Vilket spel klarade du senast?

Någonting som fattas? Ja, det kan man lugnt säga. AI, texturer, läppsynk, karaktärer som inte rör sig som marionettdockor, något som signalerar att man spelar på en dator och inte på en sju år gammal konsol - alla de sakerna och mycket mer saknas.

Så länge man orkar bära kartonger så behöver man aldrig oroa sig för att bli upptäckt när man bryter sig in någonstans, till exempel. Det är bara att bygga en vägg av kartonger så man är dold när man hackar låset så är det ingen som reagerar, även om säkerhetskameror och poliser går förbi.

Fallout 1. Var ju tvungen att klara det nagon dag

Insag nu att jag inte ens hade kommit halvvags in i spelet nar jag spelade som liten, och jag som alltid trodde att jag var nara pa att klara det vilken sekund som helst
Fast inte sa konstigt heller... min engelskakunskap nar jag var 10 ar gammal var ju inte den basta och 90% av spelet bygger ju pa dialogue...

10/10 betyg. Riktigt spannande Post-apocalypse med fangslande story!

Trivia: Tittade pa The Road & The Book of Eli nar jag helt plotsligt bestamde mig for att ladda hem spelet och tamigfan klara skiten!

GTA IV!

Är något (väldigt) sen med att inskaffa Playstation 3 (lagom till 4:an ) och GTA IV är det enda spelet jag verkligen satt mig in i än spå länge och igår klarade jag det. Jag fastnade på vad jag trodde var sista missionet ett tag, återtog spelandet igår och då gick det smidigare. Då sista uppdraget är långt och varierande tog det ett antal försök och när jag slutligen klarade steg efter steg höjdes pulsen rejält. Vilken befrielse att äntligen klara spelet! Precis som back in the days

Jag har redan börjat spela GTA V och skillnaderna är, kanske, större än gentemot någon tidigare föregångare. Men jag uppskattade IV mer än några av de tidigare spelen bl.a. London och III. Storyn var väl sisådär egentligen, många karaktärer som bara kom och gick. Betyget får bli: VG -

Har för en timme sedan avslutat kampanjen i det riktigt häftiga Tom Clancy's Splinter Cell: Blacklist (SCB). Ett spännande, utmanande och tämligen långt äventyr som jag gillade skarpt!

För den som ej känner till serien så är Splinter Cell en av flera olika Tom Clancy-skapelser som handlar om specialagenten Sam Fisher. I SCB blir USA utsatt för ett terroristangrepp av "ingenjörerna", ett nätverk som kräver att USA ska stänga ned alla sina militära baser utanför landets gränser. Ingenjörerna har en lista över måltavlor (med diffusa namn som "amerikansk konsumtion"), den sk. svarta listan (därav spelets undertitel Blacklist), som kommer angripas i tur och ordning tills de fått sin önskan uppfylld.
Sam Fisher får i uppdrag av regeringen att stoppa ingenjörernas angrepp, ta reda på vilka som ligger bakom gruppen samt vilka som stöttar dem. Under äventyrets gång tvingas Sam därför resa till en rad olika mer eller mindre exotiska platser jorden runt i jakt på ledtrådar om fienden samtidigt som klockan tickar.

SCB utspelar sig i tredje person och fokus ligger på att ta sig fram oupptäckt och att slå ut fienden utan att väcka omgivningens uppmärksamhet. SCB ger stor valfrihet till spelaren hur man väljer att tackla utmaningar vilket innebär att Sam kan välja att använda vapen och utrustning som är antingen högljudd eller tyst samt dödlig eller icke-dödlig. Det går även ofta att rentav helt avstå från att agera mot fiender (genom att helt sonika smyga sig förbi helt oupptäckt). SCB belönar de olika spelstilarna med olika mycket pengar (som du sedan kan använda för att köpa bättre utrustning) och bäst utdelning ger det att helt undvika konfronation med fiender samtidigt som "öppen fight" med högljudda vapen och dödlig utgång i sin tur ger sämst. Frånsett det spelmekaniskt ekonomiska incitamentet att avstå från dödligt våld och oväsen så straffar SCB även vårdslösa spelare obarmhärtigt - om larmet går kommer oftast en hel drös fiender rusande från olika håll och Sam tål inte mer än 2-3 träffar för att dö. Å ena sidan kan man ifrågasätta när spelutvecklare ger spelaren ett val och sedan straffar den som anses välja fel men å andra sidan finns det en sadistisk rättvisa i att klantarslen straffas och straffas hårt.
Jag valde själv att spela på en av de högre svårighetsgraderna (nr 3 av 4) och valde bort tillval som extra hälsa och kroppsskydd vilket i sin tur ökar på pennalismen för oaktsamt spelande.

