Dikter om döden

Sigfrid Lindström

ÖNSKESTUNDEN

Han stod som post, med alla sinnen spända,
och blott en tanke: att ge noga akt,
men kunde ändå inte låta bli att sända
en hastig blick mot vinterhimlens prakt.

Ett stjärnskott drog sin bleka gyllne strimma
just på den bit av himlen dit han såg.
Han hann ej önska, hann blott att förnimma,
en ömhetskänsla, likt en mäktig våg;

knappt ens en tanke, blott ett glimtsnabbt minne,
av dem, han gett vad bäst en mänska ger;
av allt som lyst och värmt hans sinne.
Så föll ett skott; så fanns han inte mer.

+

Carl-Johan Lohman

DÖDSTANKAR

O, människa, du dröm, du tidsens kuller-klot,
du lyckans gyckelspel, som med så stolter fot
på jorden går, liksom hon ej din moder vore,
si, såsom luften städs går runt om dig ikring,
så är ditt liv en punkt i dödlighetens ring,
fast runne än ditt blod från Oden, Frigga, Thore.

Du åt ju dödsens frukt, för än du födder var,
och Adam dig ännu i sina länder bar,
du didde dödsens ram uti det mörka stilla,
inunder modrens bröst, ja förr än själen fann
sin verkstad i din kropp, dig döden redan bann.
Vad vill du dödsens barn dig om ditt liv inbillla?

Med dödsens sännning-bod dagtingade din mor,
när du i ljuset kom, död var ju livets bror,
så snart man sade, si en människa är födder,
du ger åt döden skatt av vart din levnads nu,
vart fjät går närmar dit, där du sist blir förödder.

Den späda vaggan man ju ofta hugga får
av samma trädet, som ger timmer till vår bår,
går livet längre, bli dock kraftren sist förslitne,
som mask i äpplet tär, tills äpplet bliver alllt,
så tär ock döden tills vårt allt blir blekt och kallt,
att mänskan varit till är askan sedan vittne.

Ja, döden är i allt. Vi ämnen utav sand,
vi en förnuftig jord, som rörs i dödsens land,
få intet här, som ej bär dödlighetens kläder,
mång ädel tanke får sin grav i hjärnan vår,
mång eldig lusta får i hjärtat vårt sin bår,
allt bär sin vansklighet, som våra sinnen gläder.

Vad ögat ser ger allt förgängelsen sin tull,
vad oförgängligt är, är över världens gull,
snart dör det klang, som sig ljuv in i örat spelar,
snart kvävs narcissens ång, som smeker näsan vår,
för ljuvsta smaken finns på tunga bane-sår,
vår känslan melan nu och aldrig mer sig delar.

Vår död är i vår sömn, vi röre oss ej mer,
när dödsens broder oss de duvna kyssar ger.
Än då, när döden oss vår rörelse betager,
när ena timmen blir den andras död och grav,
dö vi i sömnen med och vete ej därav,
cypressen växer, när vi drömme om vår lager.

+

Harriet Löwenhielm

TAG MIG, HÅLL MIG

Tag mig.— Håll mig — Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand — för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig.— Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

*

I natt skall jag dö.— Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. — Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa — till vilket land?
I natt skall jag dö.— Och hur skall jag våga?

*

I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.

Elsa Grave

MORENDO

Vindarna stanna
och havets tystnad
lågande stillhet slår ut
i vårt blod
och i sammangjuten snabbhet
finner vi rymderna
som himlen skymde,
o, drivande glömska
förändringens måne
väck oss, o väck oss
aldrig mera
till gryning
och tänkande avstånd.

+

DEN SISTA BOLLEN

Stillhet studsar
över glasverandorna
och lekbollsplanen
när den sista flugan spunnit slut
på rygg vid fönsterkarmen
och den sista bollen stannat
mot en sommarsko.
Stillhet studsar
ohörd genom vinden
ohörd som en stjärnas dopp
i vattenspegeln,
men dina bollar, kärleksbarn,
rullar mot en stillhet
som den ljusa kvällen aldrig gav.
I din stillhet surrar drömmar
genom mörka avstånd,
studsar tystnaden mot dessa avstånd
och den som leker återvänder
till en dag när alla lekar somnat,
i din stillhet, kärleksbarn,
vänder sig den sista flugan
spinnande mot fönsterglaset
faller den sista bollen
sparkad genom vattenspegeln.

