Finns själen?

Vetenskap och teknik som vi känner den (modern västerländsk sådan) befann sig
ännu i sin linda för 200 år sedan men man hade redan då sprungit om allt vad araber, mayaindianer och kineser heter. För att nämna några saker så hade vi fungerande flygfarkoster (luftballonger), ångdrivet industriellt maskineri (inkl. ånglok och ångbåtar), ubåtar och fan vet vad.

Det är sant att den vetenskapliga utvecklingen tidigare saktats in en aning pga. krig, en massa religiösa dumheter och annat, men man tog igen det med råge på bara något århundrade. I likhet med de gamla grekerna så insåg man värdet av objektivitet, logik och allt sånt där. Religionen fick allt mindre spelrum och idag är vi tack och lov nästan helt befriade från den med våra sekulära stater och vår moderna vetenskap.

Enligt ditt resonemang så måste ju t.ex. egyptisk mytologi vara mer sann än bibeln, hur ställer du dig inför det?

Vad är anden/själen?

Grundtexten av de ord i Bibeln som har översatts med "ande" är "andedräkt".
Men detta inbegriper mycket mer än bara det att andas. Bibelskribenten Jakob sade till exempel: "Kroppen utan ande är död." (Job 2:26)
Anden är alltså det som ger liv åt kroppen.

Denna livskraft kan inte vara bara andedräkten eller luften som rör sig genom lungorna.
Varför inte det?
Därför att när andningen upphör, finns livet kvar i kroppens celler under en kort tid - "i flera minuter". enligt `The World Book Encyclopedia'. Detta är anledningen till att man kan lyckas med återlivningsförsök och med transplantera organ från en individ till en annan.

Men när livsgnistan väl har försvunnit från kroppens celler, är alla försök att få liv i individen meningslösa.
Inte ens all andedräkt i världen skulle kunna ge nytt liv åt en enda cell.
Anden är alltså den osynliga kraft, den livsgnista, som håller cellerna vid liv. Denna livskraft uppehålles genom andningen. – Job 34:14, 15


Är denna ande verksam enbart i människor?
Bibeln hjälper oss att komma fram till en förnuftig slutsats. Den vise Kung Salomo skrev: "Vem är det som känner människosönernas ande, om den far uppåt, och djurets ande, om den far neråt till jorden?" (Pred. 3:21) så både djur och människor sägs ha en ande.

Hur kan det då stämma?

Anden eller livskraften, kan jämföras med elektrisk ström som går genom en maskin eller apparat.
Den osynliga strömmen kan användas till att få olika uppgifter utförda beroende på vilken slags utrustning den ger kraft åt.

En ugn kan man få att alstra värme, en dator att behandla uppgifter och göra uträkningar och en TV-apparater att återge bilder och ljud.
Men strömmen antar aldrig de kännetecknande dragen hos utrustningen som den driver.
Den förblir rätt och slätt en kraft. På samma sätt är det med livskraften.
Den antar inte heller några av karaktärsdragen hos de varelser som den ger liv åt. Den har ingen personlighet, ingen förmåga att tänka.
Både människor och djur "har ... bara en ande". (Predikaren 3:19) är en människa död, fortsätter således inte hennes ande att existera i en annan värld som en andevarelse.

*Till stoft kommer du att vända åter*

När den förste mannen Adam. med berått mod överträdde Guds befallning sade Jehova till honom: i ditt anletes svett kommer du att äta ditt bröd tills du
vänder åter till marken, för av den blev tagen. För stoft är du, och stoft kommer du att vända åter." (1 Moseboken 3:19)
Var befann sig Adam innan Jehova skapade honom av stoft? Ingenstans! Han existerade helt enkelt inte.
Så när Jehova Gud sade att Adam skulle vända "åter till marken", menade han att Adam
skulle dö. Adam skulle inte överflyttas till den andliga världen. Vid döden skulle han återigen bli livlös och upphöra att existera.
Hans straff var döden - frånvaro av liv - inte en överflyttning till en annan värld
- Romarna 6:23

Men hur går det ihop? Om du snabbt plockar ut organen från en död människa innan dessa börjat ruttna och transplanterar dem in i en annan kropp, vad händer med "själen" som då höll dem färska och som rimligtvis borde följa med iom. att de förblir sådana? Hur ligger det till med organ som slutar fungera hos en i övrigt levande människa men som har levande celler som går att manipulera in vitro? Hur blir det när man som frisk individ donerar ett organ, t.ex. en njure, till en människa som behöver denna? Följer en bit av den friskes "själ" med då? Det borde ju köra ihop sig rejält när man står vid pärleporten om små bitar av ens själ har levt helt olika liv, höhö.

Varför åldras vi och dör överhuvudtaget om det finns någon slags övernaturlig "livsgnista" som håller igång allt? Innan du svarar att livsgnistan eller själen kräver ett visst fysiskt skick hos kroppsdelar för att skänka liv åt dessa, hur går det ihop med att det skulle vara just denna livsgnista som håller dessa saker i just det skicket? När bestämmer den sig för att skita i hela kalaset och fara iväg?

Hur ställer ni er till saker som kryogenik och liknande prylar? Om någon dör och man plockar ut ett eller flera organ från dennes kropp för att frysa in dem för framtida behov, blir dennes själ ofullständig i efterlivet eller något? Eller blir denne tvungen att vänta i någon slags gråzon tills dess att dessa organ tinats upp, använts och dött ordentligt?

Jag tycker att liknande försök till förklaringar bara skapar fler frågor.

