• 39 740 online
  • 1 128 720 medlemmar
  • 58 565 331 inlägg
2017-09-15, 16:54
  #4237
Medlem
Dissociatives avatar
Dark souls 3, har spelat ut dark souls 1 tidigare samt Bloodborne ca 6-7 gånger. Gillade inte Dark souls 2 så hoppade direkt till trean.

Mycket bra och välgjort spel! Dock lite för enkelt, det är inte lika svårt som Bloodborne eller Dark souls 1.

Spelet kändes också kort, tog ca 23 timmar att spela ut.

Dock får spelet 9/10. Det enda spel som är bättre i soulsborne serien enligt mig är Bloodborne.

Lär väl ska börja på en ny playthrough framöver.
Citera
2017-09-25, 15:50
  #4238
Medlem
Sha R'Taes avatar
Jag har nu låtit den sista patronhylsan falla till marken i Mafia 3 (M3) som jag körde igenom på PC. En storslagen upplevelse med många brister som lämnar blandade känslor så här efteråt. Kommer återkomma då jag även kört igenom DLC-paketen till spelet.

För den som är obekant med spelserien så är M3 ett spel i GTA-snitt där du styr din karaktär i tredje person i en öppen värld och som titeln snällt hintar om så handlar spelet om organiserad brottslighet. M3 utspelar sig liksom tidigare delar i serien i en fiktiv stad med en verklig förlaga. Originalspelet Mafia utspelade sig i Lost Heaven (Chicago), uppföljaren Mafia 2 i Empire Bay (New York) och denna gång har turen kommit till New Bordeaux (New Orleans) i den amerikanska södern. Året är 1968 och Lincoln Clay, en ung afroamerikansk krigsveteran har återvänt till hemstaden och sina nära och kära. Lincoln hinner spatsera längs gatan i ungefär fem minuter innan han blir indragen i den undre världens mellanhavanden och Lincoln ombeds hjälpa till att genomföra århundradets kupp på uppdrag av den italienska maffian.

Vad som därefter följer är en rätt klyschig händelseutveckling med hämnd, svek och girighet och Lincoln står strax ensam, utan familj och vänner men däremot ett rasande hämndbegär. M3 handlar kort och gott om Lincolns personliga korståg mot den organiserade brottsligheten och det lokala samhällsetablissemang som håller de förra om ryggen.

M3s niche (eller gimmick om man så vill) är skildrigen av den förhärskande rasismen i dåtidens amerikanska söder. Rasism är för väldigt många människor ett känsligt kapitel och ytterst få spel har, mig veterligen, faktiskt försökt skildra fenomenet. Antalet som tidigare därtill försökt skildra rasism utifrån offrens perspektiv... är nog kort och gott noll. M3 och dess utvecklare Hangar 13 beträder här ny mark och det krävs inget geni för att förstå utmaningen i att få det rätt.
Om man är känslig för sådana här saker (vilket jag gissar att snittläsaren på Flashback inte är) så kan det bli en lätt olustig känsla då man spelar för i M3 hör du rasistiska glåpord och gliringar ett par gånger i minuten. "Nigger", "Jiggabo", "Coon", "Spook" och "chalky bastard" är ett axplock och dessa epitet haglar så ofta över Lincoln att jag slutade reflektera över det efter ett par minuter.

Rasismen visar sig även på andra vis; mer förmögna stadsdelar (där invånarna även är vita) har högre polistäthet och om någon ropar på hjälp så anländer konstaplarna mycket fortare. Segregerade butiker och restauranter är även miljöer där Lincoln inte kan vistas utan att personalen genast börjar hota med att ringa polisen om han inte ger sig av.
Chockvärdet är effektivt, inledningsvis känns New Bordeux som en högst motbjudande plats men det minskar som sagt fort. Kanske beror det på att rasismen är ganska dåligt invävd i själva spelmekaniken (polisen glor förvisso på Lincoln men inget särskilt händer om du inte begår brott framför dem och du får aldrig spela som någon vit karaktär varför du heller aldrig får uppleva skillnaden) och kanske beror på det på att det är väldigt mycket av den.
Kavalkaden av hatiska glåpord känns till slut mer som kitsch än något annat; likt sexismen i Mad Men eller de tidiga säsongerna av Game of Thrones så känns slutprodukten som om den var marinerad i dålig människosyn.