+

Lars Norén

Jag tränger djupt
in i dig
som om jag aldrig mer
skulle lämna dig
Du ligger ovanpå mig
med ansiktet mot min hals
Och jag är rädd för den död
som skall skilja oss åt

Archibald MacLeish

De spanska döda


Detta ska få ett svar
tårarna fick inget svar men detta ska få ett svar.
Tårarna i Madrid i Barcelona Valencia
tårarna fick inget svar.
Blodet i Guernica Badajoz Almeria
blodet fick inget svar.
Tårarna har torkat på kinderna.
Blodet har torkat i sanden.
Tårarna fick inget svar: blodet fick inget svar.
Detta ska få ett svar.

För att männen i Guernica inte talar
för att barnen är tysta i Almeria
för att kvinnorna i Badajoz är stumma
är stumma de har inga röster inga röster
deras strupar är täppta av sand
de talar inte de ska aldrig tala med barnen
barnen i Almeria är stilla
de rör sig inte ska aldrig röra sig dessa barn
deras kroppar är knäckta deras ben är knäckta
deras munnar är -
för att de döda är stumma för att de inte kan tala
tro inte för det
tro inte svaret kommer.

Tro inte
för att inte blodet fick ett svar
att inte lögnen ska få ett svar.

Tro inte
för att inte tårarna fick ett svar
att inte lögnen ska få ett svar
Tro inte det.

Detta ska få ett svar
Detta ska få ett svar med
tiden
det finns tid.

De döda har tid i dessa städer
i Badajoz i Guernica Almeria
de kan vänta: de har gott om tid.

Det finns tid
de kan vänta där.

Emily Dickinson

Claude McKay

OM VI SKALL DÖ

Om vi skall dö - låt oss ej dö likt svin
som spärrats in och nesligt slaktas ned
vid galna hundars tjut och hungerskrin,
förhånade för smäleken vi led.
Om vi skall dö - o låt det upprätt bli,
så att vårt dyra blod ej spilles ut
förgäves - men så att fast döda vi
skall tvinga dem att akta oss till slut!

O landsmän, då av fienden vi möts,
fastän ett fåtal låt oss kämpa än,
för tusen slag ge dem ett slag till döds
och se mot graven framför oss som män.
Låt oss mot packet till det sista slåss,
mot väggen tryckta, dö - men värja oss!

ELÄNDIG prestation av Blomberg! Så här ska det ju vara:

Jag dog för skönhet, men var knappt
i graven passad in
då en som dog för sanning snabbt
fick platsen bredvid min.

Han sporde: "Vad blev fel för dig?"
"Min skönhet", blev mitt svar.
Han sade: "Sanningen för mig!
Vi är ett syskonpar."

Och liksom släktingars en natt
vårt samtal än höll på
när jord och mossa tog det fatt
och släckte namnen då.

+++

Bättre än originalet.

Henry Wadsworth Longfellow

TEGNÉR'S DRAPA

I heard a voice, that cried,
"Balder the Beautiful
Is dead, is dead!"
And through the misty air
Passed like the mournful cry
Of sunward sailing cranes.

I saw the pallid corpse
Of the dead sun
Borne through the Northern sky.
Blasts from Niffelheim
Lifted the sheeted mists
Around him as he passed.

And the voice forever cried,
"Balder the Beautiful
Is dead, is dead!"
And died away
Through the dreary night,
In accents of despair.

Balder the Beautiful,
God of the summer sun,
Fairest of all the Gods!
Light from his forehead beamed,
Runes were upon his tongue,
As on the warrior's sword.

All things in earth and air
Bound were by magic spell
Never to do him harm;
Even the plants and stones;
All save the mistletoe,
The sacred mistletoe!

Hoeder, the blind old God,
Whose feet are shod with silence,
Pierced through that gentle breast
With his sharp spear, by fraud,
Made of the mistletoe!
The accursed mistletoe!

They laid him in his ship,
With horse and harness,
As on a funeral pyre.
Odin placed
A ring upon his finger,
And whispered in his ear.