Det vetenskapen har klurat ut om människors medvetanden, om jag-känslor och minnen, om känslor i allmänhet och allt annat visar inte på något som verkligen behöver en övernaturlig förklaring. Idag vet vi t.o.m. hur mekanismerna för en långtgående kognitiv upplevelse beter sig på ett ungefär och mer forskning är på gång naturligtvis. Vi kan manipulera alla dessa saker efter behag. Hela själgrejen är liksom meningslös om det inte finns några tydliga, jättestora och fullständigt oförklarliga saker på det här området. Nu finns det ganska klara indikationer på att rubbet går att förklara med trist vetenskap, alltså, det finns ingen anledning för folk idag att tro att det finns något utöver det "vanliga" när det kommer till hjärnor och människans natur osv.

Förresten, även om det fanns riktigt ofattbara frågetecken, varför är just själsmodellen en legitim "förklaring"? Vi kan ju lika gärna hitta på något helt nytt koncept som har precis samma s.k. trovärdighet.

Det här med själen kan vara svårt att förstå och förklara.
Jag tror på det hursomhelst.

verkligheten är så komplicerad att det kan verka motsägelsefullt ibland.

det finns folk som har observerat ufon, som är andliga fenomen som manifesterar sig i form av rymdfarkoster och utomjordingar.

lol, jo, det händer att min IQ börjar sjunka ibland och jag min alternativa ateistiska personlighet tar över. det beror på att jag fick en smäll i skallen en gång. därför börjar jag ibland säga ologiska ateistiska saker.

Verkligheten är aldrig motsägelsefull, religionen står för den varan!


Jo, och en del här andra illusioner!


Troligare är att du är ett troll!

Möjligt, men den stora massan har INTE sett utomjordingar.

Jag antar att du här syftar på modern neurofysiologi, och inte minst då Antonio Damasio. Men vad är dessa teorier annat än att man har övergett den reduktionistiska behaviorismen, för att i stället tala om fenomen som har med emergens att göra. När man sålunda inom den moderna neurofysiologin åter talar om medvetandet som ett emergent fenomen, så är man ju inte alls långt ifrån gamla uppfattningar om själen.

Dessutom får man vara försiktig med begreppet förklara här, eftersom allt vi ännu vet är att vi inte ordentligt förstått komplexa system, att vi bara är på det första primitiva stadium där vi genom kaosteori, studier av dissipativa strukturer m.m kommit att förstå att dessa system öht finns?

Men själen är väl per definition en solid variabel som dyker upp någonstans ifrån och skänker medvetande åt vad det nu är som den far in i. Att medvetandet betraktas som emergent är väl ungefär som att en pusselbit och ett färdiglagt pussel inte är samma sak, men det betyder ju inte nödvändigtvis att något nytt plötsligt dyker upp när allt fallit på plats, utan bitarna förblir desamma. Eller missförstår jag dig?

Och visst, allt är naturligtvis långt ifrån klarlagt, långt ifrån "förklarat". Jag har inte läst särskilt mycket om neuroprylar på ett tag så jag kanske är lite väl ivrig i mina induktioner. Fast handen på hjärtat, verkar det ens avlägset rimligt att någon del av jaget, av personligheten eller av livet självt består av något övernaturligt som bara far vidare efter att man fysiskt dött?

Bitarna blir desamma, men bitarna är helt ointressanta, eftersom man utifrån dem inte kan förutse eller förutsäga något alls om systemets beteende. Emergenta fenomen finns i mängder av system, och vi har inte förstått så mycket om dem.
Det vet jag inte. Förutom att jag inte tror att det handlar om något 'övernaturligt' i detta fall. Det finns ett mått av kontinuitet som känns naturlig för oss människor, som gör att vi kan säga att vi är densamma trots decennier av förändringar. Vi - många av oss iallafall - har också en stark jagkänsla som passar utmärkt in på det man kallar 'själ', även i mer vaga bestämmelser som att detta är något i grunden lysande och mycket lugnt.
Då är det väl rätt uppenbart att det mest komplexa system naturen känner, mer kompicerat än t ex en galax: den mänskliga hjärnan, kan ge upphov till ett sådant fenomen: jaget/själen, och att detta inte är reducerbart till något annat, t ex att det finns kalium och kalcium i nerverna...

Vad är det för orealistiskt i sig med en andevärld?

Om vi utgår ifrån ingenting, men så skulle det bli något, vad det är då egentligen mest rimligast en andevärld (ande=själ) eller den värld vi ser?

Att livet, du och världen finns är ju orimlig i sig, men likväl finns du och den, så ett efterliv är inte mer orimlig än att denna värld finns, en andevärld (om den finns) är inte mer magiskt än denna värld .

Det magiska är att det finns något öht, så om det finns något som det helt uppenbart finns, varför skulle en andevärld vara orealistisk?

Däremot finns det absolut inga hållbara bevis för ett efterliv, det ska man komma ihåg, men att mentalt stänga dörren för möjligheten, att kalla det för orealistiskt är trångsynt tycker jag.

Om vi utgår från ingenting, hur vet vi då vad som är rimligt och orimligt? Allt du vet om vad som är rimligt och inte har du rimligtvis lärt genom att observera hur världen fungerar, eller hur? Så hur tar du dig från Världen finns -> Världen är orimlig?

Argumentet håller inte ens om man går med på att världen är orimlig, oavsett hur orimlig världen är så vet vi att den finns, vi kan se att den finns. Om andevärlden är lika orimlig som världen (enligt dig väldigt, jag anser mig inte ha tillräckliga kunskaper för att bedöma världens rimlighet) men helt saknar de belägg som den verkliga världen gör så måste väl slutsatsen rimligtvis bli att andevärlden inte finns, den är ju både orimlig och utan belägg.

Angående öppna dörrar. Jag vet inte hur du gör hemma hos dig, men jag brukar bara öppna dörren när någon knackar på, det blåser in så mycket skit annars.