Spelmekaniskt då? Jo, här är det på sätt och vis bättre. M3 bockar av de vanliga inslagen i den här genren såsom skjutande, smygande, bilkörning och slagsmål. Bilarna i M3 är ofta riktigt kul att använda och kameran svajar på ett tillfredsställande sätt då Lincoln tar en skarp kurva medan däcken tjuter. Huvudnumret är dock tveklöst skjutandet och utvecklarnas kärlek är påtaglig. Som renodlad cover-pangare så är M3 ett riktigt bra spel med härliga kraftfulla bössor som det finns bra variation av. Bäst bland dessa är tveklöst möjligheten att som svensk få lägga vantarna på en ksp m/45 men det finns gott om bra alternativ. Tur är det för du kommer få skjuta en väldig massa under kampanjens många timmar.

Smygandet är dessvärre inte lika välgjort och fienden i M3 är kort och gott stendum; du kan smyga runt och avfolka fiendens högkvarter med lätthet då enskilda fiender kan lockas bort till dit du gömmer dig genom att vissla och det tar lång tid för fienden att upptäcka dig; ofta reagerar de knappt på liken som finns utströdda på marken. Av dessa skäl så valde jag rutinmässigt att skjuta högt från första början för att få något som påminde om en utmaning; på det stora hela så är M3 tyvärr ett på tok för enkelt spel även på högsta svårighetsgrad. Det finns möjligen något enstaka tillfälle då det blir lite svettigt men genomgående så kan en någorlunda habil spelare med enkelhet beta av kampanjen utan att anstränga sig.

För att administrera det territorium som Lincoln bit för bit vrider ur maffians händer så rekryterar han tre stycken bundsförvanter som även de tillhör New Bordeauxs undervegetation; Cassandra från haitiska maffian, Burke från irländarnas motsvarighet och Vito, huvudpersonen från Mafia 2 som numera arbetar som underhuggare åt den italienska maffian som Lincoln slåss mot men som väljer att byta sida. Trojkan kivas sinsemellan och vill ta över mer territorium varför det är upp till dig som spelare att bestämma vem som får vad. Varje sådan tilldelning innebär en viss belöning (t ex nya vapen eller bilar) men favoriserandet av en viss person riskerar att påverka de andras lojalitet. Detta politiska mini-spel är en i grunden god idé om det inte var för att det finns tre underbossar och nio territorium att distribuera varför det inte direkt krävs ett geni för att hitta en lösning som gör alla nöjda.

För att kunna ta över territorium så krävs gediget sabotageverksamhet och det är här som M3s sämre sidor kommer in då spelet är repetitivt så det visslar om det. Varje område har två underbossar; för att komma åt dessa behöver du sabotera maffians ekonomi vilket innebär att du ska eliminera gangsters, klämma informatörer på info, skugga transporter samt slå sönder saker som utgör skurkarnas brödkrok.
Du kan t ex slå sönder bensindunkar, lådor med TV-apparater, lådor med porrtidningar, enarmade banditer eller ammunitionslådor. Det utspelar sig likadant varje gång och du behöver demolera ett dussin lokaler innan du orsakat så mycket skada att chefen själv dyker upp och därefter är det bara att storma ytterligare en lokal, skjuta alla på plats och därefter repetera.
Det blir inte bättre av att M3s världskarta är rätt stor och det finns inga möjligheter att skynda på transportsträckorna genom att t ex ta en taxi eller liknande. Det blir heller inte bättre av att spelet har ytterst få uppdrag som erbjuder någon variation från grundportionerna;
Inget prickskytteuppdrag, inget uppdrag där du måste skjuta förföljande bilar medan din kumpan kör bilen ni åker i och inga spektakulära inbrott. Att ett spel i den här storleksordningen är så monotont är svårt att begripa men så är det.

När M3 släpptes så kritiserades det hårt för hur buggigt och krävande spelet var på PC. Jag kan säga att spelet i dagsläget flyter på fint men det är inte direkt visuellt imponerande; visst ser saker helt okej ut men det är ingen "wow"-känsla och vissa buggar kvarstår (tack och lov är de ibland ganska roliga).
Nu är jag personligen inte så fixerad vid det grafiska men bra kontroller är viktiga för mig och här är jag desto mer kritisk då M3 har ett uruselt kontrollupplägg för den som spelar på PC; varje enskild manöver kräver en egen dedikerad knapp, det är hart när omöjligt att få en överblick över dessa i menyerna och värst av allt; det går inte att använda fler än tre knappar på musen. Det här är rent ut sagt uruselt och ett stort minus; det finns gott om funktioner och manövrar i M3 som jag helt enkelt aldrig använda (t ex möjlighet att skjuta i slow-mo-läge á la Max Payne) därför att jag inte orkade memorera vilken obekväm knapp som krävdes för att aktivera skiten.

