedan är föga unikt, att man blir en kopia av en redan stiliserad mall, en jordevandrare utan någon större individualitet, verkar sakna betydelse så länge man rör sig inom den eftertraktade sociokulturella kontext där engelska är den kod som ger individen en känsla av uppgående i något större.

Precis, det är min erfarenhet också. Folk vågar helt enkelt inte uttala engelska på ett distinkt sätt, för de tror antagligen att andra tycker att de gör sig till.

Själv pratar jag med bred amerikansk accent, och ett flertal amerikaner har frågat om jag bott i USA eftersom jag pratar så bra. Det har jag inte, jag är bara bra på att härma. Anledningen till att jag valde amerikansk accent är helt enkelt för att jag kan inte göra den engelska accenten rättvisa.

Sen vad gäller folk som tror att de pratar flytande engelska säger jag som Fredrik Lindström, gå ut i köket och öppna en låda med köksredskap och börja konversera om innehållet.

Det är nog även till viss del en generationsfråga. Ett tydligt exempel på det är ju Rolf Ekéus som jag skrev i det HÄR inlägget i en annan tråd. Yngre svenskar har oftast tränat upp ett bättre uttal.

Du inser väl att den körs i fler länder än bara Sverige?

Får jag fråga dig varför du VALT en accent?

Det där med amerikansk kontra brittisk accent känner jag igen. Jag skulle hellre prata brittisk konservativ RP, typ som Grand Moff Tarkin i Star Wars, men det blir ändå amerikansk engelska just för att det är den man hör mest och den som är lättast att imitera.

När jag var i Nya Zeeland trodde britterna att jag var amerikan. Amerikanerna trodde jag hade engelska som modersmål men kunde inte placera vilket engelsktalande land ifrån, men nyzeeländarna jag jobbade hos tvekade inte länge på om jag var utlänning eller ej för när det kommer till mera fackliga sammanhang är man ganska handfallen med ett engelskt ordförråd hämtat från amerikanska actionfilmer.

För att jag hellre låter som en amerikan än som en svensk när jag pratar. Då låter det som att jag pratar flytande trots att jag egentligen inte gör det. Jag har visserligen gott ordförråd och är duktig på grammatiken, men flytande är jag inte.

Jag kunde ha valt att låta som en engelsman men jag härmar inte den accenten tillräckligt bra.

Jag har även uppmärksammat ungefär samma fenomen när jag såg en liten bit av programmet Rakt på med K-G Bergström. Den mannen hade verkligen ett urtypiskt svensk-engelskt uttal som man ofta får se i halvkassa svenska komedifilmer. Jag kan inte heller påstå att jag tycker att K-G känns speciellt rakt på, men det är annan fråga.

Slutsatsen är i alla fall att de som är födda innan 50-talet ofta har det sämsta uttalet.

Det var nog det mest skitnödiga jag läst i dag.

Jag kan prata relativt klanderfri amerikanska eller brittiska men gör inte det. Brukar lägga till lite lätt svensk brytning sådär, det känns mycket bekvämare än att härma amerikanerna. Det gäller speciellt om man träffar utbytesstudenter eller folk i Europa... De pratar alla med brytning så man vill inte visa sig förmer genom att prata brittiska

Jag tycker att det låter som en vettig strategi, och språklärare brukar också rekommendera att man gör så.

Vilken språklärare har du haft som rekommenderar att man lägger på sig en accent för att det ska framstå som att de är flytande trots att de inte är det?

Det är en sak att härma människors uttal för att få in snitsen, bli av med svenska betoningar och ljud och så vidare, en helt annan att lägga till en accent för att dölja sina brister. Det är vad jag menar med skitnödigt.