Vi är apor

Ett bättre exempel är väll snarare hur hundar beter sig beroende på vilken ägare dom har. En familjehund som har det lätt för sig är oftast glad. Den viftar mycket på svansen och leker gärna. Nya människor ses som spännande. En hund av samma art som blir misshandlad av sin ägare drar sig tillbaka. Man ser den sällan leka och den blir arg inför nya människor. Visst går det att förklara utan känslor, men det är svårt. Nån som är bra på att hantera djur kan enkelt läsa dess signaler och få en intuitiv känsla av vad djuret känner.

Själv finner jag det vansinnigt absurt korkat att människan skulle vara det enda djuret med känslor. Varför skulle evolutionen göra så?

Ruskigbuss har helt rätt.

Det ni diskuterar beskrivs klart och tydligt i psykoanalysen.

Enligt Freud består vårt psyke av tre "delar". Detet, jaget och överjaget. Kortfattat är Detet är våra biologiska (sexuella och aggressiva) drifter, överjaget är vad vi kallar samvete, och jaget är vår vilja, som dels ska tillfredsställa våra biologiska, medfödda behov och instinkter.

Det är inte sunt att bortse från Detets drifter.

Nu håller jag iofs med i denna frågan, men man ska ändå ha klart för sig att vi inte har något facit. Freud var ingen gud med alla svaren. Han var en tänkande individ, som du och jag, som har utformat en modell för hur människan fungerar. Men det är bara en modell och inget facit. En modell som duger tills vi hittar en bättre modell.

Det är jag fullkomligt medveten om, men jag tror på den teorin. När jag skrev att Ruskigbuss hade rätt menade jag att man mår bra av att bejaka sina djuriska lustar och drifter.

Bra bra. Skulle bara kolla. Det finns en del fanatiska idoldyrkare där ute nämligen.

Vilket väl Freud knappast förespråkade, han lutade väl åt att vi för att överleva med nödvändighet måste kvida och lida under kulturens stränga driftkontroll och möjligen få ett litet andningshål i konsten ibland. Någon möjlig "utlevelse" av djuriska lustar och drifter stod väl inte alls i sikte, det hoppades man mer på under t.ex. natur- och sexualromantikens dagar på 1930-talet (D.H. Lawrence m.fl.) och antipsykiatrins på 1960-talet (R.D. Laing m.fl.)

Nu är jag inte särskilt beläst om Freud som person, men jag kan inte föreställa mig att man för alltid ska neka "detets" drifter. Det kan inte vara hälsosamt. Fast jag vet inte, gubben förlorade ju sexdriften när han var runt 40 år.

Det där är inte alls sant.

Men det handlar väl mer om vad man anser är "mycket goda skäl". Att till exempel som vargar slåss för stiga i rang är väl ett djuriskt beteende som även vi har - men det funkar ju inte så himla bra att göra så i ett samhälle. Vargen har goda skäl, människan likaså - men den ena gör det inte normalt inte, han undertrycker sina impulser.

Att djur inte våldtar är helt befängt, men visst, det går att försvara med att
det är det effektivaste sättet att para sig. Men samma sak kanske gäller för oss?

Gå inte in på att djur inte har några känslor. Du kommer bara att sänka dig själv.

Du tillhör den skara av människor som har en nyfikenhet som sträcker sig över det vardagliga, och som dessutom kan abstrahera.

Vidare kommer du nog lite senare till ännu en insikt som
följer av denna. Något Ruskigbuss var inne på i sitt första svar i tråden. Precis som du säger är vi inte fundamentalt annorlunda än djuren. När vi får löneförhöjning, känns det garanterat på samma vis som för hunden som när hunden hämtat pinnen.

Slutsatsen du däremot drar utifrån din insikt är att man ska göra vad jag kan tyda att du anser vara det bästa av tillgången, nämligen tillfoga sig kunskap och därmed vishet. Vad man däremot inte får glömma är att en hund är dum, men är ändå nöjd med det. Saknar jag inget kommer jag således inte försöka lära mig något. Om man däremot, som i mitt, och gissningsvis ditt fall, är genuint intresserad och nyfiken att ta del av den kunskap som vuxit fram ur tusentals generationer före oss, är det självklart att man ska odla det intresset. (Och det är klart att du ständigt har enorm nytta av bildning och kunskap i livet)

Ha. Det enda jag sager ar att det man mater ar cause-effect, och att detta egentligen inte bevisar nagonting. Allting ar filosofi.

Det som jag är mest intresserad av efter denna insikt är på vilket vis jag vill och kan så att säga möblera om mitt eget psyke.
Om jag är medveten om att jag bara är ett djur bland alla andra djur, men själv inte ständigt vill tänka som ett djur, vilka känslor kan man dämpa rejält hos sig själv?
Vad jag har upptäckt att den känslan som det det är svårast att bekämpa är ensamheten.
Sexualdriften är också tuff att få total kontroll över, men det går att dämpa den ganska rejält. Sexualdriften gör sig ganska rejält påmind om man går fram och nosar på en kvinna som är en välsvarvad blondin i 20-års åldern.
Rädslor är faktiskt däremot inte alls lika svårt att bekämpa.

Fler än jag här inne som försökt exprimentera med sitt psyke på det här sättet?