M3 är på många sätt ett riktigt bra (och modigt) spel men på många andra sätt ett väldigt bristfälligt sådant. När jag skrev detta så klurade jag lite själv på vad jag tyckte saknades mest och frånsett ett mer intressant persongalleri (Lincoln själv är trovärdig men rätt tråkig) så tror jag nog det är bristen på engagemang i omgivningen som krockar med spelets övergripande tema.
Rasism handlar trots allt om kollektiva motsättningar och dialogen återkommer ofta till afroamerikansk utsatthet men Lincoln själv verkar rätt oberörd av alltihopa. Fylld av hämndbegär men i övrigt tom på idéer och tankar.
Spelet ger dig aldrig möjlighet att investera pengarna du tjänar på att köpa upp fastigheter eller förbättra miljön för stadens (svarta) invånare, Lincoln dejtar ingen och han har inget socialt liv. Frånsett Cassandra och en (jävligt jobbig) präst så har Lincoln knappt någon kontakt med andra svarta.

Sammantaget så är Mafia 3 ett högst kompetent skjutarspel med välgjorda körsekvenser men som dessvärre är alldeles för enkelt, extremt repetitivt och det tillvaratar inte möjligheterna som dess unika tema med rasmotsättningar erbjuder.
Det är ett spel med suveränt röstskådespeleri men vars dialog sällan leder till något intressant. Det är ett spel som portats jävligt slarvigt till PC men där du har möjlighet att manövrera dig genom intressanta miljöer, miljöer som du däremot aldrig får interagera med på intressanta vis. Totalt får Mafia 3 därför nöja sig med ett betyg om godkända 6 av 10. Jag återkommer då DLC-paketen är avklarade.
__________________
Senast redigerad av Sha R'Tae 2017-09-25 kl. 16:06.
Citera
2017-09-25, 15:53
  #4239
Medlem
Sha R'Taes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av BigFatCone
Jag tycker inte att det känns riktigt som ett Max Payne-spel. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som jag tycker fattas. Skitstörande.
Tyckte du tillbakablickarna då Max var i New York var spelets höjdpunkter? Det tyckte iaf. jag.
I övrigt tyckte jag MP3 kändes helt annorlunda än de tidigare spelen; historien berättades på ett annat vis, stämningen och tempot var helt annorlunda, inga intressanta sidokaraktärer, mindre valfrihet gällande vapen och otroligt irriterande att spelet avbröt hela tiden med onödiga filmsnuttar istället för att låta dig få styra Max själv när du går genom en öppen dörr eller andra lika dramatiska händelser.
Citera
2017-09-25, 16:14
  #4240
Moderator
BigFatCones avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Sha R'Tae
Tyckte du tillbakablickarna då Max var i New York var spelets höjdpunkter? Det tyckte iaf. jag.
I övrigt tyckte jag MP3 kändes helt annorlunda än de tidigare spelen; historien berättades på ett annat vis, stämningen och tempot var helt annorlunda, inga intressanta sidokaraktärer, mindre valfrihet gällande vapen och otroligt irriterande att spelet avbröt hela tiden med onödiga filmsnuttar istället för att låta dig få styra Max själv när du går genom en öppen dörr eller andra lika dramatiska händelser.
Ganska exakt så, ja. Det gick från neo noir till modern action och det finns det ju en shitload med såna spel.
Citera
2017-09-25, 16:46
  #4241
Medlem
elephantstones avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Sha R'Tae
Text.

Tack för ett mycket kvalivativt inlägg! Jag är ett stort fan av maffia-genren när det kommer till film och har avhållit mig från detta spelet då det helt enkelt inte känns intressant. Om du inte har läst det själv vill jag uppmärksamma dig om att en uppdaterad version av L.A. Noire är på gång!
Citera
2017-09-25, 22:38
  #4242
Medlem
Sha R'Taes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av elephantstone
Tack för ett mycket kvalivativt inlägg! Jag är ett stort fan av maffia-genren när det kommer till film och har avhållit mig från detta spelet då det helt enkelt inte känns intressant. Om du inte har läst det själv vill jag uppmärksamma dig om att en uppdaterad version av L.A. Noire är på gång!
Jo, jag kände till det. Har kört igenom det spelet tidigare - det bästa med upplevelsen var nog musiken i huvudmenyn som är helt ljuvlig, i övrigt ett spel med en hel del brister tyvärr.

Tack för de varma orden för övrigt!
Citera
2017-09-25, 22:41
  #4243
Medlem
Disko-Bosses avatar
Spelade nyss igenom The Last of Us till PS3 (igen). Senast var väl en två år sedan.
Fortfarande så förbannat bra och vill hålla minnet fräscht av ettan nu när tvåan snart (nåja) kommer ut.
Citera
2017-09-27, 01:09
  #4244
Medlem
hugTracersbutts avatar
Hum.. Knee Deep in GzDoom. Ja, som ni säkert kan utläsa av titeln så är det en doom-wad eller mod. Ska vara en omgjord Knee Deep in the Dead. Inte så illa, men banorna är så stora och omgjorda att de inte har så mycket med det ursprungliga doom att göra, men var ändå ganska kul att köra genom. Några nya vapen (en granatkastare och gevär) och några andra monster som tål mer eldkraft. Fanns en boss i slutet också, gillade när remixen av sign of evil började spela.