AIn i spelet fungerar överlag väl även om de spelmekaniska reglerna inte direkt bjuder på några nyheter - de går sina patrullrundor, talar med varandra och om larmet går eller om de upptäcker en fallen kamrat börjar de leta bland skrymslen och vrår. Den är fullt funktionsduglig men lider tyvärr (precis som de flesta andra liknande spel) av möjligheterna till simpla 'exploits'. Du kan exempelvis påkalla uppmärksamhet från fiender som står i en grupp varvid en går bort mot dig för att ta reda på var ljudet kom ifrån medan övriga i princip alltid ställer sig och tittar åt ett annat håll vilket gör det mycket enkelt att slå ut fienderna en efter en. Jag hade gärna sett ett mer dynamiskt system med lite mer variation angående hur fienderna reagerar då det flera gånger blev på tok för lätt. SCB har överlag riktigt schysst bandesign där fokus ligger på att ge spelaren valmöjligheter. Även om detta ökar spelglädjen många gånger om förblir det linjära upplägget ofta en bromskloss för din påhittighet vilket är synd. SCB erbjuder flera sidouppdrag av mer "sandlåde"-liknande karaktär där ett larm innebär att hela uppdraget måste starta om från början. Dessa är riktigt svåra men var också mina absolut bästa spelupplevelser pga. kombinationen av utmaning samt de möjligheter som små miniatyriserade ekosystem erbjuder i jämförelse med kampanjens korridorer och rum.

Sedan har vi då spelets alla gadgets och manicker som Sam kånkar med sig ut i fält inför varje uppdrag. Spelet ger dig allt från fjärrstyrda kameror med sömngasampuller till EMP-granater och minor för att kunna slå ut vakter efter tycke och smak. Den absolut kraftfullaste är den fjärrstyrda minidrönaren som Sam kan skicka iväg för att flyga runt och observera i förväg åt honom. Drönaren är även utrustad med egna icke-dödliga pilar som kan slå ut fiender. Det säger sig självt att en så kraftfull utrustning påverkar hur du spelar och dessvärre känns det inte som att utvecklarna vetat hur de ska hantera drönaren riktigt. Drönaren kan nämligen inte flyga mer än någon meter ovan marken innan spelet börjar upplysa dig med ilsket röd text om att drönaren lämnar "uppdragets område". Det hände även flera gånger att jag skickade in drönaren för att genomsöka ett område, konstatera att det var tomt och när jag sedan själv rörde mig framåt så fanns där plötsligt dussintals fiender. Jag hade helt enkelt inte kommit till den punkt där spelet spawnade fram dessa och sådana buggar slår tyvärr ganska hårt mot inlevelsen. Just känslan av att spelmakarna ofta valt mindre eleganta lösningar för att inte göra Sam för kraftfull dröjde sig kvar då sluttexterna började rulla.

Det är alltid lätt att fokusera på negativa detaljer men överlag är SCB som ovan nämnt ett riktigt bra spel på många sätt och därtill får du bra med "pang för pengarna" - kampanjen samt sidouppdragen måste tagit minst 15 timmar att beta av och då är spelet ändå tämligen fritt från "dötid" och transportsträckor som artificiellt förlänger upplevelsen.
Rent tekniskt fick jag även positiva intryck av spelet - det är ingen grafisk best men håller helt okej kvalité med högupplösta texturer och vackra miljöer som är en fröjd att röra sig genom. PC-portningen håller därtill riktigt hög kvalité gällande optimering, kontroller etc. (till skillnad från den horribla portningen av Ghost Recon: Future Soldier).

