Doktorera

Det är inte mina ord, utan jag återger bara vad doktorander jag talat med, sade till mig. Jag tror att många som lallar, gör inte det för att de vill forska. Bara som merit. En ST är bättre för en läkare än en doktorshatt. Många tar hatten bara för att. (Min läkarkompis vill inte forska, men han måste för karriären, så han väljer enklaste möjliga ämnet).

Eller som läkaren som följde upp för tidigt födda barn? Han kom fram till att de hade lite svårare i skolan än andra barn. Wow. Shysst doktorsexamen, liksom. Tänk om man kunde göra samma sak inom matte? "Jag undersökte en miljon tal och det visade sig att 23% var primtal, 4% perfekta tal. Ge mig min hatt!" Tjena.

Jo, det är också min erfarenhet. Tidigare trodde jag att medicinsk forskning för det mesta var på hög nivå, men nu har jag noterat att den mesta forskningen inte verkar ha någon vidare forskningshöjd. Det handlar mycket om att utvärdera behandlingsmetoder, utvärdera läkemedelsbiverkningar etc.

Detta är saker som helt klart behöver utföras, men i de flesta andra brancher utförs likande uppgifter av anställda utredare, inte av doktorander och färdiga forskare. Men det kanske är positivt att kunna kalla sig "forskare" i stället för "utredare".

Men det tycks vara skillnad på forskning och forskning, på KI utförs det en del mycket avancerad grundforskning. Dock tycks intaget av forskarstudenter på KI vara lite amatörmässig, mest kontakter. Jag undrar om man lyckas nosa upp genierna?

Jag visste inte att diskussionen utkristalliserats till medicinsk forskning.

Min erfarenhet av forskarutbildning ar att... det ar en utbildning. Processen att lara sig vad exakt som skall undersokas, hur och varfor kan ta tid. Min egen avhandling kommer, om allt gar ratt, i princip konstatera att en variabel inte ar en konstant utan istallet (atminstone) en forstagradsekvation beroende av en annan variabel.

Forhoppningsvis sa kommer examinerade doktorer ha lart sig vilka undersokningar som ar vart att lagga tid pa och vilka andra man kan avfarda.

Det lustiga är att när man säger detta till folk, så får man mothugg direkt. De tror inte på mig. Hur har du fått veta detta? *förvånad*

Vem är det du säger det till? Vanliga människor vet inte något om forskning över huvud taget utan tycker bara det är konstigt.

Forskare vill å andra sidan inte höra talas om att mycket av den forskning som bedrivs är för forskningens egnen skull och inte för att komma fram till något.


Man kan lätt veta detta genom att titta sig omkring och se om de som påstår sig forska vet vad de sysslar med och om de är intresserade av vad de håller på med. Man kan ganska med lite livserfarenhet räkna ut att de som verkligen brinner för de de sysslar med kan räknas på ena handens fingrar medan de övriga ser det som en merit eller vanlig inkomst möjlighet. För att kunna göra bra forskning krävs ett maniskt intresse för de man sysslar med, något som de absolut största delen av "forskare" saknar.

Har ett jobb nu som jag inte alls trivs med. Har därför sökt en del andra jobb och imorgon kommer jag antagligen få reda på om jag får en doktorandtjänst eller inte. Vet inte riktigt hur jag ska göra om jag får tjänsten, jag vill byta jobb men inte bara byta för sakens skull utan det ska vara något långsiktigt som jag tror på.

Jag inbillar mig att det är lättare att hålla på en del med egna projekt när man doktorerar (programmering och liknande) eftersom arbetet är relativt fritt mot ett vanligt jobb, någon som kan bekräfta eller dementera detta?

ja det är mer fritt att doktorera, men man har ju samtidigt ett mål, att få fram nåt resultat inom det man forskar.

Sen kan man nog vara med i coola projekt med elever som brukar vara fräcka. Inom reglerteknik är det som forskare sysslar med och industrin sysslar med på helt olika nivåer, forskning är mycket coolare teknik. Men man måste orka med studenter.

Tja, jag känner några stycken doktorander. De verkar definitivt ha friare arbetstider så länge saker och ting blir gjorda, de verkar få lägre lön, högre status i näringslivet (jag förmodar att det inte är teoretisk fysik du ska forska i?) samt bli stresståliga efter ett par år i gemet.

Men du får väl helt enkelt fråga dig själv ifall du vill lägga fem år av ditt liv på att anstränga dig hårt för detta. Det är litet som att läsa en master på fem år tydligen, men är du intresserad av ämnet så varför inte?

Är det dåligt för "statusen" att ha doktorerat i teoretisk fysik menar du? Eller menar du nu hur dom som doktorerar i teoretisk fysik brukar vara (glasögon, flottiga och allmänt asociala)?

Ämnet är väldigt intressant för mig, medicinsk bildbehandling. Det som gör att det tar emot lite är att man ska ägna sig ca 2 år åt att skriva en avhandling som kanske 1-2 personer kommer läsa. Sen är ju inte lönen någon höjdare heller. Just nu vill jag bara bort från mitt nuvarande jobb, det gör att det är lite svårt att vara objektiv, vill inte bara ta första bästa jobb jag blir erbjuden för att komma bort från mitt nuvarande.

En blivande doktorand i teoretisk fysik jag känner är allt utom det du beskriver, MEN, och ett stort men, går det att omsätta extremt teoretisk fysik i industriella tillämpningar? Det är jag mkt tveksam till. Så därför är det nog en sådan inriktning man tar ifall man vill bli akademiker och inte industriell dito.

Vampireslayer: du kommer inte ägna dig 2 år i att läsa en doktorand. utan 5! Under tiden gör du kanske 6 - 8 papers som du lägger ihop till en bok som kallas för en sammanfattande avhandling eller något sådant, mkt vanligt inom teknik. Medicinsk bildbehandling är definitivt en framtidsbransch så det skulle jag definitivt göra ifall jag vore du och fick möjligheten. Verkar inte vara direkt tråkigt heller.

Två år? Är det lic du menar?