They launched the burning ship!
It floated far away
Over the misty sea,
Till like the sun it seemed,
Sinking beneath the waves.
Balder returned no more!

So perish the old Gods!
But out of the sea of Time
Rises a new land of song,
Fairer than the old.
Over its meadows green
Walk the young bards and sing.

Build it again,
O ye bards,
Fairer than before;
Ye fathers of the new race,
Feed upon morning dew,
Sing the new Song of Love!

The law of force is dead!
The law of love prevails!
Thor, the thunderer,
Shall rule the earth no more,
No more, with threats,
Challenge the meek Christ.

Sing no more,
O ye bards of the North,
Of Vikings and of Jarls!
Of the days of Eld
Preserve the freedom only,
Not the deeds of blood!

Lars Norén

MOZART

Med dig inträder döden i en
lugnare fas. Du sjunger aldrig med för
högt röstläge. - Är det för att du är nöjd
och inte kommer att tillåta några förändringar?
- När Hamlets hjärta brister står en ny konung
i vindporten och ingenting har blivit annorlunda?
Du skrattar efter nåd, som ett barn?

Bo Bergman

PÅ ANDRA SIDAN

Om vi ha stapplat eller skridit raka
med sammanbitna tänder mot vår grav,
så kommer stunden när vi se tillbaka
på allt vad livet tog och livet gav.

Låt oss i stoftet våra kransar skaka.
De stilla ändå ingen andes krav,
och triumfatorn själv skall en gång smaka
det bittra salt som åren sätta av.

Men när vi slukats av den stora natten
och bron, som leder över dödens vatten
av andehänder rivets bakom oss,

så lyser kanske som ett fjärran bloss
från livets strand det bästa livet gömde
– den första kärleksdroömmen som vi drömde.

+

VAR BLEV DET AV?

Som vita jättekoraller
stå träden i dimmans hav.
Ett klockslag i natten faller.
Det snöar på en grav.

Men den som ligger i graven
han väcks ej av klockors slag.
Här fällde han vandringsstaven.
Här väntar han domedag.

Det blir så dovt och stilla,
när klockklangen har förgått.
O Gud, hur vi förspilla
det fattiga vi fått.

Till lågande himlar trå vi
och bäddas i jorden kallt,
och ingenting förstå vi
av vad som menas med allt.

Du stoft av stoft härinunder,
du maskarnas tidsfördriv,
säg mig hur många stunder
i livet du märkt ditt liv.

Du lät det snöa bara
och flyta som dimma bort,
och allt vad du kan svara
är att det var så kort.

Din längtan, din lust, din plåga,
var blev det hela av?
Snart skall en annan fråga
detsamma vid min grav.

+

VIOLE D'AMOUR

En kväll när skymningen sjunger
på dämpad sträng om en död,
en vårkväll, en kväll i hunger...
Mitt hjärta, jag vet din nöd.
Du barn som aldrig vill somna
och aldrig tar rast och lov,
se vilans dar äro komna.
Din sömn är glömska, så sov.

Vad det är stilla i länder
där ingen levande bor!
Nu spelas av andehänder
en gammal viole d'amour.
Du fryser, hjärta, och bränner.
Är någon hos dig i dag?
Det rörs en skugga. Jag känner
mot pannan vingarnas slag.

+

SPELET

Mitt spel är svart som sorg och sot,
men den som sitter mitt emot
föraktar alla svarta hot
och ler mot hjärter som sin frände.

Det är en nåd på sex sju år.
Och lycan kommer, lyckan går.
Jag spår att det blir du som rår.
Jag vet nog när min lycka vände.

Di kurtisera knekt och kung,
ty du är glad och jag är ung.
Min dam försvann. Min lott är tung.
Mitt hela spel är ett elände.

Nu har jag fastnat i en väv,
och detfinns ingen hjälp och jäv,
och på min levnads Svälta Räv
gör dödens Svarte Peter ände.

+

FÖR SENT

Och kvällen står djup och blå och full
av stjärnor och balsamånga.
Det ligger ett frö i jordens mull.
Men vintrarna äro så långa.

Det ligger ett frö i hjärtats jord.
Den väntar att regnet skall falla.
Den väntar på varma och milda ord.
Men människors äro kalla.

