Dikter om döden

Pär Lagerkvist
Min ångest är en risig skog

1. Min ångest är en risig skog
2. där blodiga fåglar skrika.
3. Stoltare ödemark finner du nog;
4. men det kvittar mig nu lika!

5. Jag sitter och glor under torra träd
6. och lyss till de hesa skriken.
7. Jag ligger snart still under tomma träd
8. och ruttnar bland fågelliken.

Det här är en text av Per Lagerkvist från hans första diktsamling Ångest som kom ut 1916.

Conrad Ferdinand Meyer (1825-1898)

SCHILLERS BEGRAVNING


Ett fattigt fackelpar med dystert sken, som regn
och storm beständigt hota med att släcka ut.
En furukista med en fladdrig bårduk på,
men ingen enda krans och intet sorgetåg,
som om man förde här en brottsling till hans grav.
I hast bars båren bort. En ensam främling blott,
av manteln omvärvd i ett djärvt och mäktigt veck,
gick bakom den. Det mänsklighetens genius var.

Gunnar Ekelöf

En dikt ur Sagan om Fatumeh

Enkel är födelsen:
Du blir du
Enkel döden:
Du är inte mera du
Det kunde ha varit omvänt
som i en spegelvärld:
Döden kunde ha fött dig
och Livet släckt ut dig
det ena såväl som det andra -
Och kanske är det så:
Ur Död är du kommen, långsamt
utplånar dig Livet.

Libero De Libero (1906-1981)

EPITAF

Över min kropp
är nu all jorden torr.
Min mor skall aldrig mig förlåta,
min gamle far mig ej begråta
i gräset och vid stenen.
För bäste vännen
är mitt öde okänt.
Sänd hästar hit
att beta detta gräs.

(Tolkning: Anders Österling)


EPITAFFIO

Sul mio corpo
secca ormai è tutta la terra.
Non la madre mi scorderà
né vecchio padre mi piangerà
toccando l'erba o il sasso.
All'amico diletto
ignota è la sorte mia.
Mandate cavalli
a pascere quest'erba.

Dan Andersson

När mor dog

Stor sorg! sjöng vakan och flög mot skog,
när solen sänkte sig röd,
om sorg skrek ugglan och bort hon drog
från gården, där mor var död.
Tolv slag slog klockan i bondens gård,
där husfolk med knäppta händer
höll bön till Herran som vred och hård
sina bittra prövningar sänder.

Sov ut! sjöng göken i daggvåt lund,
när solen gick eldröd opp.
Och härlig var ängen i dagningens stund,
och våt varje rosenknopp.
Men tungt sov mor i skumhöljd sal,
och aldrig mer skall hon vakna,
och lemmar som vridits i kampens kval
få äntligen kallna och rakna.

Hermann Löns (1866-1914)

VID LIVETS AFTON

När allt är förbi, så låt mig allen
med mig själv få vara på öde hed;
vill intet mer höra, vill intet mer se,
blott ligga där såsom ett djur, som dött.

Den gråa mossan min dödsbädd må bli,
och gravsången sjunger kråkan för mig,
dödsklockan, den sätter stormen i gång,
begrava mig skola myra och mask.

Ej skall på min grav få resas en sten,
ej skall någon kulle där kastas upp,
ej kors skall stå på den plats, där jag dog,
ej tår skall fukta mitt vilorum.

Vill intet mer höra och intet mer se,
som löv och gräs, så vill jag förgås,
och därför ej kulle, och därför ej sten,
jag spårlöst vill ha förintelsen nått.

Kurt Almqvist (sedermera Abd al-Muqsit, 1912-2001)

DEN SANNA VÅGEN


Vi vet ej platsen, sättet eller tiden,
men att det skall ske - så säkert som vi lever:
övermodets och förtvivlans molnridå
skall dras isär från vinterhimmelns jämna glans
och hånets sneda läppar rätas till igen
som tecken på att vågen ändå väger riktigt.-
O att vi beständigt hyste i vårt sinne
den starka stjärnehimmeln och den sanna vågen
och att vi rörde lätt vid människor och ting
liksom till avsked och välsignelse!
Vårt liv är intet, varje ögonblick är Dödens.
Broder Död, låt mig få vandra vid din sida
och få del av dina tankar och ditt bröd!