Totalt ger jag därför Tom Clancy's Splinter Cell: Blacklist gedigna 8 av 10. SCB är kul, utmanande och tekniskt kompetent men som pga. vissa brister i design inte når riktigt hela vägen fram. Jag rekommenderar det fortfarande varmt till alla som gillar smygarspel där dumhet bestraffas!

Jaha. Då var Mass Effect 3 avslutat och jag känner mig som dom flesta andra blåst på konfekten. Både del ett och två var för mig riktigt känslomässiga spel, något förvisso även del tre var men så var det ju det här med slutet. Det är bättre med EC men det är fortfarande inte bra. Alla val jag gjort, alla personer jag har varit tvungen att offra, alla kamrater som stupat i strid. Inget betydde någonting alls.

Bortsett från det då, vad tycker jag om spelet?
Jo då, det är Mass Effect med allt vad det innebär. Jag saknade "film grain" och en del egenheter så som att kameran inte alltid har fokus och lite småprylar men i övrigt är det bra. Gameplay är helt klart bäst i serien och Citadellet är inte längre onödigt asstort och jobbigt att hitta i. Planetscanningen har reviderats rejält och jag hade helt klart gärna sett det redan i ME 2.

Storyn är storslagen precis som sig bör och det känns fortfarande som att jag spelar alla SF-berättelser jag läst eller sett. Jag gillar spelet, inget snack om saken och ME-serien är en av få serier som jag faktiskt orkar spela om.

Mass Effect 3 får åtta välsmakande spliffar och en stadig bongkopp vid sidan. Serien som helhet vill jag höja ett snäpp till nio och ett halvt.

Storyn är tusen gånger bättre till IV än till V

Har nu svingat, skuttat och klurat färdigt i finskutvecklade Trine 2. Ett mestadels färgglatt och trevligt äventyr som gör sitt bästa för att skapa en spänning i en färd som sker i ett redan upptrampat spår.

2011 spelade jag ut föregångaren Trine (här är min väldigt fåordiga recension) och har nu äntligen avslutat efterföljaren efter att ha påbörjat det ett antal gånger men sedan avbrutit mitt spelande. För den som ej känner till serien så är Trine-spelen sk. 2.5D-spel (dvs. man ser figurerna från sidan med en låst kamera men såväl figurer som miljö är animerade i 3D) och varierar plattformande och pussel med strider á la hack n slash. I Trine 2 så återförenas de tre karaktärerna, riddaren Pontius, trollkarlen Amadeus och tjuven Zoya då de upptäckt att kungadömet hemsökts av märklig magi och goblins och de beger sig ut på äventyr för att ta reda på varför. Resan tar dem genom skogar, träsk, mörka grottor och hemsökta slott och de tre äventyrarna tvingas slåss mot allt svårare utmaningar för att ta reda på vad som skett och återställa säkerheten i kungadömet.

De tre karaktärerna har ungefär samma egenskaper och syften i Trine 2 som i orginalspelet; riddaren Pontius kan slåss med sitt svärd, blockera eld, pilar och andra hot med sin sköld och är med andra ord "the go-to guy" när man stöter på fiender (oftast goblins men ibland även spindlar, sjömönster och andra vidunder). Tjuven Zoya kan skjuta pilar med sin båge (och kan alltså skada fiender med attacker på avstånd) och kan även ta sig upp till svåråtkomliga platser med sin änterhake (som hon även kan svinga sig ifrån som ett rep) vilket gör henne till den bäst lämpade karaktären att använda vid spelets plattformsmoment. Trollkarlen Amadeus saknar förmåga att själv angripa fiender genom direkta attacker men kan i nödfall lyfta dem ur luften och skicka in dem i andra hot (exempelvis spikar eller en pöl av lava) och kan även släppa tunga föremål som stenar ovanpå dem. Hans främsta egenskaper är dock att han med sin magi kan skapa föremål (klossar och plankor) samt förflytta andra föremål med sin blotta vilja. Detta gör att han kan skapa nya vägar förbi hinder samt att han kan använda sin magi för att lösa diverse fysikbaserade pussel som spelaren stöter på (exempelvis leda runt ånga genom rör eller leda magiskt vatten till vissa plantor så att de växer). Du kan växla mellan dem när du spelar och om de dör så kan de återupplivas vid närmaste checkpoint.