Till mörkret samlas vi allihop
som fattiga hamnar i Hades
och minnas kanske med klagande rop
det ordet som aldrig sades.

+

Erik Bergqvist

I framtiden går jag i en stad, i höstrum
som sakta fylls av löv och minns
hur jag alltid mints denna framtid.
Någonstans härstammar den. Platser med

namn. År med siffror. Solar, svek, en
flickas tröja där doften av ett sedan dess
aldrig påträffat tvättmedel blåste
berättelser om värdighet, våt asfalt i

sommarnatten. Luftrummet kring Kaknäs
anges av en röd segelflygare. Jag har alltid
vetat om det här ögonblicket. Vad vill det?
Kanske få mig att se människor, älska tanklöst

att lita på sinnenas villfarelser, sjukdomen
att döden är en tyst mor som håller mig
att glömska och minne växer
genom varandra. Glimmar.

+

Gunnar Björling

Nu är ej död
det är en röst
knapp skimrande
i denna ljusnatt
och melllan rymd och hav

+

Anna Bondestam

Tröst ger det som är
långt borta
och mycket nära.:

döda apelns
spetande trädskelett
vid gavelfönstret:
enda gröna grenen
bugar djupt
under sin grönskas tngd
nyss vit av blom
snart röd av frukt
frisk ända ut i varje nerv
med barken redan spräckt
och dödens mask
i roten…

+

Magnus Carlbring

DE DÖDA

Man skulle kunna säga att de döda
är bokstäver, att de befolkar texte, att de
är ljud och snarkningar, bilder som sveper förbi,
kluriga asikte som tittar fram, en gråsvart mössa
i det vita, en metoymisk luva som represeterar dig,
ditt skratt som fortfarande rungar i köket, kring bordet
Man skulle kunna kalla de döda för levade gestalter
i texten, men: när de är döda så är de

Bo Bergman

HETSJAKT

Jag är ett sårat djur,
som flyr för ilskans hopar.
Den grymma dödens lur
i mina öron ropar.

Mitt öga sprutar skräck,
och fasan är min piska.
Om giller och förstäck
de lömska snåren viska.

Och högre, högre jämt
jag hör hur skotten nå mig,
och kopplets hesa flämt
är alldeles inpå mig.

Snart störtar jag omkull
med hundarna i strupen,
och på min döda mull
tar jägarskaran supen.

Artur Lundkvist

Döden

Det finns ingen gräns mellan liv och död.
Jag stod i dag i solstillheten,
intet hände: blott naturens ljudlösa skeende,
gräsets myller, blommomas långsamma förvissnande, vindens andedrag.
Då fömam jag: det finns ingen gräns mellan liv och död.

Sentimentalisera icke döden.
Låt döden bli en skördefest –

låt sorgekläderna hänga i skåpen
till de gråa malamas glädje.

Jag ber er, vänner – ej klockklang, gråt,
ej kistans svarta fängelse för mig!
Lägg mig på en vit bår,
bär mig bort som en segervinnare,
vagga mig bort på era axlar
och sjung om den glada döden,
en skördesång, en segersång –

Bränn min kropp i en hög eld
och strö ut min aska i vinden,
över fälten, floderna, städerna –
att regna i blomkalkar,
blandas med frömjöl på stilla vatten,
trampas till damm på torgen –
jag ingår i en ny rytm i atomernas dans.

Karin Boye

PÅ BOTTEN AV TINGEN

Jag läste i tidningen att någon var död, någon som jag kände till namnet.
Hon levde, som jag, skrev böcker, som jag, blev gammal, och nu är hon död.

Tänk att nu vara död och ha lämnat bakom sig allt,
ångest, fasa och ensamhet, den oförsonliga skulden.

Men en stor rättvisa ligger gömd på botten av tingen.
Alla har vi en nåd att vänta - en gåva som ingen rövar.

+

EFTER DÖDEN

"Hur känns det, när man får vingar, då man är död, sag, mor?"
"Först kröker ryggen på sig, den växer spå bred och stor.

Sn blir den tyngre och tyngre. Det är som om man bar ett berg.
Det rister och det brister i revben och kotor och märg.

Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt.
Då vet man att man är död nu och lever i ny gestalt."