Rekommenderar deras hemsida om man gillar Doom. Finns andra bra saker som Stronghold (rekommenderas starkt).
Citera
2017-09-30, 13:45
  #4245
Medlem
Sha R'Taes avatar
Jag har nu så till sist spelat igenom de tre DLC-paketen till Mafia 3 och kan därför ge mina åsikter även om dessa expansioner.
Paket 1: Faster, Baby! (FB)
I det första av de tre DLC-paketen så behöver Lincoln bege sig till ett mindre område söder om New Bordeaux, ett på ytan stillsamt område kallat Sinclar Parish där M3s motsvarighet till svarta pantrarna kämpar mot polisen och deras hantlangare i spelets motsvarighet till Ku Klux Klan. Sinclar styrs av en alldeles extra rasistisk poliskår som, anförda av den abnormt ondskefulle sheriffen Walter "Slim" Beaumont som gjort till sin livsuppgift att mörda alla svarta människor som kommer i närheten av deras lilla håla.

Pantrarna har samlat information om polisens otaliga övergrepp och sammanställt dessa i en pärm som en lokal aktivist dessvärre ertappas med av sheriffen själv precis innan han ska lämna stan. Ett nackskott senare så är pärmen i polisens ägo och pantrarna ber Lincoln om hjälp att återta bevismaterialet och helst decimera polisstyrkan i Sinclair samtidigt.

FB är ett bra mycket mer lättsamt äventyr än M3 som huvudspel; Lincolns antagonister är nästan serietidningsaktigt elaka och det är fritt fram att skjuta varenda en av dem (i huvudspelet innebär en dödad polisman i princip alltid att du översvämmas av pricksäkra konstaplar som Lincoln omöjligen kan besegra i öppen strid). Ett uppdrag går ut på att Lincoln ska åka runt i en bepansrad pick-up och förstöra reklamskyltar och marknadsstånd i stan helt enkelt för att reta upp polisen och dra till sig uppmärksamhet.

FB introducerar även ett par nya karaktärer, bl a den nedrökte invaliden MJ och Roxy, en kvinnlig vapendragare som med sitt enorma afro och en utstyrsel bestående av läderbyxor och BH är en mindre diskret hyllning till blaxploitation-stjärnor som Pam Grier m fl. Förutom en serie uppdrag (som du kan spela igenom på ca 2 timmar beroende på hur duktig du är) så introducerar även FB möjligheten att börja odla och kultivera marijuana-plantor med MJs hjälp. Ett simpelt men trevligt mini-spel i teorin om det inte var för att du är tvungen att färdas till en plats söder om New Bordeaux som du har noll anledning att besöka annars varje gång du vill skörda ditt braj - vilket gör det hela rätt poänglöst.

Den mer lättsamma tonen i FB är positiv på så vis att det blir lättare att ursäkta brister i handlingen och det är onekligen trevligt med en ny (mindre) karta att upptäcka. Det finns också något väldigt tillfredställande i att köra över ett gäng idioter i klandräkter som gormar med hillbilly-dialekt.
Faster, Baby! får därför också ett betyg om 7.5 av 10 då det är ett tillägg som faktiskt ger huvudspelet mervärde och introducerar nytt, meningsfullt innehåll till spelet. Samtidigt är det aningen för kort och håglöst i sin narrativa presentation och med ett irriterande poänglöst mini-spel för att nå full pott.

Paket 2: Stones Unturned (SU)
I det andra paketet så är det Lincolns vapenbroder Donovan (som även hjälper Lincoln i huvudspelet) som behöver hjälp då CIAs underättelseverksamhet i New Bordeaux har blivit upptäckt av fientliga krafter som söker efter känslig information. Den cyniske patrioten Donovan känner sig nödgad att på egen hand (eller ja, med Lincolns hjälp) lösa situationen. Utan att avslöja för mycket av handlingen så är SU en historia som handlar mer om militära konflikter och internationell politik än kriminalitet och rasism.