Man skulle kunna summera Trine 2, i jämförelse med Trine som "mer av det mesta". Banorna är längre, spelets pussel är klurigare och mer inriktade på fysisk manipulation (spelet använder sig flitigt av PhysX-effekter gällande vätska) och grafiskt har spelet fått sig ett rejält lyft sedan föregångaren med mycket kärlek och uppmärksamhet gällande miljöer och animationer. Karaktärerna rör sig mjukt och smidigt och samtliga animationer är väldigt vackra, något som helt klart lyfter spelupplevelsen två snäpp. Röstskådespelarna från orginalet återvänder och musikaliskt har utvecklarna valt ett ganska muntert och harmlöst soundtrack vilket även är tongivande för spelupplevelsen som sådan - här snackar vi eskapad snarare än tragedi med färgglada pumpafält, kommentarer från karaktärerna som ofta är inriktade på komik och fiender som besegras utan att blod skvätter.

Där Trine 2 har lyckats sämre att fräscha upp konceptet är främst striderna som sällan bjuder på någon variation att tala om - du blir nästan alltid angripen av en hel drös Goblins (oftast spawnar de ca 4 åt gången så att du ska hinna hugga ned en våg innan nästa hoppar fram) och eftersom de bara springer mot dig för att överösa dig med hugg, slag och stick så är det sällan möjligt att välja någon annan karaktär än riddaren. När du väl möter dem så är det bara att klicka frenetiskt tills samtliga fiender är dräpta och så är det över. Goblins är något mer spännande att titta på än de skelett du slogs mot i Trine men i övrigt så är det samma affär som sist.
Även huvudkaraktärerna som sådana gjorde mig något besvikna då spelet inte bjuder på några överraskningar gällande deras förmågor. Visserligen har samtliga av karaktärerna fått varsin specialattack men ingen som påverkar hur du spelar i någon större utsträckning och utvecklarna har t o m tagit bort förmågor som du fick i orginalspelet, tillsammans med de "power ups" du kunde hitta i kistor (som påverkade exempelvis hur kraftfulla äventyrarnas vapen var eller hur mycket stryk de olika karaktärerna tålde) och de ser alla tre tämligen identiska ut i jämförelse med orginalet. Med tanke på den grafiska uppfriskning som Trine 2 i övrigt bjuder på så är jag något besviken över att utvecklarna inte kunde kryddat till äventyrarna själva mer, vare sig gameplay-mässigt eller grafiskt.

Sedan har vi då längden på spelet. Jag kritiserade orginalet för enformiga fiender och för att vara för kort. Trine 2 har fortfarande enformiga fiender men är inte längre för kort, däremot tycker jag det i ärlighetens namn känns för långt då utvecklarna ber dig upprepa samma spelmoment lite för många gånger utan att bjuda på tillräckligt stor variation.

Totalt ger jag ändå Trine 2 välförtjänta 7.5 av 10. Det är ett vackert, inbjudande och utmanande äventyr som höjs av stämning och vackra animationer men som sänks av längd och mindre vackra repetitioner.

ICO (ps2)

Ico utspelar sig i ett enormt slott. Du spelar som en liten grabb som ska offras, för att man har horn och byborna tror att man är ond.