Ruben G:son Berg (1876-1948)

IN MEMORIAM

I.

Jag går till ett hemligt möte
var morgon, går långt, långt bort.
Jag smyger mig undan, jag skyndar.
Men vägen är lätt och kort.
En lund av blommande lindar,
som skugga en stilla gård
och susa för vänliga vindar
kring kors och kulle och vård.

Och här, du älskade döda,
kan jag äntligen säga dig allt.
Min smärta har slutat att blöda.
Ditt hjärta är jordat och kallt.
Jag vet, att du intet förnimmer.
Du är minne och längtan och stoft.
Men jag ser över graven ett skimmer
och jag talar till lindarnas doft.

II.

Vildvinet prunkar lidelserött,
men dess första blad äro fallna.
Septembersolskenet faller trött
men klart över kyrkogården.
På en ramlad gravsten, av fotsteg nött,
står: Vänner reste vården.

Mina bästa vänner ha dött.
Det blir gott att få falla och kallna.

Gunnar Nylow

STAGNELII BEGRAVNING


Vinterskyar sänkte sin vita svepning,
och av vindens klagoljud fylldes rymden,
när han, löst från timliga kval och smärtor,
fördes till graven.

Icke orgelns brusande toner sjöngo
milt ett sorgfyllt rekviem för den döde,
och på båren prunkade inga minnets
kransar av rosor.

Långt från världens tummel han gått, och stilla
sjönk mot jordens öppnade famn hans stoftskrud,
men hans namn från eviga ryktets himmel
strålar i stjärnglans.

Jarl Hemmer (1893-1944)

BORTA


Ditt väsen var det renaste som fanns,
en skygg musik, en junistjärnas glans.
Och kring ditt huvud med det bruna håret
brann idel ljus, likt rosorna kring snåret.

Nu är du borta, och din ögonfrans
har höjt sig i ett okänt annanstans.
Du slapp det mörker, där vi andra treva.
Lycksalig du, som var för god att leva.

Isidore Ducasse


I drömmens bäring

öppnade hans sig plötsligt för havet

i hans bröstkorg sträcktes kölen

till en ny farkkost

hans hud ett växlande segel

större än vinden



"Ännu är min död en smula illusorisk:

ne croyez pas que je sois sur le point

de mourir, car je ne suis par encore

un squelette"



Lennart Marklund, ur Elden och Tystnaden (1961).

Erik Blomberg (1894-1965)

DÖDSBÄDDEN


Dör den du älskar, dör du själv. -
Du känner livet stanna i sitt lopp
i hennes, i din egen kropp,
som vattnet stannar i en sinad älv.

Vid dödens bädd,
vid detta sista möte,
är det som gravens brädd
er båda inneslöte:
förtorkat, utbränt allt,
som gav en gång ditt eget liv gestalt.

Och när du ser
allt det förfärliga som sker
med ansiktet, där själen levde,
då är det redan som du hävde
med nöd ditt eget bröst.
Kvävd liksom hennes är din röst;
en ishand vid ditt hjärta rör,
och huden stramar över pannan.
Ja, det är du som dör -
och dock en annan.

Men sedan, sedan - i den stund,
då hennes mun har slutat rycka,
och hon fått somna i en blund
så stilla att den liknar lycka -
den stumma smärta, som du spart
år efter år och aldrig kunnat visa,
nu lossnar äntligen och ger dig lisa.

Ditt ansikte blir mjukt och bart,
din hårdhet, som du ej förstod,
sköljs bort av denna livets flod,
som sluter sig omkring den döda.

Låt dina tårar flöda,
ty i din gråt
förenas ni som en gång skildes åt.