Inledningsvis känns det hela inte särskilt intressant men SU visar sig bjuda på en överraskning i form av en resa till en militärt kontrollerad ö som Lincoln och Donovan behöver inta. SU bjuder även på en mer varierad spelupplevelse än huvudspelet och Lincoln får den här gången möjlighet att bemanna kulsprutetorn och lite annat skoj. Lincoln får även möjlighet att kalla in understödseld medelst en skarpskytt vilket är ett ganska poänglöst tillägg: det innebär i princip att du väljer ut ett par kvadratmeter inom armlängds avstånd och sedan dör alla som står inom dess area. Det är i princip som att kasta en handgranat fast fienden har ingen möjlighet att kasta sig undan, den fungerar bara utomhus och det finns ingen cool animation när något exploderar. Pass.

Utöver själva äventyret så inkluderar SU även möjligheten att extraknäcka som prisjägare och fånga in tre efterlysta brottslingar vilket du helt enkelt gör genom att skjuta dem med en dartpistol och därefter lägga deras avsvimmade kroppar i bakluckan på bilen (för att därefter köra iväg dem till finkan). Det hela tar ungefär 15 minuter att genomföra och tillför väl inte upplevelsen särskilt mycket relevant men det finns värre sätt att förlänga speltid på.
Totalt så får Stones Unturned ett betyg om 7.5 av 10 det med. Trots en historia som inte är särskilt intressant så erbjuder tillägget mer variation i spelupplevelse och en ny trevlig karta vars miljöer känns påtagligt annorlunda från New Bordeaux i övrigt.

Paket 3: Signs of the Times (ST)
Det tredje och sista DLC-paketet är kanske det som narrativt gör mest för att faktiskt driva Lincolns personliga berättelse framåt. När Lincoln är på väg för att hedra en av de närstående som dödades i huvudspelets inledning så upptäcker han att en fanatisk sekt har intagit den bar i New Orleans svarta område (och som även är det närmaste Lincoln kommer ett eget hem) för att utföra diverse morbida ritualer. Lincoln börjar undersöka saken och påträffar den unga och traumatiserade Anna, en fd. medlem av sekten som hjärntvättats av sektens karismatiska ledare och rekryterats för att utgöra deras blodsoffer.

Lincoln gör vad han kan för att gå till botten med vad som skett och befria Anna från sina plågoandar i ett äventyr som är något längre än tidigare DLC-paket men som är desto mer sparsmakat med nya faktiska områden. Istället så har delar av New Bordeauxs redan existerande stad utökats med faktiska innanmäten i diverse byggnader som Lincoln kan undersöka. ST introducerar ett nytt vapen (en kastkniv som kan eliminera fienden utan att föra väsen samtidigt som den tycks kunna flyga nästan hur långt som helst) och nya fiender i form av knivviftandes kult-fanatiker som försöker döda Lincoln genom vettlösa tjurrusningsattacker.

Förutom de sedvanliga skjutsekvenserna så behöver Lincoln även göra små miniatyrundersökningar av olika brottsplatser i ett (dötråkigt) mini-spel som påminner en hel del om L.A. Noire. ST har ett genomgående skräcktema där Lincoln vid ett flertal tillfällen andas in hallucinogen gas och börjar se bisarra illusioner. Tyvärr känns det hela rätt tveksamt; kulten blir aldrig särskilt intressant att lära sig mer om och bi-karaktärerna är för svaga för att själva berättelsen ska kunna kompensera.

Efter att själva äventyret avslutas så görs faktiskt ett försök av utvecklarna att skapa lite mer mening och positivt tänkande i Lincolns liv; systern till den nu avlidne barägaren dyker upp och övertygar Lincoln om att han borde investera pengar i att rusta upp resterna av baren, bl a för att göra hela området trevligare men också pga. egenvärdet i sk. black-owned business. Det hela är en god idé om det inte var för ett litet problem: varje investering kostar, pengar, en jävla massa pengar och om man (som jag) kör igenom ST efter att huvudspelet är avklarat så innebär det att Lincoln numera inte har någon annan inkomstkälla än de automatiskt genererade intäkter från de områden hans underbossar kontrollerar vilket innebär att kosing ploppar upp med jämna tidsintervaller. Tidsintervaller om sisådär 30-40 minuter per gång.

Det går givetvis att lösa genom att helt enkelt låta spelet stå och köra på tomgång och ägna sig åt något annat, (t ex odla cannabis) men du får vänta väldigt länge. Jag har själv använt metoden för att faktiskt få möjlighet att se baren utvecklas och rustas upp till sitt fulla potential och det hela har en belönande känsla, därtill så finns det ett par (mindre) uppdrag som du också får chans att köra ju mer pengar du investerar. Det hela stinker dock av dålig design eftersom hela konceptet introduceras på ett sådant sätt att många säkerligen inte har några övriga skäl att stanna kvar i New Bordeaux varför du måste vänta väldigt länge för att faktiskt få se allt ske.

