Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Tänkte mer på uttryck som "snart kommer jag...", eller för att vara lite artig, "får jag komma nu?"

De som använder det amerikanska uttrycket har rimligen mer erfarenhet av fenomenet från amerikansk film än från verkligheten.

Taskigt för dom.

Det är inte att "slarva" att använda svensk fonotax när man pratar svenska.

Anledningen till att svenskar har svårare med tonande s än med andra ljud i engelskan som inte finns i svenskan är att tonande s faktiskt förekommer i svenskan, men bara som allofon till vanligt s. Det betyder att vi är präglade på att [s] och [z] är samma fonem, och alltså "är samma sak". Det är därför kineser och en del asiater blandar ihop r och l big time också. [r] och [l] förekommer båda i kinesiskan, men de är allofoner till varandra, så kineserna uppfattar dem som "samma sak" precis som vi uppfattar [s] och [z] som "samma sak".

Anledningen till att svenskar har svårare med engelskt /j/ än med dess tonlösa variant /ch/ beror nog uteslutande på att realiseringen [j] stöds av skriftbilden.

Vad grundar du detta påstående på? Jag tycker nog att man hör /ʃ/ för /tʃ/ minst lika ofta som /j/ för /dʒ/.

Huvudsakligen på amerikaners relativt enhetliga föreställningar om hur svenskar pratar engelska.

Hm. Är det i nåt sammanhang som man inte snackar alls, så är det väl det där?

Om man får tro vulgärsåpan så blir kvinnor religiösa i den situationen och talar
till Det Högsta Medvetandet.

— Oh my God!

För att inte falla i vulgoträsket avstår jag från att upprepa och bold-markera.
Vi har ju ändå inte förtroendet att skriva med 24 punkters text här.

Varför skulle valet mellan de två uttryckssätten stå i korrelation till den praktiska erfarenheten av fenomenet?

Har man praktisk erfarenhet, och inte glott så jäkla mycket på amerikansk film, vet man la vad det egentligen heter.

Bear och beer någon? Tror inte jag känner en människa utom mig själv som uttalar det rätt. Dom flesta säger beer till båda. Strength är ett ord som många har problem med, en av mina polare säger strenge, strange fast med ett e.

Det som stör mest enligt mig är alla små subtila brytningar, dom som man inte riktigt kan peka på, utan som mest har med sättet och rytmen vi svenskar pratar med.

I nästan varje sammanhang där en svensk pratar engelska så finns det någon annan svensk som ska raljera över det han menar är svenskars dåliga engelskakunskaper. Det kan vara en Youtube-film, ett tal från en politiker, svenskar i London, etc. Det förekommer även relativt ofta här på detta forum.

Min fråga då blir; vilka icke-engelsktalande befolkningar har bättre engelskakunskaper än svenskarna? Tyskland? Frankrike? Pakistan? Jag vet inte, men det skulle vara intressant med exempel.

Och varför blandar man samman brytning med kunskaper? De flesta svenskar under 40-50 år verkar ha ett gott ordförråd samt god läs- och hörförståelse, men en mer eller mindre tydlig svensk brytning. Harald Edelstam, den gamle diplomaten, figurerar under eftertexterna i filmen Svarta Nejlikan med ett gammalt intervjuklipp. Den svenska brytningen är kraftig, med herr Edelstam pratar flytande, använder ett rikt språk och gör sig väl förstådd, och det gjorde han säkerligen i jobbet också.

Det förefaller också vara så att det mest är svenskar som klagar på svenskars brytning. Amerikaner, till exempel, är nog vana med att utlänningar bryter (med tanke på den stora invandring som både USA och England har).

Så varför detta innåtriktade förakt?

Kan inte riktigt svara på frågan, kan bara säg att jag håller med dig. Det är så löjligt när svenskar klagar på hur dåliga andra svenskar är på engelska(när dom egentligen är bra). Men något som är än mer irriterande är när svenskar klagar på sin egen engelska trots att dom så uppenbart har ett bra ordförråd och uttal. Såg det senast i det undermåliga programmet "Doreen 21:30" när Doreen ursäktade sin dåliga engelska för ett kineiskt intvjuobjekt, som för övrigt talade mycket sämre engelska, det blev bara väldigt pinsamt.

Kanske har det med Jantelagen att göra, ingen ska göra sig märkvärdig och tro att dom är bättre än nån annan på något.