Du rymmer från kistan dom låser fast dig i och besluter dig att försöka rymma. Du hittar en flicka i vit utstyrsel som pratar i ett främmande språk. Sedan löser man ett tusental pussel och klättrar runt i prince of persia anda.

Storyn är inte övertydlig utan man får själv luska fram ett svar på ens frågor som dyker upp när man har klarat ut spelet. Grafiken var säkert mindblowing när det kom ut, men känns väldigt suddigt på många ställen.



Jag rekommenderar spelet till alla som har ledsnat på det senaste Call of duty och vill testa något annorlunda.

4/5

Jag har verkligen försökt se ICO charmen och nött i timtal för detta. Men jag blir mest förbannad när jag ska slå ner skuggorna och det är lätt att fastna och inte fatta vad man ska göra så man helt tappar idéer och börjar hoppa omkring och slå på allt typ.

Det enda som störde mig var mot slutet, när man slaktade "waves" av skuggorna. Tyckte det var väldigt luddigt hur man skulle komma vidare, jag antog att man skulle på något sätt få tösen till liv igen.

Dom kunde ha visat med en sekunds cutscene att när man dödade en skugga så tändes en grav, sprang runt säkert i 20 min innan jag gav upp och började döda allt jag såg istället.

Så slumpen gjorde att jag kom vidare.

Har denna morgon klarat ut min första Playstation 3-titel år 2014, det suveräna Uncharted 2: Among Thieves (UAT). Ett riktigt grymt äventyr och en värdig uppföljare!

Jag har tidigare spelat igenom och recenserat föregångaren Uncharted: Drakes Fortune och kommer av skäl som förhoppningsvis är uppenbara referera mycket till mina tankar om UDF (Uncharted 1) i förhållande till UAT (Uncharted 2). Spelen, som kom ut med ca 2 års mellanrum, har mycket gemensamt och gameplaymässigt har utvecklarna nöjt sig med blott kosmetiska förändringar (som förändrade animationer då man oskadliggör en fiende i närstrid) så den som spelat UDF kommer inte ha svårt att känna igen sig i seriens typiska uppdelning mellan strider, plattformande och pussel (vilket är positivt, dessa delar fungerar ypperligt väl).

I UAT så är skattletaren Drake precis som i UDF på jakt efter skatter och bestämmer sig tillsammans med några kumpaner för att försöka hitta den legendariska Cintamani-stenen, en hindu-buddhistisk helgedom och tillika enorm safir. Dessvärre visar sig Drakes expedition konkurrera med Lazarević, en makthungrig krigsherre som tillsammans med en välbeväpnad privatarmé försöker hitta stenen och som jämnar allt som kommer i hans väg med marken i sitt sökande.
Drakes partner Sullivan från UDF spelar denna gång en mycket mindre roll medan mer utrymme och tid har givits till journalisten Elena som även kompletteras med Chloe, en annan skattsökare (skattsökerska?) som även implicit blir en konkurrent till Elena om Drakes uppmärksamhet.