Totalt får Signs of the Times därför också ett lägre betyg om 6.5 av 10. Högre narrativa ambitioner som hämmas av ointressant spelmekanik och möjligheten till en fin avslutning som jag dessvärre tror många aldrig kommer få uppleva.

Det jag ändå upplever när jag faktiskt kört igenom samtliga DLC-paket är att utvecklarna lyckats bättre med dessa tillägg än med det monotona huvudspelet. Jag hade helt klart roligare då jag körde igenom expansionerna än huvudspelet ty här finns mer varierade miljöer, en överraskande lekfullhet och en högre grad av interaktion mellan Lincoln och omgivningen- På det hela taget så är DLC-paketen en högst vettig investering för den som tänker köra igenom spelet. Med dessa rader kan jag också slutligen vända blad då min egen tid i New Bordeaux slutligen är över.
Citera
2017-10-07, 17:17
  #4246
Medlem
Sha R'Taes avatar
Jag har så till sist klyvt den sista Stroggen på mitten i Quake 4 (Q4) som jag spelade igenom på PC sedan det släppts på GOG. Ett snabbt och adrenalinframkallande pang-pang-spel med schysst vapenarsenal men som inte åldrats så väl som jag hade hoppats.

Q4 är det sista spelet i Quake-serien som faktiskt hade en kampanj för singleplayer-spelare men det utvecklades faktiskt inte av ID software (som man kanske kan tro) utan Raven Software. Spelet, som släpptes 2005, tar vid efter Quake 2 och den då pågende invasionen av planeten Stroggos där människans svurne fiende finns, cyborg-monster-nånting-rymdvarelser som kort och gott går under namnet Strogg.

Du spelar i Q4 som Matthew Kane, korpral i (förmodligen den amerikanska) marinkåren som ingår i en av flera enheter som invaderar Stroggos för att slå ihjäl Stroggerna en gång för alla. Handlingen i Q4 är inte precis sofistikerad men den finns där och fungerar som en röd tråd genom allt skjutande.
Quake-serien är som de flesta förmodligen vet en serie FPS-spel med science fiction-betoning och detta innebär i Q4 en rad högteknologiska vapen i din arsenal som börjar med en laserpistol och en automatkarbin för att därefter successivt utökas med hagelgevär, railgun, granatkastare osv.
Dessa använder du sedan för att meja ned allt i din väg i en kampanj som tar ungefär 10 timmar att spela igenom beroende på svårighetsgrad (och talang).

Fienden i Q4 består av diverse Strogg där merparten ser någorlunda humanoida ut medan andra består av hundliknande monster och svävande otyg. Det slog mig då jag spelade hur varierad denna ensemble känns i en tid då alla "moderna" FPS består av uteslutande mänskliga fiender. Samtidigt kommer det nog inte som en chock för någon att de flesta fiender är stenkorkade - vissa av gör förvisso akrobatiska krumbukter såsom kullerbyttor för att komma undan en skottsalva eller så men i övrigt pratar vi om kanonmat enligt konstens alla regler.

Att spela ett 12 år gammalt spel innebär sällan någon behaglig upplevelse när det gäller den tekniska biten och jag kan direkt säga att Q4 har åldrats betänkligt. Spelets miljöer ser helt okej ut så länge du rör dig i dess otaliga metalliska korridorer men utomhusmiljöerna känns som om de var skulpterade av pappa Hedenhös. De mänskliga karaktärerna är även de tokfula och animationerna då de pratar är extremt stela. Tack och lov behöver du inte titta på deras nunor särskilt mycket då fokus ligger på just pangandet men även historien känns mer än åldrad: den känns ärligt talat väldigt tafatt och oinspirerad.

Gunplay i Q4 är oftast riktigt bra: det är tyngd i vapnen, arsenalen känns varierad och spelet blir ganska svårt emellanåt. Jag spelade igenom Q4 på svårighetsgrad "corporal" (nummer två av totalt fyra svårighetsgrader) och dog förvisso inte så ofta men om man skruvar upp det hela en nivå blir spelet riktigt svettigt och, tyvärr, rätt så trögspelat då mycket av spelets "flow" försvinner och gör spelupplevelsen betydligt sämre.
Q4 går som sagt att köpa på GOG.com men jag kan inte rakt av rekommendera det: spelet är på tok för dyrt med tanke på åldern (samma pris gäller för övrigt på Steam) och spelet har en del tekniska problem. Jag var själv tvungen att leta efter lösningar på forumen pga. diverse problem med spelets grafik.

