Vi är apor

Människan är en apa. Det är bara att gå fram till spegeln och ta en titt för att bli övertygad. Men med tanke på människans höga hjärnakapacitet så undrar man om det verkligen är nödvändigt att bete sig som apor. Vi människor borde istället dra nytta av vår höga hjärnkapacitet och trycka in så mycket fakta och kunskap det bara går i skallen och sedan följa sitt sunda förnuft.

Den insikten som jag har kommit fram till är att våra så kallade mänskliga känslor måste komma från djurvärlden och känslor är absolut inte något unikt för människan. Känslor och drifter hos olika djurater inklusive apan människan skiljer sig naturligtvis lite åt liksom vårt yttre.
Skratta inte!
Det är skrämmande få människor som är tillräckligt intelligenta för att själva komma till denna insikt.
Har man kommit till denna insikt så är det mycket lättare att förstå varför människor beter sig som de gör. Det ger t ex en ny förståelse för vår blodiga historia.

Samtliga våra känslor och drifter måste komma från djurvärlden.
Men varför ska jag vara ett djur och bete som en apa? Med min höga hjärnkapacitet som människa så behöver jag inte följa mina djuriska drifter eller känslor.

Har ni också kommit till denna insikt?

Det var väl knappast någon nyhet.
Men det ska bli intressant att se vilken opposition du får.

Behöver inte? För tusan, det är ju när man bejakar sina djuriska drifter och känslor som man mår som bäst.

I själva verket är vi i de flesta fall precis lika instinktstyrda som vilken fluga som helst. Däremot är vi ena jävlar på att efteråt förklara våra instinktiva reaktioner som om de vore medvetna val.

Ja, jag är en apa - och förbannat glad för det.

Jag håller fullständigt med dig, vi ÄR djur. Spelar sedan ingen roll hur mycket "sunt förnuft" som trycks in i våra skallar. Det handlar om överlevnad.

Precis som i djurvärlden är vi antingen ledare (alfahannar) eller följare. Precis som i djurvärlden får ledaren (alfahannen) det bästa, vad gäller, mat, honor och så vidare. Jag anser ju att männinskan är en kackelacka som drivs frammår av; makt, rikedom eller ärbarhet. Så trött på detta, men så är det ju.
Detta fenomen uppträder ju i ALLA kretsar, har varit frikyrklig och kan rapportera att fenomenet finns där också...alla smörade som fan för "ledaren" medans vi i bänkarna slet som attan för att "tjäna".
Nu är jag svart i min männsiskosyn, jag vet det, men such is life!!!
mvh; Seloken
P.S i nya nummret av tidningen "Fokus" finns det en artikel som är inne på detta spår, vi vinner ju i längden på att vara snälla mot andra, vi får ju något tillbaka....dvs. vi får en förbättrad "överlevnads-chans" D.S

vad baserar du detta pa? DET ar jag nyfiken pa att hora.

Om du vill förkovra dig i din nyvunna insikt kan jag rekommendera boken "Härskardjuret" av Lionel Tiger & Robin Fox. Har för mig den ena är etnolog och den andre sociolog och i boken kartlägger de och lyfter fram likheter mellan mänskligt beteende och andra arters beteende.

Slår du ett djur så skriker det. Alltså får djuret ont.

Ett boktips till...
"Den själviska genen" av Richard Dawkings.

Beror ju på, var drar du gränsen mellan känslor och instinkter?
Allt gott i ap-landet därute!!

Jag tycker inte trådskaparen ska känna sig allt för unik för att ha kommit fram till de här slutsatserna.

Hoho.

Jag brukar säga att själva definitionen av att vara människa är att man inte bejakar sina djuriska impulser. Du kanske mår bra kortsiktigt av att vara ett djur, men det är ju inte så kul med efterräkningarna som kommer efter du slagit den här killen på käften som du irriterade dig på. Eller slet av den där slynan kläderna och våldtog henne på golvet.

Eller? Och ar det sa du definerar kannslor? direkta impulser om smarta/valbehag?

Nu vet jag inte vilka djur som du brukar umgås med, men det är ytterligt sällan som djur slåss utan mycket goda skäl - eller för den delen våldtar någon ovillig hona.