Medan miljöerna i UDF främst fokuserade på paradisöar i Stilla havet med tropisk djungel och diverse grottor så utspelar sig UAT främst på det asiatiska fastlandet, mer bestämt Nepal och dess alpina region. Frånsett de ypperliga möjligheter för utmanande plattformssektioner som detta miljöval erbjudit så är även miljön tacksam att vistas i som spelare (mer om detta längre ned). Just plattformande är annars något som UAT gör förbannat bra och som blivit min personliga favoritdel då jag spelat Uncharted-spelen.
UAT är en mycket, mycket kompetent uppföljare på nästan alla sätt då man förädlat det som var positivt i UDF och skalat tillbaka de svagare delarna; plattformandet i UAT är suveränt med återkommande spektakulära scener där Nate tvingas improvisera för att överleva. Vad sägs exempelvis om att tvingas klättra upp längs en tågvagn som dinglar vid ett stup, långt uppe i Himalayas bergskedja? Frånsett den imponerande visuella biten så använder sig UAT ofta av klättringssektioner med roterande kamera där Nate tvingas ta sig runt kanter på tredimensionella objekt (exempelvis en tågvagn) vilket gör mycket för inlevelsen och gör dessa sektioner mycket mer underhållande att spela igenom. Gällande strider där det finns närkamp men där man i regel skjuter på varandra á la cover-shooter så har utvecklarna lyckats fräscha upp konceptet med färre situationer där Nate måste huka bakom en midjehög vägg utan istället får hitta andra sätt att ta betäckning på, exempelvis genom att hänga från sidan av en husvägg eller liknande. Överlag har strider med större variation i det vertikala planet fått mer plats i UAT och fienderna kommer nu från alla möjliga håll istället för enbart framifrån.
En del av UDF som få fans uppskattade (och där inkluderar jag även mig själv) var de icke-mänskliga fiender som Drake tvingades slåss mot efter drygt halva spelet. Utan att avslöja för mycket kan sägas att UAT har valt att ge sådana konfrontationer mycket mindre plats vilket är mycket tacksamt.

Frånsett kul gameplay så är spelet i övrigt en tekniskt mycket imponerande skapelse, så pass att det är svårt att förstå att spelet är från 2009. Mo-cap, röstskådisar och ljudeffekter är minst lika bra om inte bättre än UDF och rent grafiskt är spelet makalöst vackert för att vara ett PS3-spel och mäter sig utan problem med alla utom de främsta grafikmonstren. Miljöerna är många gånger betagande vackra och man förundras som spelare över all den ansträngning som måste krävts för att din vandring genom exempelvis ensliga byar omgärdade av höga berg ska bli så imponerande som de blir. Här ska även inflikas att de snörika miljöerna och vissa färgglada detaljer hjälper till för att synintrycken ska bli genomgående ljusa och positiva och dessa påverkar faktiskt också den känsla som spelet ger.

Om man ska summera kort vad som gör UAT så bra så är det dess förmåga att slå an samma slags eskapistiska ton som gamla matinéfilmer eller de tidigare James Bond-filmerna där tittaren bjuds på den ena häpnadsväckande miljön efter den andra att drömma bort sig till. Denna lätt sentimentala nerv som spelet trycker på kombineras samtidigt med otroligt välregisserade actionpartier väl i paritet med Hollywoods bättre filmer och en handling som, även om den inte är någon Oscar-vinnare, fortfarande är spännande att följa samtidigt som den tjänar som röd tråd och gör actionpartierna meningsfulla.

De negativa delar som finns i UAT är återkommande sådant från UDF; fienderna är lite smartare men fortfarande enkla att exploatera, gunplay blir aldrig speciellt sexigt och Drake som protagonist är fortfarande ganska ointressant även om han i UAT åtminstone får en vettigare drivkraft än att hitta pengar och den här gången framstår mindre som ett rent pucko. Slutligen lämnar även kontroller i vissa partier en del att önska, speciellt då kameran inte vill samarbeta under precisionsfyllda hopp som slutar i att Drake störtar mot sin död (för femtonde gången).

Totalt får Uncharted 2: Among Thieves riktigt höga höga 8.5 av 10. Det är ett mycket givande äventyr som var en fröjd att spela igenom och som, för att vara från 2009, är grafiskt mycket imponerande. Det är ingen perfekt skapelse men utan tvekan ett stort kliv framåt för Uncharted-serien och ett givet måste för alla PS3-ägare med självaktning!

Har nu växlat tillbaka till PC och vadat mig igenom det halvruttna budget-spelet Hydrophobia Prophecy (HP). En kort och ganska ointressant historia som surfar för länge på sin gimmick.

För den som ej känner till det så är Hydrophobia ett slags äventyrsspel av modellen "Uncharted-kopia" där skjutande, klättrande och pussel (hackande av datorer där spelaren måste synca två våglängder) är spelets gameplay-element. Det som var/är HPs gimmick är dess fysiska simuleringar av vatten som fyller rum och böljar fram i (relativt) trovärdiga vågor samtidigt som det sveper andra fysiska föremål som lådor och bråte med sig.