Totalt ger jag Quake 4 ett betyg om 5 av 10. Det är en trevlig old school-shooter med bra gunplay och kontroller men som tyvärr dras med diverse tekniska problem och som har en klar budget-känsla över sig, även med hänsyn tagen till tidens gång samtidigt som utgivaren begär ett ockerpris för det. För den som är tokig i genren och gillar utmaningar kan det dock vara värt att överväga ett köp.
Citera
2017-10-13, 12:42
  #4247
Medlem
Sha R'Taes avatar
Jag har nu sprättat upp den siste festprissen i det blodiga retro-spelet Party Hard (PH) som jag körde igenom på Xbox One. Ett kul och lite speciellt spel som utmanar med jämna mellanrum men frustrerar lika ofta.

PH är ett strategi-spel där du axlar rollen som en seriemördare som, efter att ha fått sin nattsömn förstörd av högljudda fester i kvarteret, bestämmer sig för att mörda alla som deltar i galejen.
Du placeras helt enkelt på en karta som visar festområdet, vanligen en byggnad med omnejd, där du ska ta dig runt och hugga ihjäl alla du ser. Utmaningen ligger i att göra detta utan att bli upptäckt då festdeltagarna reagerar på lik genom att ringa polisen och, om du befinner dig i närheten, peka ut dig som misstänkt gärningsman.

Att bli haffad av polisen innebär att du måste starta om. Att bli nedslagen av en dörrvakt (som det oftast finns 2-3 stycken av per bana) innebär samma sak. Festdeltagare som blir alltför paranoida av allt våld omkring dem kan försöka attackera dig och om de lyckas så är resultatet detsamma.
Du styr i PH med hjälp av handkontrollens styrkors eller vänsterspak och förutom att döda så kan du bära sovande eller döda kroppar (för att gömma undan dessa) samt göra en liten fånig discodans. Det sistnämnda trodde jag först enbart var en poänglös detalj men dansen kan faktiskt användas för att splittra upp andra sällskap som ogillar dina fotsteg: en bra metod för att separera enskilda offer från de övriga så att du kan ta kål på människan i ensamhet.

Det finns totalt ett dussin banor (fester) i PH att besöka och vissa av dessa kan vara riktigt utmanande att ta sig igenom. Frånsett din medhavda kniv så kan vår "protagonist" eliminera sina mål genom att gillra olika fällor, t ex hälla gift i bålen, sabotera högtalare eller knuffa någon från en balkong. Taktiken förändras inte särskilt mycket mellan uppdragen utan utmaningen ligger i att inte bli ertappad med att döda eller att bli sedd nära liken. Banorna slumpar fram en handfull olika detaljer såsom t ex att ett stort antal gäster dyker upp på en och samma gång (perfekt för blodiga fällor) eller vilka fällor som står var. Det kan t ex handla om huruvida en gasolgrill står framme eller om en bur med ett ilsket rovdjur finns utplacerat så att offer lätt kan knuffas in till djuret.
Ett komiskt inslag är att panikslagna vittnen ibland råkar peka ut andra oskyldiga som misstänkta gärningsmän varför en bra fälla kan innebära att ett flertal människor inte bara dödas utan även blir bortförda i handklovar i jakt på gärningsmannen.

Visuellt så kör PH på en distinkt retro-pixlad stil med figurer där du med nöd och näppe kan avgöra genus och hudfärg och inte så mycket mer. Det hela fungerar rätt bra och på många sätt så känns PH som en (mindre seriös) retro-tolkning av Hitman-serien.
Mellan banorna så drivs spelets knala handling framåt genom små filmsnuttar där en polisman i förhör återger mördarens resa genom USA och de massakrer som han lämnat efter sig. Röstskådespeleriet i dessa filmklipp är extremt ansträngt men det hela är tack och lov så dåligt att det blir komiskt istället för att förstöra.

Mitt enda egentliga klagomål på spelet är att det är svårt att få någon information från spelet gällande vad som är synligt varifrån och vilken terräng som är passerbar. Det hade varit väldigt bra med en knapp som visade enskilda karaktärers synfält eller åtminstone vad som t ex är ett valv och vad som är en solid vägg eller vilket material som faktiskt ger skugga åt ett visst håll. Därtill önskar jag att spelet mer tydligt angav var du faktiskt kan gå och var det blir tvärstopp för som det är nu så fastnade jag vid ett flertal tillfällen då jag var jagad vilket var inte så lite irriterande.

Party Hard får därför av mig ett betyg om goda 8 av 10. Det är ett kul och lite udda spel med trevlig retro-grafik som både utmanar och tillfredsställer men som emellanåt blir frustrerande pga. spelet oförmåga att ge information om miljöerna till spelaren. För den som föredrar att spela på PC så kan jag tipsa om att det går att köpa DRM-fritt via GOG!
Citera
2017-10-13, 22:27
  #4248
Medlem
Sha R'Taes avatar
Jag har nu stuckit bajonetten i tillräckligt med österrikare och ottomaner för att kunna avsluta solokampanjen i det smått majestätiska Battlefield 1 (B1) som jag körde igenom på PC. Ett på många vis storslaget spel, även om man spelar ensam, som tyvärr hålls tillbaka något av buggarna.

