Ja, enkelt uttryckt så ger ju positiv interferens ett maximum för vågfunktionen vilket svarar mot hög sannolikhet att partikeln befinner sig i denna punkt, och destruktiv interferens ger ett minimum för vågfuktionen vilket svarar mot låg sannolikhet att partikeln befinner sig i denna punkt.
Som exempel kan vi ta en partikel i en en-dimensionell låda. Tänkt dig alltså en partikel som endast kan färdas längs en linje mellan två bestämda punkter x = 0 och x = L.
Schrödingerekvationen mellan x = 0 och x = L är den för en fri partikel
-hbar²/(2m)(∂²ψ/∂x²) = i*hbar(∂ψ/∂t).
Denna ekvation har lösningarna
ψ1(x,t) = C1exp(i(kx-ωt))
ψ2(x,t) = C2exp(-i(kx+ωt))
vilket är två plana vågor som färdas i positiv respektive negativ x-riktning. Den allmänna lösningen är således en superposition av två plana vågor
ψ(x,t) = ψ1(x,t) + ψ2(x,t) = C1exp(i(kx-ωt)) + C2exp(-i(kx+ωt)).
Eftersom sannolikheten att finna partikeln utanför det givna intervallet, och eftersom vågfunktionen ska vara kontinuerlig, måste vi ha ψ(0,t) = ψ(L,t) = 0. Det ger
exp(-iωt)(C1 + C2) = 0 ⇒ C1 = - C2.
exp(-iωt)(C1exp(ikL) + C2exp(-ikL)) = 0 ⇒ exp(ikL) = 1 ⇒ k(n) = i(2π/L)*n (n är ett heltal)
Skriv C1 = C så att vi får
ψ(x,t) = C(exp(ikx) - exp(-ikx))exp(-iωt) = 2iCsin(k(n)x)exp(-iωt),
vilket är en stående våg. Vågbergen/vågdalarna och noderna är alltså stationära vilket är resultatet av interferensen mellan de två plana vågorna som färdas i olika riktning.
Sannolikheten att finna partikeln i x vid tiden t ges då av
P(x) = |ψ(x,t)|² = 4C²sin²(k(n)x).
där fasfaktorn iexp(-iωt) alltså försvinner när vi tar absolutbeloppet. Värdet på faktorn C fås genom att integrera funktionen mellan 0 och L och sätta lika med 1.
Ett annat väldigt känt exempel på interferens är den s.k.
kvantkorallen där 48 järnatomer i en ring på en kopparyta stänger in elektronerna på ytan av kopparn och dessa bildar då ett tydligt interferensmönster. Du kan tänka det som en två-dimensionell, cirkulär analogi av vårt exempel ovan.