HP utspelar sig i en tämligen närliggande framtid där världen lider av en skenande överbefolkning som resulterat i utspredd fattigdom och misär. Ovanpå ett gigantiskt och lyxigt kryssningsfartyg lever världens elit som plötsligt angrips av en terrorgrupp kallade Neo-Maltheaner som vill avfolka jorden medelst globalt folkmord i enhet med (en vantolkning av) Thomas Malthus idéer. Du spelar som ingenjören Kate som mitt i kaoset gör vad hon kan för att överleva och stoppa terroristerna med hjälp av Scoot, en säkerhetsvakt eller liknande som via en radiolänk guidar Kate genom spelet.
Handlingen är i övrigt näst intill obefintlig och slutar i en slags märklig cliffhanger. Märklig eftersom blotta tanken på en uppföljare till det här spelet är skrattretande.

Jag kan kort och gott inleda med att säga att Hydrophobia är ett hopplöst spel i nästan varenda bemärkelse, något jag var väl medveten om tack vare flertalet recensioner. Jag var ändå sugen på att spela igenom det för att se hur krävande dess vattenfysik var (svaret är: med ett GTX 680 märker du inte av det alls, vilket kanske inte är så konstigt). Vi kan börja med spelets kontroller som knappt går att ändra då spelet prompt kräver att samtliga av dessa har sitt eget kommando, det går ej att använda fler än tre musknappar och de förinställda kontrollerna är ruttna. Förutom detta så är kameran skräpdålig - den är taskig när du skjuter eller skuttar och den är rent brutal när du simmar (vilket är ganska ofta) då den rycker och tar kontrollen ifrån dig och ibland fastnar vid en olycklig knappkombination vilket gör att man ständigt blir disorienterad.

Gameplay är lika illa som kontrollerna med frustrerande cover-mekanik, andefattigt pangande och super-duper-stelt plattformande. Det enda positiva i spelets gameplay är just lekande med vattenmassor och detta för att det SER coolt ut (det ser för övrigt mycket häftigare ut på skärmdumpar än i det faktiska spelet), inte för att det är ens en gnutta kul att tvingas vada eller simma genom det böljande vattnet. Delar av problemet beror också på spelets miljöer som till 90 % består av generiska korridorer och trappor som alla ser ungefär likadana ut. Lika höga i höjd som breda i bredd, fyllda med vatten och ett fåtal fiender. Det faktum att du befinner dig på ett kryssningsfartyg märker du aldrig då du varken får se någon öppen himmel, några passagerarutrymmen att tala om eller annat som antyder att det finns annat liv på skorven än ett par säkerhetsvakter och någon enstaka ingenjör.

Grafiskt är spelet inget vidare heller - knappt några ansiktsanimationer alls, stela rörelser och liknande som ger en stark bismak av "lågbudget" hela spelet igenom. Vattenfysiken är förvisso ganska cool bitvis men den som förväntar sig vätska i stil med PhysX-fluids kommer bli besviken.
Sist men inte minst har vi då röstskådisarna som är rent ut sagt skräp. Kate låter som Lara Crofts efterblivna kusin från landet och hennes radiokamrat Scoot är ännu jobbigare med sin skitnödiga amerikanska douchebag-accent. När han försvinner ca 2/3-delar in i spelet så var det första gången genom de ca 5 timmar upplevelsen tog som jag faktiskt kände något positivt alls för spelet.

Totalt ger jag därför Hydrophobia Prophecy dåliga 3 av 10. HP är ett segt och trist gimmickspel vars främsta behållning ligger i en fysiksimulering som slutar imponera efter 10 minuter och som i övrigt är en skräpkopia av de spel (främst Uncharted) som det desperat försöker efterapa. Det enda som räddar det från en ännu brutalare sågning är att det lyckligtvis är så kort och linjärt att det tar slut snabbt.