B1 är alltså det senaste i raden av svenskutvecklade first person shooters i Battlefield-serien som gjorts av Dice. Serien som hittills fokuserat främst på multiplayer och som tidsmässigt skuttat mellan allt från 1942 (andra världskriget) till 2142 (futuristiskt pang-pang med Mechs) för att sedan ha parkerat sig en tid i den moderna krigföringen efter millennieskiftet har nu alltså vridit tillbaka klockan till 1910-talet och första världskriget som då rasade.

Denna konflikt ges sällan samma utrymme i minne och populärkultur som sin än blodigare efterföljare men detta var trots allt det krig där de besuttna kolonialmakterna stångade sina pannor blodiga mot varandra medan mannarna i skyttegravarna introducerades till en rad morbida uppfinningar såsom giftgas, kulsprutor och förstås stridsvagnar.
Solokampanjen i B1 är uppdelad i totalt fem kapitel (samt en prolog i miniatyrformat) där du spelar som olika soldater i Ententens arméer. Dessa olika kapitel innehåller 2-5 uppdrag och skildrar olika fronter och vapenslag; från pansaroffensiven på västfronten och bombräderna mot London till offensiverna i alperna och det arabiska upproret mot det osmanska riket.

Dice egensnickrade Frostbite-motor har skapat fantastiska vyer och ljudbilden är precis som i tidigare spel i serien helt fantastisk. Spelet är helt enkelt toksnyggt men flyter ändå på mjukt och fint på min rigg (GTX 1080 i 1080p). Även kontrollerna funkar riktigt fint och trots att det finns en hel del kommandon att hålla reda på ibland så kände jag mig aldrig frustrerad eller överrumplad - oavsett om jag var till fots eller rattade ett fordon.

Gameplay är dock alltid viktigare än grafik och och B1 är genomgående riktigt kul, gunplay är fenomenal, arsenalen är varierad och likaså miljöerna. Detta gäller även fordonen och det är en fröjd att fräsa runt i en brittisk stridsvagn med sina typiska rombformade larvfötter och demolera byggnader med soldater inuti som gormar på tyska. Bäst i klassen är dock flygvapnet som ett av B1s kapitel är dedikerad till: det är förvisso väldigt arkadaktigt men likväl helvetiskt kul med luftdueller i trippeldeckar-plan där kulorna viner runt huvudet och där man ser fiendens rykande flyg störta mot marken efter att du försett karossen med nya ventilationshål.

Historierna i dessa kapitel är väl inte precis avancerade men de funkar mestadels och fokus ligger hela tiden på offervilja och kamratskap. Undantaget är den arabiska gerillakampen mot ottomanerna där en fientlig officer får iklä sig rollen som Hollywood-skurk som spottar ur sig diaboliska hot i smått osammanhängande svador. Just denne herres medverkan hade jag nog kunnat leva utan men i övrigt är det bra grejer.

Tyvärr har B1 likt de flesta spel nackdelar och precis som tidigare Battlefield-spel så lider även B1 av buggar som påverkar både miljö och fientlig AI. Du kan spränga bort terräng vilket lämnar diverse material svävandes i luften (t ex en monterad kulspruta eller upptravade sandsäckar som plötsligt blivit av med golvplankorna de vilade på), kräla genom husruiner som hux flux blir osynliga eller se fientliga soldater springa rakt genom stängda dörrar. I de få fall där spelet kräver smygande så är dessa också halvdana då en hel del fiender mirakulöst kan se dig rakt genom solida materiel medan andra antagonister är så pantade att de knappt märker dig om du så står rakt framför dem.

Det andra problemet som B1 lider av är dess kopieringsskydd. Japp, precis som föregångaren Battlefield: Hardline så är B1 infekterad med tumören Denuvo och kräver att du har Origin-klienten installerad. Det är för mig svårt att bortse från sådan här skit för det sänker helt klart värdet på hela spelet och potentiella kunder bör veta om vad de lägger sina pengar på.

Totalt ger jag ändå Battlefield 1 ett solitt betyg om 8.5 av 10. Det är ett genomgående kul och otroligt vackert spel med ett unikt tema som tyvärr lider av buggar och ett kopieringsskydd som saboterar för betalande kunder. Hade spelet kommit utan den skiten så hade jag höjt betyget till 9 av 10.
Citera